På ena sidan de som menar att mänskligheten har ett ansvar gentemot de utrotade djuren, och om vi nu har möjlighet att återskapa dem så ska vi göra det. Dessutom, menar förespråkare, kan återskapade arter bidra till bättre fungerande ekosystem samt öka engagemanget kring att skydda nuvarande arter och mångfald.

På andra sidan står de som menar att ett återskapande av välkända djur som den ullhåriga mammuten eller den sabeltandade katten tar fokus från att bekämpa den artutrotning som sker här och nu. Återskapade arter skulle kunna innebära nya sjukdomar och faror, och få utrotning att framstå som ett mindre allvarligt hot.

Nu håller denna debatt på att dö, rapporterar Yale Environment 360. Orsaken är att allt fler forskare kommer fram till att ”de-extinction”, att återskapa utdöda arter, är omöjligt.

Det var revolutionära genombrott inom genforskning som väckte drömmarna om ”de-extinction”. Idag har den framväxande tekniken möjliggjort allt från att svartfotade illrar fått en utökad genetisk variation till att man genom klonat DNA från dolksvansar kan skapa viktiga mediciner och vaccin.

Men att väcka till liv utrotade djur är mer komplicerat. Att återskapa DNA:t från en utdöd art kommer alltid att sakna många pusselbitar, eftersom DNA:t börjar brytas ner så fort ett djur dör. Dessutom får djur en del av sitt DNA från modern då den är dräktig, vilket inte kommer att ske då en art återskapas. Ett djur som återskapades skulle dessutom växa upp utan syskon och med föräldrar tillhörande en annan art. Klimatet skulle vara varmare, en ny flora av mikrober och kryp skulle vara en del av dens liv.

Det hela kan sägas vara ännu en påminnelse till människan om att naturen är ett oerhört komplext nätverk, och att det därför inte låter sig göras att klippa ut en del av naturen och klistra in den på en annan plats och tid – inte utan att man skapar något nytt.

Även om den polariserade ”de-extinction”-debatten är på utdöende så består viktiga frågor och utvecklingar inom fälten genforskning, utdöda arter och naturskydd. Emedan framtiden inte lär bjuda på ullhåriga mammutar eller sabeltandade tigrar, så kan vi komma att få se något som liknar dem.

Den nederländska organisationen Grazelands Rewilding har i flera år arbetat för att med hjälp av enkel DNA-teknik och avel skapa ”tauros” en ko som idag, när den åttonde generationen av dem lever, uppges ha över 99 procent likhet i sin DNA-uppsättning till den utdöda uroxen, som vandrade på jorden i miljontals år, domesticerades på flera platser för ungefär 8 000 år sedan, och försvann på 1600-talet.  

Idag finns 810 taurosar i världen, majoriteten av dem i Nederländerna, skriver Yale Environment 360. Grazelands Rewilding menar att korna hjälper till att restaurera naturen och stärka ekosystemen inför framtida förändringar. Och trots att de är slående lika uroxar kallar de dem inte för det, utan för tauros.

– Från vad jag kan se återupplivar man ingenting, säger Clare Palmer, professor i miljöfilosofi vid Texas A&M University.

– Man skapar något annat.