Tågluff med barn – hur smidigt är det egentligen?

Ett gäng i pensionsåldern som klivit på i Laholm ska till Malaga. Det berättade de för en medresenär som nyfiket undrade vart de skulle. ”Då blir det varmt och skönt”, sa den främmande damen. ”Ja, det ska bli soligt och härligt”, svarade en av kvinnorna och skrattade gott.

Min grabb Moltas och jag kliver av vid ”Hovedbanegården” i centrala Köpenhamn. Byter perrong till tåget mot Hamburg. Det danska statliga järnvägsbolaget DSB förkunnar på stora reklamaffischer längs rulltrappan ner mot perrongen att 2030 ska de ha 0 procent klimatförstörande utsläpp.

Barnfamiljer och ungdomar med ryggsäckar i olika storlekar väntar på tåget. Dovt mullrande rullar det in längs perrongen. Det är år 2022 och DSB kör tåg mellan två av Europas stora städer på diesel. Konduktören, en rundmagad man i långt hår uppsatt i hästsvans och örhängen, förklarar leende att de ska börja köra sträckan på el men att det hela är försenat.

– 2023 ska det bli verklighet, säger han godmodigt.

Min grabb och jag har inga platsbiljetter. Enligt interrailsystemets egen app Rail Planner ska det inte behövas. Den danske konduktören förkunnar dock att DSB för en vecka sedan infört platskrav på tåget till Hamburg under sommaren för att undvika kaos eftersom de väntar sig så många resenärer.

– Det har blivit någon miss i kommunikationen med interrail, förklarar han, men vi låter alla åka med i mån av plats.

En fransk kvinna i 60-årsåldern förklarar att hon har varit ute och tågluffat runt i Europa i två månader och att det överallt varit hopplöst att boka sittplatser via Rail Planner.

– Jag älskar verkligen att åka tåg, säger hon, men jag har ägnat hur många timmar som helst åt att försöka boka sittplatser.

Ingen gemensam tågpolitik

Om politiker och beslutsfattare hade velat skapa ett effektivt och rationellt europeiskt tågsystem hade de kunnat göra det för länge sedan. Men nästan alla politiska beslut de senaste decennierna har gynnat klimatförstörande transportsystem med flyg och bil. Och en gemensam europeisk tågpolitik har lyst med sin frånvaro.

När man satsade hårt och investerade enorma pengar på tågen i industrialismens barndom handlade det om nationella projekt i samklang med 1800-talets rådande nationalistiska ideologi. Och så har det tyvärr fortsatt. Tidtabeller sätts upp utifrån vad som passar just det specifika landets resenärer, spårvidden är olika i vissa länder och alla tåg går, som sagt, inte på el. Om politikerna hade menat allvar med sina fagra ord om att hejda klimatförändringarna hade man för länge sedan ändrat på detta faktum. Resenärer hade ledigt kunnat sätta sig på ett nattåg i Göteborg eller Stockholm på kvällen och kliva av nästa morgon i Milano. Längre är det inte.

EU har på senare år krävt lättare och internationella bokningssystem, SJ har åter öppnat upp för att kunna boka resor till vissa europeiska städer och den 1 september börjar man köra nattåg mellan Stockholm och Hamburg; Snälltåget kör redan nattåg ner till kontinenten. Men oerhört mycket saknas om tåget på allvar ska kunna konkurrera med flyget.

Min grabb och jag har tagit just detta tåg till Hamburg som är framme redan klockan 18 för att på stationen ha tid att försöka ordna sitt- eller sovplatser på österrikiska järnvägsbolagets ÖBB:s nattåg ”Nightjet” till Innsbruck som avgår 20.30. På nätet har det varit helt omöjligt. Inne på biljettkontoret säger de att det tyvärr är utsålt och när vi går ner på perrongen tio minuter före avgång står en barsk österrikisk konduktör med mustasch och förkunnar att det är helt fullt – ”keine platz!”.

Vi får ta ett vanligt Intercity-tåg till München istället, avgång 22.30, framme 6.00, inga krav på platsbiljett. Vi lyckas haffa åt oss varsitt dubbelsäte med bord emellan. Jag vecklar ut liggunderlag åt oss båda för att underlätta sömnen. Min grabb är 11 år och sover hyfsat trots ett skrikande barn och lysrör som skiner ilsket i taket; jag lyckas sova en timme eller två. Vem har sagt att det ska vara lätt att resa klimatsmart?

Sedan går det bättre. Vi reser genom det vackra Brennerpasset och fortsätter ner genom Italien. Familjen Evert-Älverbrandt sitter i samma vagn och har också rest från Göteborg, genomlidit samma natt på samma tåg mellan Hamburg och München. Pappa Max, mamma Karin och döttrarna Heddy, 8 år, och Nora, 6 år, tågluffar alla för första gången i Europa.

– Vi har tänkt i flera år att vi ska göra det, säger Karin Älverbrandt, men det har inte blivit av förrän nu. När jag var yngre fanns det där, att bara dra runt, vara fri, och nu har det kommit tillbaka. Men det är ju också av klimatskäl.

– Och så blir man på något sätt sammankopplad med världen när man åker tåg, säger Max Evert. Det låter kanske pretentiöst, men... att inte bara flyga 300 mil och landa på någon playa. Nu åker vi först till Verona några dagar och kanske en dagstur till Gardasjön. Sedan ska vi till byn Moneglia en timme söder om Genua.

Mamma Karin frågar äldsta dottern Heddy om det är något särskilt hon minns från resan hittills.

Heddy skrattar gott.

– När pappa sov så här, säger hon och visar hur han sovit sittandes på tåget till München med öppen mun.

– Alla runtom fnissade också åt honom.

Litet men ändå så stort

Grabben och jag fortsätter mot Bologna där vi ska träffa några vänner från Göteborg. Vi sätter oss i restaurangvagnen, beställer en iste och en cappucino, flyter fram genom ett platt landskap, värmen dallrar därute.

– Det är ändå häftigt när man åker tåg så här, säger Moltas och tittar ut genom fönstret, det är liksom litet här inne, men ändå så stort på samma gång.

– För att man ser världen därute, menar du?

– Ja, precis.

En skördetröska kör över ett fält. Vi ser hoprullade höbalar. Andra fält med vete, med potatis. De senaste veckornas extremhetta och torka har lamslagit Po-dalen. Här är landets kornbod och floden Po är nästan uttorkad. Myndigheterna har infört vattenransonering. Bakom skördetröskan stiger stora dammoln från den torra jorden. På andra sidan tåget en vattenspridare som trots allt sprider ut strålar av vatten. Hur länge ska det räcka?

Vi sammanstrålar med Moltas kompis Kim och hans föräldrar Martin och Petra och tar ett nytt tåg till den lilla medeltida staden Termoli vid Adriatiska havet. Den gamla delen av staden ligger omgärdad av en stadsmur på en liten halvö ut mot havet. Vi hyr en lägenhet i ett 1400-talshus med tjocka stenmurar och havsutsikt trettio meter från Piazza Duomo och katedralen från 1100-talet i vit kalksten. Allt är förunderligt vackert: de trånga gränderna, de gamla husen, vissa renoverade, andra inte, alla människor som de facto bor här. Vi häpnar över att det tjattras på italienska i alla gränder, innanför fönstren till de svala köken under måltiderna, all tvätt som hänger ute; det känns som en resa tillbaka till turismens barndom när platser som dessa ännu inte var förstörda av horder av besökare som invaderade och åt upp den lokala kultur de flugit dit för att uppleva.

Folk blir förvånade när de hör att vi pratar engelska, ropar glatt ”Hello!”, de serverar hemgjord glass på piazzan för 2 euro och en cappucino på uteserveringen därtill för 1,20.

Moltas och Kim springer själva ner de 200 meterna till playan nedanför den enorma stadsmuren och plaskar timmavis omkring i det långgrunda vattnet.

”For a sustainable future”

Familjen Bergström-Westin ska sedan vidare till Kroatien. Moltas och jag ska till hans drömresmål Grekland. Han älskar antiken och grekisk mytologi och vill uppleva alla de platser han läst om i en serie barnböcker om Percy Jackson och de olympiska gudarna av den amerikanske författaren Rick Iordan. Vi vuxna diskuterar febrilt kring klimatbelastningen gällande färjor – vi vet att den är hög – men ryktet har länge sagt att det är omöjligt att med tåg ta sig ner till Grekland och att ta sig runt det Adriatiska havet med tåg till Kroatien blir för långt för familjen Bergström-Westin. De tar båten från Ancona till Split. Vi tar oss från Bari till Patras.

Längs färjans sida står skrivet ”For a sustainable future”. När vi lämnar hamnen pumpar kolsvart rök ut ur skorstenen. Samtidigt sveper ett flygplan som just lämnat Baris flygplats fram över himlen. Solen är på väg ner. Det blåa, klara övergår i ett dis som ligger tätt över havet. Jag går ner till receptionen och frågar vad de använder för bränsle och hur mycket utsläpp de har. Receptionisten bläddrar igenom en broschyr, skruvar på sig lite:

– Vi brukade ha uppgifter om det tidigare, men det står inget om det längre.

Framme i Patras nästa dag har de dragit in bussen de fyra kilometerna till centrum. Vi får ta en taxi för 9 euro. Undrar just hur det börjar stå till med vårt klimatkonto?

På vägen med buss till Pyrgos på östra Peloponessos – tåget är nerlagt – vågar jag mig på att googla på klimatfakta för olika transportmedel. Det är enligt sajten klimatsmartsemester.se helt klart eltåg som är bäst med 7 gram utsläpp av koldioxid per personkilometer i Norden och 24 gram i Europa. Tätt efter det kommer färd med liten elbil och buss på diesel är inte så mycket sämre. Sämst är det med flyg och, framför allt, färja. Jag blir helt chockad när jag läser att charterflyg i genomsnitt släpper ut 118 gram koldioxid per personkilometer, reguljärt flyg ekonomiklass 133 gram, och en färja i genomsnitt 226 gram! Vi har alltså genom att åka färja till Grekland varit värre miljöbovar än om vi flugit...

Jag får svälja några gånger. Tänker att vi ändå inte har åkt så långt med färja som om vi tagit ett flyg från Sverige till Grekland, och på färjan var det främst godstransporter vilket minskat vårt klimatavtryck en smula. Jag säger till Moltas att nu blir det hemfärd landvägen från Grekland hur bökigt det än kommer bli. Han skrattar gott åt mig.

Vi gör vår resa i antikens fotspår med buss – ytterligare en tåglinje mellan Nafplion på Peloponessos ostkust och Aten är nerlagd – förtretligt förstås eftersom vi skulle rest gratis med tåg och nu får betala fullpris även för Moltas på bussen. Men vi njuter av att få se Olympia och framför allt Mykene. Grabben tycker att kung Agamemnons grav är det coolaste han sett. Vi varvar antika platser och museer med bad i azurgrönt vatten (en annan av grabbens drömmar), försöker överleva värmen genom att på nätterna låta AC:n dra ner temperaturen till 20 grader och jag googlar inte på hur mycket det belastar klimatet.

Samtidigt har jag en obehaglig känsla över att jag hälften av tiden hänger över telefonen för att reda ut hur vi ska åka och bo och ibland funderar jag på varför vi över huvud taget gör allt detta resande. Tänker på min salig mormor, historiker med ett brinnande intresse för just antiken, som på ålderns höst låg halva dagarna i sin säng, läste och släktforskade och drömde sig bort i tid och rum. När jag besökte henne efter någon av alla mina resor med tåg eller liftande, tittade hon på mig med ett leende och skakade lätt på huvudet: ”Anders, varför måste du iväg och resa så mycket? Jag reser också hela tiden, men gör det härifrån sängen med hjälp av min fantasi och allt jag läser.”

Min mormor var helt enkelt som klippt och skuren för ett klimatsmart resande – att stanna hemma och drömma sig bort.

Genom det grekiska landskapet

Efter att ha blivit bestulna på metron i Aten, efter att ha tröttnat på all trafik och en aldrig sinande mängd avgaser – bensinpriset i Grekland är något högre än här hemma och snittlönen bara en tredjedel – men ingen ska ju tro att folk ställer bilen för det – på värmen och de många gånger anskrämligt fula grekiska städerna, bestämmer vi oss för att hoppa över Delfi och fara hem.

Snabbtåget mot Thessaloniki är modernt, bekvämt och fräscht. Trenitalia tog över all tågverksamhet från det krisande statliga grekiska tågbolaget för några år sedan och satsar nu på att rusta upp tågsystemet. Efter alla otaliga bussturer är det så väldigt skönt att forsa fram genom det grekiska landskapet, att bara sitta där tillbakalutade utan att behöva planera, fixa och trixa, bara äta och dricka från restaurangen, spela kort, prata med folk eller titta ut.

– Varför är det så svart därute? frågar Moltas.

– Det är efter de stora bränderna som varit här de senaste somrarna, svarar jag.

Men ny grönska börjar spira kring de svarta, döda träden. Och stora solcellsparker har börjat ta plats, vindkraftverk ståtar uppe längs bergskammarna. Och efter ett tag syns inte längre några brända träd. Berg och slättlandskap avlöser varandra. När ett bergmassiv tornar upp sig högt mot molnen på himlen frågar jag kvinnan i baren om det är Olympos.

– Javisst, svarar hon.

Moltas ställer sig vid fönstret och tittar upp mot gudarnas boning. Han har sin gröna t-shirt med Olympens tolv gudar på sig, den han köpte för egna pengar i Olympia. Han är helt tyst, närmast andäktig. Det förefaller vara en verklig upplevelse för honom, om än bara genom ett tågfönster. Där uppe tronar härskaren Zeus, där lever Demeter, växtlighetens och fruktbarhetens gudinna.

Kan dessa gudar månne få stopp på människans galenskap och hybris och ställa allt till rätta igen?