En av favoriterna inför söndagens Oscarsgala var Martin Scorseses ”Killers of the flower moon”. Filmen berättar om hur oljerikedomar gjorde osagerna till måltavlor i en mordkomplott.
Men hur ser de amerikanska urfolkens relation till energiutvinning ut i dag?
Osagerna, ett av de amerikanska ursprungsfolken, beskrevs på 1920-talet som världens rikaste folk. Sensationslystna tidningsartiklar berättade om hur medlemmar ur stammen åkte runt i tjusiga bilar och var klädda i det senaste modet från Paris.
Under 1800-talet hade osagerna tvingats flytta från sina ursprungliga marker då europeiska nybyggare skulle ges allt mer plats. Det nya hemlandet visade sig ligga ovanpå rika oljefyndigheter. Rikedomarna under marken i nuvarande Oklahoma blev både en välsignelse och en förbannelse. Många lycksökare flockades runt huvudorten Pawhuska och detaljerade planer smiddes bland en del av stadens vita invånare för hur man skulle lägga beslag på flera stammedlemmars del i utvinningen. Osagernas andelar kunde inte säljas men däremot ärvas. En rad mystiska dödsfall drabbade snart området.
Tio nomineringar
Tidsperioden och mordvågen, som av osagerna själva kallas “the reign of terror”, är temat för hyllade ”Killers of the flower moon”. Till söndagens Oscarsgala har filmen, som regisserats av Martin Scorsese, fått tio nomineringar. Men trots de många nomineringarna blev den utan någon statyett.
Berättelsen kretsar kring de verkliga mord som drabbade osagerna men ger även en mer generell bild av hur de amerikanska urfolken behandlades. Stammedlemmar ansågs ofta vara ”inkompetenta” och fick förmyndare utsedda åt sig, vilka ofta skodde sig ordentligt på uppdraget. Urfolken skulle också assimileras till den vita kulturen vilket bland annat skedde genom internatskolor där “indianska” seder och språk skulle tas ur barnen.
Synen på urfolk som något slags jordbundna förvaltare av naturen är på många sätt en olycklig stereotyp och förenkling.
Hundra år har gått men även i dag handlar nyhetsartiklar om urfolk inte sällan om fossil utvinning – men numera oftare om protester mot projekt som riskerar att skada miljön. Demonstrationerna mot pipelinen Keystone XL vid Standing Rock, ledda av siouxstammen, blev till exempel en internationell nyhet 2016. Även andra stammar eller koalitioner från olika stammar engagerar sig mot olika fossila projekt.
– Motståndet har varit framgångsrikt och drivs på ett välorganiserat och sofistikerat sätt bland annat via domstolarna, säger Torivio Fodder, professor vid University of Arizona och chef för universitetets Indigenous governance program.
”Ger en stadig intäkt”
Men olja, gas och kol är också betydande inkomstkällor för ett dussintal av USA:s 574 federalt erkända ursprungsstammar, bland annat osagerna.
– Flera av de samhällen som ägnar sig åt fossil utvinning är mycket isolerade. De har begränsade möjligheter till ekonomisk utveckling och inkomster. Utvinningen ger en stadig intäkt, säger Torivio Fodder som själv är medlem av stammen Taos Pueblo.
Mandan, Hidatsa och Arikara-nationen (MHA) i North Dakota är den stam som ökat utvinningen mest under 2000-talet. MHA tvingades flytta så sent som 1947 då den mark de tidigare tvångsförflyttats till översvämmades av ett federalt dammbygge.
Torivio Fodder är professor vid University of Arizona.
Bild:
Privat
När frackning slog igenom som utvinningsmetod var det plötsligt möjligt att ta upp stora mängder olja ur den karga marken. Bland de negativa effekterna syns miljöföroreningar men även ökade drogproblem, våldsbrott, trafficking och trafikolyckor. Intäkterna har lagts på skolor, äldreboenden, missbruksvård, språkprogram, parker och ett ståtligt kulturhus som lyfter fram stammarnas historia och traditioner. MHA:s ledning har genom mottot ”sovereignty by the barrel” (ungefär “självstyre på oljefat”) kopplat oljan till ett utökat självstyre.
– De har fått möjlighet att göra saker som de aldrig kunnat annars, säger Torivio Fodder.
“Kalla, beräknande affärsmän”
I dagens berättelser om urfolk framträder ofta en bild av människor som genom sin historia har en extra stark koppling till naturen.
– Synen på urfolk som något slags jordbundna förvaltare av naturen är på många sätt en olycklig stereotyp och förenkling. Det finns mängder av urfolk i världen och de har alla olika prioriteter. Visst stämmer generaliseringen in på en del, men andra är kalla, beräknande affärsmän.
En del stammar har avstått från fossil utvinning, andra ser utvinning som det bästa alternativet, säger Torivio Fodder.
– Stammarna är i en helt annan position i dag än i oljeindustrins barndom, som på 1920-talet då ”Killers of the flower moon” utspelar sig. På den tiden styrde bolagen med järnhand, ofta med stöd av staten. I dag kan stammar förhandla på ett helt annat sätt och göra sina egna val.
Klimatkrisen då? Visst diskuteras den inom stammarna, tror Torivio Fodder – även hos dem som ägnar sig åt fossil utvinning.
– En stor majoritet av de 574 stammarna har beslutat att ägna sig åt en annan typ av ekonomisk utveckling. Navajo Nation är en nation som dragit ner på fossil utvinning efter en del olyckliga miljöeffekter inom reservatets gränser. De visar nu allt mer intresse för förnybar energi.
Oljeborrtorn i Osage County, Oklahoma.
Bild:
Helena Gustavsson
“Delikat balans”
I president Joe Bidens klimatpaket (”The inflation reduction act”) ingår en hel del subventioner för förnybara energiprojekt. En del är riktade specifikt mot stammarna. Trots det går utvecklingen långsamt.
– Stammar har tidigare ofta fått statliga förslag presenterat för sig med budskapet ”här, gör det här projektet”. Historiskt har det varit ett utmärkande drag för statlig förmyndarmentalitet. Att det går långsamt nu är delvis av nödvändighet då stammarna måste få sitta i förarsätet och projekten startas och drivas i en anda av partnerskap. Det är en ”delikat balans” mellan att förstå och respektera stammars självbestämmande och att ta i ordentligt för att främja förnybar energi, säger Torivio Fodder.
Att starta projekt inom stammars områden – så kallade reservat – är snårigt på olika sätt, bland annat på grund av fenomenet ”checkerboarding”. I slutet på 1800-talet beslutade den amerikanska staten att den mark som stammar ägde kollektivt skulle styckas upp. Alla skulle få en ruta lagom stor för en jordbrukare, resten delades ut till nybyggare. Det här har resulterat i att reservaten är lapptäcken av ägare och ägandeformer. Splittringen gör det svårt att nyttja markerna till fullo.
Historiskt rotad byråkrati
Inte heller den mark som stammarna förfogar över kan de göra vad de vill med. Marken förvaltas nämligen av den amerikanska staten som måste godkänna att en vindpark ska byggas, att marken hyrs ut som betesmark eller att olja ska borras.
– Stammen kan förhandla fram ett kontrakt men till slut är det upp till inrikesdepartementet att godkänna det. Det är ofta en formalitet men problemet är att det tar lång tid. Många ansökningar ligger på hög. Utvinningsindustrin verkar behandlas mer skyndsamt, då det finns ett upplevt behov av de resurserna.
”Ökad press”
Trots byråkrati, historiska orättvisor och lapptäcken av mark så befinner sig stammarna i dag i en stark position, anser Torivio Fodder. Samtidigt tror han att pressen på att utvinna mer fossila resurser kommer att öka. Hela 20 procent av USA:s olje- och gasfyndigheter beräknas finnas på reservat trots att reservaten bara täcker två procent av den totala landytan.
– Självklart kommer bolag, stater och individer att vilja komma åt den här typen av resurser och jag tror att man med säkerhet kan förutse en potential för ökad press på stammar att ägna sig åt utvinning av fossila energikällor. Men i slutändan är det stammen själv som bestämmer.
