Ta till exempel Leonidas Aretakis ”Extas i folkhemmet”, en bok om Sveriges psykadeliska historia som enligt författaren också handlar om klimatet. Kan magisk svamp vara ett sätt att ruska om våra medvetanden, så att vi kan tänka oss nya sätt att leva, bortom den fossildrivna moderniteten?

Eller ”Hetta”, där Izabella Rosengren skildrar hur hon tvingar sig själv att basta tills hon kokar, för att uppleva sitt ämne när pandemin stänger gränser och gör det omöjligt att resa till många av världens varmaste platser. 

Att det krävs en hel bok för att sätta saker i sitt sammanhang visas exemplariskt i ”Skogslandet”, Lisa Röstlunds granskning av det svenska skogsbruket. Genom att ta ett samlat grepp om det som faktiskt händer i våra skogar kan hon också visa hur vi länge blivit förvillade av köpt forskning, lobbyism och korruption i myndighets-Sverige. 

Nu har också DN:s klimatredaktör Peter Alestig släppt en bok, ”Världen som väntar”, där även han gör ett utmärkt jobb med att grundläggande förklara konsekvenserna av den klimatkris vi befinner oss i.

På knappt 250 sidor, uppdelade i kapitel med titlar som ”vatten”, ”hetta” och ”sjukdomar”, guidas läsaren genom de viktigaste klimatutmaningarna som Sverige behöver ta itu med, helst igår. Hur ska vi säkra livsmedelsförsörjningen? Hur många av oss tar ansvar för att skydda våra hem – och ekonomier – mot skred, översvämningar och sinande brunnar, när myndigheterna säger att det är enskildas ansvar och försäkringsbolagen inte längre vill ta smällen för allt mer förutsägbara ”katastrofer”? Vad händer med ”svenskheten”, vår bild av vårt land och i förlängningen vilka vi själva är, när det inte längre finns snö på vintern och fästingarna smittar oss med farliga sjukdomar under i princip alla årets tider? Borde vi förresten hitta ett nytt namn för den period av året som mest består av slask? Författaren föreslår ”ovinter”. Och varför pratar ingen om att de svenska kärnkraftverken kräver låga temperaturer för att fungera?

Frågorna är komplexa men Peter Alestigs penna gör dem begripliga. Anslaget är vetenskapligt – men också politiskt. Peter Alestig visar att klimatkrisen kommer att få stora konsekvenser för såväl den globala världsmaktsordningen som inrikes budgetprioriteringar, med väldiga konflikter att vänta.  

Tyvärr är det få makthavare som är redo att ta sig utmaningarna. På område efter område visar sig Sverige sakna beredskap, ja, de faror som utan tvekan väntan diskuteras knappt av makthavarna. En liknelse som återkommer i boken är den om ett inbrottslarm som installeras först efter att tjuvarna varit i farten – för så ser det tyvärr ut på område efter annat. 2014 krävdes det till exempel att en skogsarbetare miste livet för att myndigheterna skulle börja fundera över hur skogsbränder kan förhindras.

Tänk om vi fick en valrörelse där väljare krävde svar av partierna om hur vill förbereda oss på livet i den värld som väntar, istället för den livsfientliga show vi ser idag.