Vilka nationella mål hänger löst?

Framför allt transportmålet, alltså att utsläppen från inrikes transporter, förutom inrikesflyg, ska minska med åtminstone 70 procent till 2030 jämfört med 2010. Men även det bredare målet att utsläppen från hela den icke-handlade sektorn samma år ska vara 63 procent lägre än år 1990. 

Motsvarande EU-mål är att den svenska icke-handlande sektorn minskar utsläppen med 50 procent till 2030 jämfört med 2005. Omräknat till samma basår, 2005, innebär det nationella målet en minskning med 52 procent, alltså något skarpare än EU-målets 50 procent.

Vilken roll spelar ”negativa” utsläpp?

Jämförelsen ovan förutsätter att det nationella målet uppnås med maximalt nyttjande av så kallade kompletterande åtgärder, det vill säga ökat nettoupptag av växthusgaser i skog och mark, avskiljning och lagring av koldioxid med biogent ursprung (bio-CCS) och klimatinvesteringar i andra länder. Det skulle innebära fyra miljoner ton ”negativa” utsläpp.

Utan dessa innebär det nationella målet en 60-procentig minskning jämfört med 2005 – avsevärt mer än EU. Men å andra sidan kräver EU att Sverige ökar kolsänkan i skog och mark med just fyra miljoner ton till 2030 jämfört med genomsnittet 2016-2018. Om det målet missas behöver Sverige kompensera genom större utsläppsminskningar i andra sektorer.

Så i slutändan kan skillnaden mellan EU:s och de nationella kraven ändå stanna vid två procentenheter, 50 respektive 52 procents minskning från 2005 till 2030, motsvarande mindre än en miljon ton koldioxid.

Hur påverkas utsläppen?

De nationella målen ställer inga bindande krav för utsläppen åren före 2030 – en brant minskning på slutet skulle teoretiskt sett räcka. Här är EU:s mål betydligt skarpare, med en tydlig målbana som länderna måste följa år för år. För klimatet är det inte bara målet som spelar roll, det är vägen dit som avgör de totala utsläppen och koldioxidhalten i atmosfären.

EU:s krav att kolsänkan ökar blir svårt att nå, eftersom de svenska skogarnas nettoupptag av koldioxid minskar. Löfven-regeringen räknade med att kunna kompensera för detta genom att med reduktionspliktens hjälp överprestera inom transportsektorn, men den strategin har den nuvarande regeringen övergett.

Sänkningen av reduktionsplikten till sex procent nästa år och dess nollning från 2027 innebär en stor ökning av de svenska utsläppen. Men reduktionspliktens effekt på världens totala utsläpp är oklar, eftersom den främst bygger på svensk import av bränslen tillverkade från slakteriavfall, vars utbud är mycket begränsat och vars sammantagna klimatnytta är kontroversiell.

Finns det några kryphål?

Om Sverige inte uppfyller EU:s krav på utsläppsminskningar år för år, går det att kompensera för det antingen genom att tillgodoräkna sig oanvända utsläppsrätter inom EU ETS, eller genom att köpa utsläppskrediter av andra överpresterande länder – förutsatt att några finns. Detta har regeringen redan gett Energimyndigheten i uppdrag att göra. Men det kan bli dyrt för skattebetalarna om det alls är möjligt att på så vis kompensera fullt ut för missade åtaganden.

Uppfyller 2030-målen Parisavtalet?

På pressträffen där John Hasslers utredning presenterades, hävdade han och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) att EU:s klimatmål till 2030 är i linje med Parisavtalets 1,5-gradersgräns.

Men många bedömare anser att varken EU:s eller Sveriges nationella mål lever upp till avtalets skrivningar om en rättvis fördelning av det återstående globala utsläppsutrymmet, som kan tolkas som att fattigare länder tillåts större utsläpp per person än länder med stora historiska utsläpp.

Vilka skillnader finns bortom 2030?

Sveriges nationella klimatmål på längre sikt är att nettoutsläppen senast 2045 ska vara noll, för att därefter vara negativa. På vägen dit finns ett etappmål om att den icke-handlade sektorns utsläpp 2040 bör vara 75 procent lägre än utsläppen år 1990.

EU:s mål är att nå netto noll-utsläpp senast 2050. Nästa år ska EU dessutom komma överens om etappmål till 2040. Var ambitionsnivån läggs är oklart, och EU-målen är sårbara för politiska förändringar utom Sveriges kontroll. Inför EU-valet nästa vår har stora delar av högern riktat in sig på den förda klimatpolitiken som en av sina huvudfiender.