Det finns olika sätt att definiera en rättvis omställning. Vad betyder det för dig?
– Den enskilda löntagaren ska ha samma möjlighet till en bra inkomst i en fossilfri ekonomi. Mitt liv och min familj ska inte komma i kläm när vi ställer om. Det tror jag är helt nödvändigt om vi ska klara omställningen utan att populistiska och icke-demokratiska rörelser växer. Högerkrafter försöker ta den rädsla som arbetare känner och dra det till rätt så extrema uppfattningar. Därför är fackförbunden nycklar till omställningen – de skyddar dem som förlorar sina jobb.
Finns det en motsättning mellan jobb och klimatet?
– Nej, så ser inte facket på det idag. I princip varje anläggning jag besökte som LO-ordförande, vare sig det var en kommunal eller privat, har ett klimatprojekt på gång och de anställda och ledningen är väldigt entusiastiska över att få vara en del av omställningen. När jag var i Växjö och träffade några gubbar som höll på att bygga i trä sade den ena: ”Tänk att man skulle bli miljöarbetare på gamla dagar. I 150 år bidrar vi nu till att vi ska låsa in koldioxidutsläppen från träden, istället för att använda smutsig betong.” Då tänkte jag att om det har kommit så långt att den som står med hammaren i handen kallar sig miljöarbetare – då är det många som har förstått.
Så det du sa 2016 om att LO-medlemmar ”aldrig har gillat miljöpartister” stämmer inte längre?
– Det var när man ville tvinga fram en omställning genom höga skatter, som bensinpriser på 30 spänn. Då var enormt många medlemmar förbannade på Miljöpartiet för det är inte så enkelt för alla att ta tunnelbanan till jobbet. Många bor så att man måste ha bil. Där var det en period med rätt hård motsättning mellan fackintressen och miljörörelsen. Men vi har nyktrat till från båda håll. Vi har olika bakgrund och lever i delvis olika världar men det går att hitta gemensamma nämnare.
2019 fick facken kritik från miljörörelsen när ni nobbade Greta Thunbergs uppmaning att strejka för klimatet…
– Nej, jag kände att den konflikten var kraftigt överdriven. Vi bjöd in Fridays for Future till ett möte i LO-borgen, där TCO och Saco också deltog, och förklarade att facket inte kan ta ut sina medlemmar i strejk för annat än det som har med våra kollektivavtal att göra. Sen berättade vi om hur vi jobbar för en rättvis omställning. Då säger en av dem: ”Fy fan vad ni är dåliga! Hur kan det vara så att ni gör allt det arbetet utan att jag som är väldigt engagerad aldrig har hört om det?”
Ja, varför har man inte hört talas om det?
– Vi har en tradition i facket att vi förhandlar oss fram till saker och pratar mindre om vad vi gör. Jag tror till exempel inte att många vet om att idén om en rättvis omställning, det som på engelska kallas ”just transition”, fick genomslag tack vare samverkan mellan ITUC och den svenska regeringen.
Hur menar du då?
– ”Just transition” startade som en diskussion på en ITUC-kongress 2010. Klimatfrågan började bli stor och många var oroliga för att miljoner med jobb kunde gå förlorade. Begreppet myntades som ett sätt att förklara att vi måste göra omställningen på ett sätt som gör att vi klarar både sysselsättning och klimatmål. Det fick först väldigt lite gehör, men inför Parismötet hade vi en guldsituation. Åsa Romson (tidigare MP-språkrör reds.anm) var en av ordförandena för klimattoppmötet och ITUC:s ordförande Sharan Burrow bad mig prata med henne om att göra ”just transition” till ett av mötets prioriteringar. Det lyckades. På några dagar gick det från att vara en idé till att bli en del av Parisavtalet. Det är en stor fjäder i hatten och väldigt bra av Åsa Romson att ha lyckats driva igenom det.
Sedan 1 mars har du ett nytt jobb, som senior rådgivare åt SSAB. Vad behöver SSAB dig till?
– Målet är att på rekordtid ställa om den svenska ståltillverkningen. Redan 1 januari 2026 ska vi producera fossilfritt stål. Det är tusen olika saker som ska till. Vattenfall måste dra fram tillräckligt med elledningar till Oxelösund så att man kan använda den nya Hybrit-tekniken som tar fram stål med vätgas istället för med koks. Att lagra vätgas i stora mängder kräver tillstånd. Det är bara att räkna baklänges – om alla beslut ska falla på plats, då måste vi göra allt helst igår. Tack vare ett långt liv i facket och bra kontakter ska jag jobba med att alla beslut fattas i rätt tid.
Räcker det att Sverige genomför projekt som Hybrit? Behöver vi inte också se över sättet vi lever på?
– Folk går igång på den typen av projekt. Första gången jag hörde talas om Hybrit, på en konferens i Avesta, kände jag att det var otroligt. Alla har alltid framställt stål på ett visst sätt, men i kölvattnet av Parisavtalet sätter sig SSAB ned tillsammans med forskare för att tänka utanför boxen. Det är ingen liten förvandling vi pratar om, lyckas vi och kan få världen att gå samma väg så är det en utsläppsminskning som är värd fem gång flyget. Med sådana här stora projekt kan Sverige visa vägen. Sektor för sektor behöver världen hitta lösningar och vara öppen för att man gör på väldigt många olika sätt. Men det här mer pessimistiska, att allt går åt helvete och vi måste ändra på vårt sätt att leva… jag har väldigt svårt att tro på det faktiskt.
Kan vi verkligen bara fortsätta som vi gör, utan att ge upp något?
– Det är klart man måste offra saker. Jag har inget emot att vi konsumerar mindre. 30 procent av maten hamnar i soporna, det är vansinne. Kan du köpa en t-shirt för 49 spänn så saknas incitament för att inte byta den tio gånger om året, trots att det kräva enorma bomullsfält som drar otroliga mängder vatten. Att göra omställningen kommer att kräva prioriteringar men jag tror att den tekniska utveckligen kan lösa de flesta av våra klimatproblem. Att vi behöver göra en samhällsförändring som innebär att vi inte kan resa och avstår en massa saker – det tror jag inte på.
Karl-Petter Thorwaldsson om...
… ekocid:
– Sverige bör gå i täten för att minska straffriheten och göra det kostsamt för företag och ibland enskilda länder att medvetet skövla och förstöra naturen och människans livsbetingelser. Det skulle man kunna komma åt genom att lägga till ekocid, eller rovdrift på naturen, till Romstadgan, som ett brott i samma paritet som folkmord. Det är en fråga om arbetarnas rättigheter.
… flygskam:
– Jag går inte igång på det överhuvudtaget. Människor är nyfikna och vill upptäcka världen. Jag var pionjär inom flygresande, jag åkte till Mallorca med mina föräldrar när jag var fyra eller fem år. Det var en jättegrej att kunna resa. Men jag förstår att det är lite av en generationsfråga. Ett av mina barn har bestämt sig för att aldrig flyga inom Sverige, det kan jag högakta. Hon åker nattåg till Umeå när hon ska dit och jobba, vilket är ett ganska obekvämt sätt att resa på, det tar mycket tid. Man kan göra mycket för att underlätta det miljövänliga resandet. I framtiden hoppas jag att man kan åka Stockholm–Hamburg på fyra timmar.
… hyggesfria skogsbruk:
– Jag älskar skogen. Jag växte upp i skogarna i Småland. När man på 1970-talet högg ned skogarna i Lessebo så var det mina skogar som togs bort. Det går att driva skogsbruk utan att skapa monokulturer. Man kan ha blandskog och ta ut träden pö om pö, även om det är lite dyrare. Att vi inte sen ska använda våra skogsresurser tror jag däremot är dumt.
