Åtgärderna mot Coronapandemin är robusta och kostsamma. De visar att systemet av oberoende nationalstater kan hantera hot då de blir tydliga. Därmed blir den globala upphettningen nästa uppgift att lösa.
Analogin mellan hanteringen av coronasmittan och en möjlig hantering av klimathotet haltar emellertid. Där finns en skillnad i skala: nedgången i ekonomin orsakad av coronapandemin beräknas vålla ett avbräck om högst tio procent av utsläppen av växthusgaser 2020. Fortsatte vi med årliga reduktioner på tio procent skulle det se ljust ut, men allt talar för att vår uthållighet är liten. Toleransen av döda inom riskgrupper torde växa då de ekonomiska påfrestningarna tilltar. Vi är snart tillbaka till business as usual.
Notera också att åtgärderna mot coronapandemin, vilka lett till ekonomiska avbräck, utförts av stater som velat skydda sina egna befolkningar. De har fått brett stöd för en sådan politik. Ja, människor har av purt egenintresse begränsat sina rörelser för att skydda livhanken, oavsett vilken form de statliga restriktionerna tagit sig (rekommendationer eller strikt lagreglering). Något sådant kan det inte bli tal om när klimathotet ska hanteras. Då måste mäktiga ekonomiska intressen tvingas begränsa sina lönsamma verksamheter, inte för att skydda den egna existensen, utan för att rädda mänskligheten som sådan.
Men framför allt brister analogin på en viktig punkt som rör kollektivt handlande. Varje nationalstat har kunnat ta hand om de egna problemen vållade av pandemin. Lösningen på problemet med global upphettning måste ske på global nivå. Detta erfordrar en aldrig skådad beredskap till internationella överenskommelser där egenintresset får stå tillbaka. Detta hänger samman med att klimathotet ställer mänskligheten inför vad som av den amerikanske ekologen Garrett Hardin kallats allmänningens tragedi.
Allmänningens tragedi kan enkelt förstås som ett problem som uppkommer då en nyttighet är kollektiv, det vill säga öppen för allas användning, oavsett om man bidragit till finansieringen av den. Ett klimat som medger liv på vårt klot är en kollektiv nyttighet. Är klimatet gynnsamt för överlevnad kan alla dra nytta av detta. Men ingen kollektiv storhet är ansvarig för att upprätthålla nyttigheten. Och varje individ, varje nationalstat, kan med rätta konstatera att det egna bidraget till förstörelsen av nyttigheten inte skadar individen eller nationalstaten själv. De egna utsläppen är försumbara vad gäller förstörelsen av miljön. Det är vad alla (andra) gör, som bestämmer om klimatet räddas. Därmed har individerna inget egenintresse av att göra uppoffringar för det allmännas bästa. Oavsett vad andra gör tjänar var och en på att smita från notan.
Allmänningens tragedi brukar undvikas genom att individerna av en övermakt tvingas att handla till allas bästa. Men i global skala finns ingen makt som kan framtvinga gemensamt handlande för allas bästa. Därför är det svårt att teckna avtal, som kan rädda klimatet, och ännu svårare att uppnå efterlevnad av sådana avtal. Rent logiskt kan man förstås tänka sig en situation där alla nationalstater handlar mot sitt egenintresse och räddar klimatet. Men hur realistiskt är detta? Jag är beredd att gå så långt som till att hävda att detta är något som inte kommer att hända.
Detta bestämda uttalande baserar jag på en empirisk premiss. Klimatvetenskapens huvudfåra har fått rätt inriktning. Drastiska och omedelbara nedskärningar av utsläppen av växthusgaser behövs, för att vår civilisation, kanske mänskligheten som sådan, ska räddas. Som Greta Thunberg påpekade nyligen (Dagens Nyheter 22/9) duger det inte att lita till den tekniska utvecklingen eller ändrat produktionssätt, ändrad livsstil med mera Allt detta är av godo. Vi kan säkert leva ett bättre liv utan att basera det på förbränning av ämnen som alstrar växthusgaser, men det tar tid att utveckla nya tekniker, växla om genom gröna tillväxtpaket och anamma nya och annorlunda livsformer. Steg ett måste vara att oljekranarna dras åt och att kolet och oljan får stanna i marken — och inte heller ersättas med biobränslen. När detta har skett kommer fantasin beträffande såväl ny teknik, som bättre ekonomiska system att blomstra.
Men om problemet med klimatkrisen inte kan lösas av nationalstater kan det kanske ändå lösas på överstatlig nivå? Kan någon existerande sådan nivå framtvinga ett ansvarsfullt handlande från nationalstaterna? Nej, till exempel EU är för begränsat och FN för svagt. Man kan (och bör) spekulera om införandet av en global demokrati. Överlever vi den akuta krisen kommer en tid för det projektet, det är min förvissning, men att etablera en global demokrati är tidskrävande. Vi äger inte den tid som erfordras.
Global despoti, är det en mer realistisk lösning? Ja, något mer realistisk är den nog. Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit att mitt hopp står till att någon existerande global institution, då vi är nära avgrunden, usurperar makten och löser problemen i den utsträckning de fortsatt kan lösas. Tanken är inte att despotier är bättre än demokratier på att hantera problem där uppoffringar måste göras för framtida generationers bästa. Både despotier och demokratier är dåliga på den saken. Tanken är bara att ska vi snabbt bryta den globala anarkin och etablera en global politisk ordning måste vi nog sätta vårt hopp till despotin. Drömmen om den globala demokratin kan leva vidare som ett värdigt men långsiktigt projekt.
Ändå är mitt hopp om en despotisk lösning sviktande. Det ger mig anledning att spekulera över vad jag ser som den mest sannolika, om än inte den mest önskvärda, utvecklingen, där mänskligheten trots allt överlever. Så här ser den ut!
Olika nationalstater försöker var för sig bemästra konsekvenserna av den globala upphettningen. Vissa är rent geografiskt lyckligare lottade än andra, konsekvenserna drabbar dem senare och till en början mildare. De sluter sina gränser då mindre gynnade nationer kollapsar och människor drivs på flykt. Successivt dukar den ena staten efter den andra under, människor omkommer under svåra omständigheter då de stängs ute från de fortsatt beboeliga delarna av vårt klot. Till sist finns någon eller några få stater kvar. De inser att de nu har en viktig mission. Det gäller att rädda mänskligheten.
Futuristiskt sinnade tänkare har spekulerat i hur mänskligheten koloniserar främmande planeter, som görs beboeliga. Det är nog mer sannolikt att det går att rädda något existerande hörn på vårt klot. Gränserna sluts hermetiskt, all teknisk uppfinningsrikedom inriktas på långsiktig överlevad, i rent egenintresse, naturligtvis, men också med sikte på en framtida revansch för mänskligheten på vårt klot, då betingelserna medger det.
Garrett Hardin gör alltså entré på nytt, nu inte med tanken om en allmänningens tragedi, men med spekulationerna om en ”life boat ethics”. Han blev med rätta ökänd då han lanserade denna idé, beledsagad som den var av en felaktig föreställning om befolkningstillväxten (ett slags nymalthusianism). Men kanske kan hans livbåtsetik räddas i det nu aktuella sammanhanget?
Visst vore det försvarligt, om en spillra av jordens befolkning på det här sättet räddade mänskligheten som sådan från att duka under? Den filosofiskt bevandrade kan här hänvisa till Oxfordfilosofen Derek Parfits berömda tankeexperiment:
1. En katastrof som leder till en total utplåning av mänskligheten
2. En katastrof som leder till utplåning av 99 procent av mänskligheten
3. Ingen katastrof
Bäst är, menar Parfit, ingen katastrof alls. Vi är nog alla böjda att hålla med. Men skillnaden mellan ingen katastrof och en som utplånar 99 procent av mänskligheten är liten jämfört med skillnaden mellan en katastrof som utplånar 99 procent av mänskligheten och en som utplånar hela mänskligheten. Det låter i förstone helt befängt. Men tänk en gång till på saken! Blir en procent kvar kan de säkra en fortsättning av mänskligheten under en lång framtid. Det kan handla om hundratusentals år av fortsatt (återupprättad) mänsklig civilisation.
Så skulle den som försvarade slutna gränser och självtillräcklighet kunna resonera i en situation då klimatet löper amok på vårt klot.
Fotnot: Artikeln bygger på några funderingar i slutkapitlet av Folke Tersmans och Torbjörn Tännsjös bok ”Folk & vilja – ett försvar av demokratin i vår tid” (Fri Tanke Förlag, 2020). Här ska noteras att författarna inte är överens just i dessa stycken av boken.
