Precis som tågen nedanför har vi möjlighet att välja spår. Och det är bråttom. De tre kommande åren kommer att avgöra hur snabbt sammanbrottet fortskrider. Men att tillväxtsamhället och den moderna civilisationen rusar mot sin slutpunkt är det ingen tvekan om. Åtminstone om vi ska lyssna till det gedigna forskningsunderlag som Aftonbladets klimatkolumnist och grävchef Jonathan Jeppsson lyfter fram i sin nya bok ”Mot kollapsens hjärta: Om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott.”

Politiskt minerad mark

När vi efter takfotograferingen slagit oss ner i en soffgrupp inne på Aftonbladets redaktion påminner jag om det Jonathan Jeppsson själv resonerar kring i ett av bokens inledande kapitel. Där undrar författaren om han verkligen förstått vad han gett sig in på när han gör tillväxten – det vill säga grunden till hela vårt ekonomiska system – till bokens huvudsakliga undersökningsobjekt.

Jag kan tänka mig att högersidan kommer försöka få det till att jag skulle förespråka någon sorts sovjetkommunism.

Vad förväntar du dig för reaktioner?

– Jag utsätter mig naturligtvis för en viss risk att bli angripen, från både höger- och vänsterhåll.
Att skriva om klimatfrågan som jag gjorde i min första bok var på ett sätt enklare eftersom vi alla vill ha ett klimat som vi kan leva i. Det är inte lika politiskt minerad mark som frågan om ekonomisk tillväxt och om vi överhuvudtaget ska ha ett tillväxtsamhälle, säger Jonathan Jeppsson.

Vad tror du att du kommer bli angripen för?

– Jag kan tänka mig att högersidan kommer försöka få det till att jag skulle förespråka någon sorts sovjetkommunism, medan de som tror på omställningen och att vi kan ha en grön tillväxt kommer att utmåla mig som pessimist och domedagsprofet.

Jonathan Jeppsson påpekar att boken är resultatet av en objektiv journalistisk granskning. Att han egentligen inte ”vill något med den”, även om han – i likhet med experter han intervjuat – landar i slutsatser om att nedväxt i någon form är nödvändig och att staten skulle behöva ta ett större ansvar för människors frihet och välbefinnande. Idén om att vi skulle kunna klara av att frikoppla ekonomisk tillväxt (BNP) från utsläpp i den skala som krävs för att undvika ekologisk kollaps finns det inget stöd för i forskningen, säger han.

 – Jag skulle jättegärna vilja att vi kunde leva i ett samhälle där vi hade tre procent tillväxt per år utan att fördärva de livsuppehållande systemen på jorden. Men så ser inte verkligheten ut. Det är en illusion – och det är det jag försöker skildra. 

Som ett dåligt förhållande 

Jonathan Jeppssons första bok, ”Åtta steg mot avgrunden”, gavs ut år 2020 och redogjorde för de skrämmande effekter klimatkrisen för med sig under kommande decennier. Nu har han alltså dykt ner i tillväxtekonomins ofullkomlighet och civilisationskollapsens mekanismer.

Även denna gång är budskapet nästintill obeskrivligt dystert: Vår civilisation rusar i värsta fall mot en kollaps redan år 2040, det vill säga när barnen som föds idag inte ens hunnit bli myndiga. Sönderfallet kommer – på grund av den så kallade Seneca-effekten, alltså ansträngningen att försöka hålla hjulen rullande – dessutom ske snabbare än vi kan föreställa oss. 

Eftersom systemet är så komplext räcker det med små störningar, som krig eller en tilltagande vattenbrist, för att allt ska börja rasa med svält, massflykt och andra otrevliga effekter som följd.   Hur processar han, trebarnspappan, själv denna vetskap?

– Det är jättesvårt eftersom allt runt omkring oss fortsätter som vanligt. Men jag tänker ofta att det är bättre att veta hur någonting ligger till än att sväva i ovisshet. Det är som att ha ett förhållande där man anar att någonting är fel; det är först när man vet hur saker och ting ligger till som man kan börja fatta beslut baserade på rationella överväganden – istället för att bibehålla ett hopp som egentligen inte existerar.

Det är inte  journalistens uppgift att hålla människor på gott humör.

En del tycker att vi har ett särskilt ansvar, om inte annat för barnens skull, att förmedla hopp i klimatfrågan. Hur ser du på det?

– Om vi börjar vidta åtgärder som faktiskt minskar utsläppen så kanske vi kan börja känna och förmedla ett visst hopp. Men ett hopp måste ju bygga på något. Utan rötter vissnar det snabbt.

Jonathan Jeppsson beskriver det som att hoppet nästan har blivit något religiöst för många människor, och att det kan vara kontraproduktivt.

– Om vi tror att det kommer lösa sig fortsätter vi leva på ett sätt som gör skadan större. Det är inte heller journalistens uppgift att hålla människor på gott humör – vi ska vara konsekvensneutrala. Här på Aftonbladet har jag därför opponerat mig mot uppfattningen att artiklar om klimatkrisen måste avslutas med något mer muntert. Det är ju inte så vi agerar i andra frågor, att vi i en granskning om exempelvis friskolesystemet känner oss tvungna att stoppa in något hoppfullt på slutet för att människor inte ska tappa hoppet om marknadsskolan. 

En tvillingbror som inte fick leva

Parallellt med Jonathan Jeppssons journalistiska undersökning löper en mer personlig berättelse genom boken. Den handlar om pappans alzheimers, om en tvillingbror som aldrig fick leva, om skuld och föräldraansvar. De båda delarna har en existentiell klangbotten: Kan en civilisation, precis som en bebis i magen, bara dö hur som helst?

– Vi ser ofta på en civilisation som om den vore ett levande väsen. Att den har en födelse, en tillväxt och uppgång och sedan ett borttynande. Men så funkar det inte. Så fort civilisationen hamnar efter i en konkurrens av något slag kan den slockna. Och det kan gå väldigt snabbt, säger Jonathan Jeppsson.

”Flimret”, får vi veta i boken, är det första kännetecknet om att kollapsen är förestående. Det handlar om en ökning av fluktuationer eller plötsliga svävningar mellan extrema tillstånd som är svåra att förklara. 

– Den plötsliga uppvärmingen av norra Atlanten, eller haven i allmänhet, kan sägas vara ett sådant flimmer som förbryllar forskarna.

När Jonathan Jeppssons förra bok kom ut rådde pandemi och världens fossilkonsumtion gick ner som en effekt av minskad aktivitet hos industrier och transporter. Men nedgången var tillfällig och sedan restriktionerna upphörde har konsumtionen och utsläppen gått upp igen. I Sverige deklarerade infrastrukturminister Andreas Carlsson nyligen att det är dags att lägga ner flygskammen för gott. Budskapet, från både höger och vänster, är att vi inte ska behöva göra några större livsstilsförändringar.

Så länge tillväxten i sig är ett överordnat mål kommer vi inte förändra vårt sätt att leva.

I boken citerar du Donella Meadows, huvudförfattaren till rapporten ”Tillväxtens gränser” från 1972, som sa att ’Ett beslut om att inte göra någonting är ett beslut för att öka risken för kollaps.” Hon beskrev det som att det saknades ett realistiskt mål som kan vägleda mänskligheten till ”jämviktsamhället”, men också den mänskliga viljan att uppnå det här målet. Hur skulle du säga att det ser ut med målet och viljan idag?

– Jag skulle säga att det ser för jäkla dåligt ut. Jag ser ingenting av det egentligen. Det kommer fortsätta att hållas toppmöten och tillsättas kriskommissioner och kommittéer. Men jag har väldigt lite hopp om att det kommer leda någonstans. Så länge tillväxten i sig är ett överordnat mål kommer vi inte förändra vårt sätt att leva i tillräckligt stor utsträckning.

Ska vi alltså ställa oss in på att det är kört?

 – Jag tror att vi måste börja se på begrepp som ”kört” på ett nytt sätt. Vårt sätt att leva var aldrig hållbart, och att fortsätta med det ohållbara och fördärva hela vårt planetära system bara för att upprätthålla den livsstil vi har idag – det är kört. Det som sen sker när katastrofen väl står för dörren, och efteråt, kommer säkert bli väldigt annorlunda och med andra förväntningar på vad livet ska innehålla.

Att upphöra med önsketänkandet om att vi kommer lösa klimatkrisen inom nuvarande samhällssystem är för Jonathan Jeppsson inte samma sak som att vi ska bli lamslagna inför det som väntar.

– Jag uppmanar inte till passivitet – tvärtom så uppmanar jag till någon sorts motstånd. Vi ska agera för det vi tror på oavsett vilka chanser vi har. Det är agerandet, eller motståndet, som är själva livet.