BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Här samlades i helgen aktivister från hela Europa för att protestera mot Vattenfalls brunkolsbrytning och -förbränning. Aktionslägret var en del av den globala kampanjen Break free, som blev klimatrörelsens första svar på klimatavtalet i Paris förra året. Ende Gelände var en av de större aktionerna; tusen deltagare var vad arrangörerna vågade hoppas på när de började planera det. Skulle så många komma vore det en framgång. Till arrangörernas förvåning dök fyra tusen aktivister upp, varav 3 500 deltog på de direkta aktioner som efter 48 timmars blockad på söndagen tvingade Vattenfall att helt stoppa sin elproduktion vid kraftverket Schwarze Pumpe (”svarta pumpen”).

– Det är en framgång på så många olika nivåer. Här har vi öppet deklarerat att vi kommer att stänga ner kolkraftverket – vi kommer alltså inte bara ge oss på råvaruuttaget, utan även nästa steg: själva förbränningen av kolet. Och vi lyckas med det, säger en exalterad Tadzio Müller, en av arrangörerna och sedan många år radikal klimataktivist.

Polisen retirerade

Eftersom tiden är så knapp var det viktigt efter Paris, påpekar Tadzio Müller, att klimatrörelsen ställde sig frågan: när kommer vi att faktiskt stänga ner saker och påbörja avvecklingen av den globala förstörelseapparaten?

– Det bästa med Ende Gelände och de övriga aktionerna under Break free är den otroliga moraliska försvagningen av fossila bränslen-företag. Att vi inte utsattes för mer repression av varken polisen eller Vattenfall tyder på vår styrka och deras svaghet. Efter Paris har vi ett läge där världssamfundet sagt att de vill skydda klimatet utan att göra något konkret för att hålla det löftet. I den specifika situationen, när stater inte gör det de lovat, får vi aktivister legitimitet som gör att de inte kan attackera oss på samma sätt som de annars gör. Det faktum att polisen retirerade var vi än kom var det mest uppmuntrande med Ende Gelände, fortsätter Tadzio Müller.

Från fredagen fram till söndagen delade aktivister upp sig i demonstrationståg som marscherade mot olika delar av Vattenfalls brunkolsverksamhet. Själva gruvan och de övermänskligt stora schaktmaskinerna blockerades, men mest betydelsefull var kanske den östliga och västliga blockaden av järnvägen som leder in kolet till kraftverket. Under lördagen lyckades dessutom 700 aktivister ta sig in i själva kraftverket under en kort stund.

Festivalstämning

På tågrälsen råder festivalstämningen. Banderoller hänger ner för järnvägsbron som ockuperats av aktivister som sitter, ligger eller står på rälsen. En av dem är den 20-åriga svenska studenten Anna, som är mycket glad över den lyckade aktionen.

– Detta är en aktion mot Vattenfalls infrastruktur. Sedan i morse har vi vandrat hit och vid flera tillfällen har vi haft stormöte för att besluta hur vi ska utveckla aktionen, till exempel om vi ska gå in på kraftverket. Det har varit jättespännande att vara en del av denna direktdemokratiska process, säger Anna som av säkerhetsskäl inte vill uppge sitt riktiga namn. Den ständigt surrande polishelikoptern har under helgen haft koll på aktivisterna och hur de har rört sig, men förutom intrånget på kraftverket har konfrontationer med polisen varit begränsad. Endast 250 personer greps under hela aktionen, som släpptes kort därefter, och bara en person är fortsatt gripen.

Anna, som är svart under naglarna av allt kol, berättar att detta är den första aktion hon är med på, men ”inte den sista”.

– Det har varit en bot mot klimatångest och jag har mycket hopp. Det känns stort att vi är så många här. Att det är globalt gör det ännu roligare, säger Anna som fortfarande hoppas att den svenska regeringen inte säljer brunkolet utan beslutar att hålla det kvar i marken.

Vid sida av civilolydnadsaktionerna hölls en stor, laglig demonstration i närliggande staden Welzow under lördagen. 1 500 deltagare – framför allt boende i området – marscherade i stad och skog mot brunkolsverksamheten.

Frilansaren Peter Fiedler sitter på sin cykel och inväntar talarna. Han gör tummen upp för aktionslägret Ende Gelände och säger på stapplande engelska att han är emot kol eftersom det inte är bra för klimatet.

– Fler och fler ansluter sig till oss och vi kräver att Vattenfall stänger gruvan. Folk skulle kunna leva på andra industrier här. Mindre industrier men fler.

Sekreteraren Angelika Wittich-Derecskei, som är på demonstrationen med sin tonårsson, går förbi och vill berätta om hur svårt det är att planera när ens by – i hennes fall Proschim – hotas med evakuering och demolering år 2025 till förmån för expanderande brunkolsbrytning:

– Våra barn och vår framtid är hotad. Hur ska man tänka inför framtiden när man tvingas flytta? säger hon och slår ut med armarna.

I över tio år har hon och hennes grannar stridit mot kolet, med förhoppningen om att politiker i stället kan satsa på andra arbetstillfällen och att Vattenfall lägger ner gruvorna så att marken kan börja odlas igen. Ende Gelände ger henne hopp, säger hon:

– Nu äntligen har vi fått hit tysk media.

”Gruvan är viktig”

Men alla är inte av samma åsikt. Lite längre bort står Mattias Hellwig med sin fru och ettåriga son. På hans vagn har de hängt upp gruvans symbol.

– Gruvan är viktig för den här regionen och för att behålla folk i detta område. I min by behöver vi inte betala för förskolan, tack vare kolet och den starka ekonomin, säger Mattias Hellwig och fortsätter:

– Jag vet att kolet förorenar, du kan se det i luften men det handlar om jobb.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Frågan om arbete och en rättvis om-ställning från fossilt till förnybart är en diskussion som även pågår inom klimatrörelsen.

– Rättvis omställning är jätteviktig, inte bara i Lausitz-regionen utan i alla kolregioner runt om i världen. Samtidigt som vi säger att kol måste stanna i marken säger vi också att regeringar, fackföreningar, kyrkor och de aktörer som har ansvar och kapacitet att presentera realistiska planer på rättvis omställning för arbetarna måste göra det, säger Tadzio Müller.

På frågan om vad framgångarna från Break free och Ende Gelände betyder inför framtiden säger Tadzio Müller att aktionerna måste växa ännu mer:

– Vi måste eskalera, vara mer ambitiösa och komma ihåg att vi faktiskt kan vinna mot en fiende som ser väldigt stor ut men som inte är en jätte.