Världens stater är beroende av fossil energi. Så beroende att man inte vågar ställa flaskan. Man vågar inte ens erkänna att man är beroende, man gör tomma löften om att allt ska bli annorlunda – och häller upp ett glas till.

Det här mötet blev som de andra.

Behöver världen COP?

Nej, alla världens stater kan agera direkt i klimatfrågan, ingen behöver vänta på någon annan. Tanken att ”vi gör inget om inte ni gör något först” är på förskolenivå, fast den sägs av presidenter och premiärministrar.

Det viktiga idag är inte om Belgien eller Indonesien minskar utsläppen enligt någon plan, det viktiga är att vem som helst gör det här och nu. Det är det enda som räknas.

Inga löften om 2035, 2045 eller befängda 2070 har någon som helst betydelse. Det är bara förhalning av det man kan göra nu.

Alla dessa samtal blir därför som en slags absurdistisk teater.

Det finns tre grundfel i förhandlingarna som aldrig kommer rättas till.

• Den första är att de som skapar utsläppen – de fossila företagen – får vara med och bestämma via de länder de styr, vad som ska överenskommas.

• Det andra är att man räknar ”nettoutsläpp” på en decennielång skala där de skador man gör idag ska neutraliseras med olika fantasiprojekt med ”lagring under havet” som argument. Sedan. När tekniken är klar. Det är litegrann som att diskutera rymdgruvor på asteroider och hävda att teleportering snart fungerar när man skriver ett avtal.

• Det tredje är att det man egentligen förhandlar om är hur man ska rädda den egna nationens fossila ekonomi ekonomiskt, det är inte klimathotet som styr, det är vinstnivåerna för bolag som skapar utsläppen som styr vad som ska göras.

Letar efter ”framgång”

Vill man kritisera förhandlingarnas grund så är det alldeles för enkelt. Det räcker med att  som Washington Post gjorde – berätta om de enorma utsläpp som räknas fel varje år. Fusket inför öppen ridå. Rapporterade utsläpp stämmer inte alls med de vi kan mäta i klimatet, hela statistiken är låtsasrapporter för att gynna den egna statens styrande ledning.

”Framgång” i klimatförhandlingar handlar om att inte behöva göra så stora förändringar som behövs.

Eller man kan peka på elefanterna i rummet. De enorma militära utsläppen som inte räknas. Eller EU:s storsatsning på förnybart vilket inneburit en kraftig ökning av bioenergi och därmed också en ökning av faktiska koldioxidutsläpp, inte en minskning – vilket en annan artikel i Washington Post tydligt visade. Det låter fint med en ”fossilfri trafik” men inte om den är lika smutsig som den gamla.

Alla de här sakerna vet alla som sitter vid förhandlingsbordet.

Alla medier kan det också.

Ändå letar alla efter små glimtar av ”framgång”, kanske en formulering blivit bättre, kanske något imperium sagt något som kanske kanske kan tolkas som en vilja att möjligen agera?

Här är räddningen

Det här förvandlar oss alla till alkoholistens barn.

Hur slutar man? Ja, inte genom att säga att grannen dricker och därmed tro att man försvarat läget.

Den verkliga omställningen sker nämligen alltid på riktigt och alltid lokalt.

Växjö behöver inte vänta på Borlänge för att ställa om sin fjärrvärme från utsläpp till elektrifierade värmepumpar. Stockholm behöver inte vänta på Luleå för att införa fossilförbud för transporter i staden. NCC behöver inte vänta på Cementas nedläggning för att byta till trähus.

Det finns inget som hindrar någon regering att införa investeringsregler där offentliga pensionsfonder bara får investera i omställningen. Det behövs inget avtal med Kina för det. Eller EU.
Det finns ingen att skylla på.

Sätt upp den meningen på kylskåpet nu.

De finns ingen förhandling som löser problemet med att man inget gör här och nu.

Räddningen för oss alla är att vi struntar i teatern.