Hej!
Jag kommer ihåg när begreppet flygskam myntades för ett antal år sen. Men sedan fick man inte längre skambelägga människor och begreppet tonades ner. Som en konsekvens av det tror människor att det inte är så farligt för klimatet att flyga. "Jag måste väl få unna mig lite guldkant på tillvaron", resonerar många numera och fortsätter flyga kors och tvärs, för det är ju så trevligt. Men den bästa åtgärden för att minska de personliga utsläppen är att sluta flyga, eller åtminstone ransonera resorna.
Jag tycker inte att vi bara kan lägga allt ansvar på stat och näringsliv, utan att det finns ett personligt ansvar också. Förvisso måste ju staten och näringslivet hjälpa oss på traven och göra det lätt att välja och göra rätt, istället för att hålla flygindustrin under armarna. Men våra val och handlingar påverkar ju samtidigt både staten och näringslivet.
Så min fråga är: Varför ”försvann” flygsammen och hur påverkar det våra resvanor?
/Margareta Wikström, Rättvik
Svar:
Hej Margareta!
Din fråga speglar utvecklingen i samhället de senaste åren och jag vet att många delar din frustration. Vi människor styrs till stor del av de normer som gäller, det media rapporterar om och vad som händer runtomkring oss. För att förstå flygskammens uppgång och fall blir vi alltså hjälpta av att se till vad som hänt i människans omvärld.
Begreppet flygskam uppstod 2018 då Sverige hade drabbats av enorma skogsbränder, Greta Thunberg hade satt igång Fridays for future i och med sin skolstrejk, IPCC hade kommit ut med en ny rapport som befäste människans roll i en akut klimatkris och rörelsen ”Vi stannar på jorden” startade. Klimatmedvetenheten var hög, medier skrev flitigt om klimatkrisen och människor började fråga sig: vad kan jag göra?
Det som hände sedan var en tsunami av händelser som sköljde bort medias såväl som allmänhetens fokus på klimatkrisen. Pandemi, krig i Europa, krig i Mellanöstern, AI, USA och val.
Våra hjärnor har något som kallas för tillgänglighetsbias. Det innebär att vi agerar på, tänker, känner och upplever sådant som finns ”tillgängligt” i våra hjärnor.
Pratas det inte om klimatkrisen så lever vi gärna på våra liv som om den inte fanns. Och sedan pandemins intåg har det alltid funnits något annat att fokusera på.
Flygskammen försvann alltså med stor sannolikhet på grund av att klimatkrisen inte gjordes tillgänglig för våra hjärnor. Till detta hör också att parallellt med att våra blickar riktades mot andra kriser så kämpade fossil- och flygindustrin på hårt med sina kampanjer för att styra de sociala normerna mot att leva på sina liv som förut och unna sig det lilla extra.
Hur detta har påverkat våra resvanor är däremot svårt att säga. Det finns inga vetenskapliga bevis på om det var skam, rädsla eller andra känslor som gjorde att det privata flygandet faktiskt gick ner 2018. Faktum är att forskningen kring hur känslor påverkar människors resvanor är skral. Det finns en studie som undersökt hur människor resonerar kring deras beslut att sluta flyga. Detta är dock en kvalitativ studie som enbart undersöker människor som redan tagit beslutet att sluta flyga och generellt verkar vi människor omformulera anledningarna till våra livsval efter att vi gjort valet.
Framförallt verkar vi vara styrda av marknadsföring och sociala normer till mycket större del än vad vi vill erkänna. Med detta i åtanke så nämndes inte skam som en primär källa till att sluta flyga i studien utan snarare närvaro av rollmodeller, insikt om klimatkrisen och kärlek till barn och barnbarn.
Eftersom det är svårt att kontrollera människors känslomässiga reaktioner och omvärldens påverkan på våra reseval vet vi inte ens om flygskam är en önskvärd metod för att minska de globala koldioxidavtrycken. Därför borde frågan ”Hur kan vi få fler personer att sluta flyga?” omformuleras till ”Hur kan vi få fler personer att organisera sig för att stoppa flygindustrins och fossilbolagens kampanjer och öka mediers rapportering om och politikers agerande mot klimatkrisen?”
Detta betyder inte att det är oviktigt att fokusera på att minska sina utsläpp eller att det inte är rimligt att säga till sin vän att hen borde skämmas över sitt flygande. Men vi ska veta att det är en osäker metod för att minska utsläppen och det som de senaste årens utveckling har visat är att vi behöver skapa andra beteenden också. Framförallt organisera oss och tillsammans ställa krav på nya lagar och regler som styr resandet till att bli mer rättvist fördelat och hållbart.
