Den brittiske klimatprofessorn Kevin Anderson skräder inte orden. Budskapet i den nya studien är enkelt: Den återstående koldioxidbudgeten, alltså den mängd koldioxid som maximalt kan släppas ut för en hygglig chans att klara Parisavtalets mål, att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2℃, är hälften så stor som länder som Sverige och Storbritannien räknar med.
Enligt den gängse bilden är Sveriges klimatmål – netto nollutsläpp år 2045 – i linje med Parisavtalet. Men kalkylen bygger på två antaganden: Dels att världen i framtiden lyckas suga stora mängder koldioxid ur atmosfären. Dels att världens alla länder – fattiga som rika – kan minska sina utsläpp lika snabbt. Ruckas antagandena så blir resultatet ett annat. I den nya studien utgår forskarna från att möjligheterna att suga koldioxid från atmosfären är begränsade. Och att utvecklingsländer behöver mer tid för att få ner sina utsläpp – vilket också förutsätts i Parisavtalet. Med de utgångspunkterna blir utmaningen betydligt tuffare för länder som Sverige.
”Ett fuskbygge”
– I praktiken innebär det att utsläppen måste minska med 12–15 procent per år för att kunna närma sig noll 2035, säger Kevin Anderson.
Slutsatsen innebär att utsläppen måste krympa dubbelt så snabbt som enligt dagens klimatmål och närma sig noll tio år tidigare. Jämför man med hur snabbt utsläppen minskat de senaste fem åren – 1,5 procent per år – så behöver takten tiofaldigas.
– Som jag ser det är Sveriges klimatpolitiska ramverk helt otillräckligt. Det finns ingen koldioxidbudget som säger hur mycket Sverige kan släppa ut. Det finns bara ett årtal som är för sent, 2045. Och vägen dit är otydlig och ger ett oklart utrymme för spekulativa minusutsläpp. Det är ett fuskbygge, menar Kevin Anderson.
Att Sveriges klimatpolitik granskas av ett vetenskapligt råd, Klimatpolitiska rådet, ger Kevin Anderson inte mycket för. Rådets uppdrag är att granska om politiken uppfyller klimatmålen, inte att skärskåda målen i sig.
– Ett vetenskapligt råd som rör sig inom otillräckliga ramar blir missvisande. Men det är typiskt för sådana här kommittéer. De ifrågasätter aldrig ramarna.
Men utsläppen minskar ju hur som helst alldeles för långsamt. Är det inte viktigare att fokusera på att skruva upp takten, snarare än på målen?
– En orsak till att politiken är för svag är just att målen är för svaga. Själva ordet “mål” är problematiskt. Som jag ser det handlar det om ett åtagande, en plikt. Du säger inte till dina barn att det är ditt “mål” att hämta dom klockan två efter skolan, du säger att du ska göra det. Om vi åtagit oss att följa Parisavtalet då måste det utgöra grunden för hur politiken utformas. Gör du det så inser du att det krävs en betydligt mer stringent och utmanande politik.
Rädsla att säga som det är
Enligt Kevin Anderson är de flesta forskare medvetna om de problem som lyfts i studien – men det finns en rädsla att servera en alltför utmanande bild. När han lyfter problemen brukar han få höra att det krävs ett hoppfullt budskap för att politikerna ska lyssna.
– Jag menar att det här är ett felslut som gör oss forskare delaktiga i att vi misslyckas. Det här handlar inte enbart om politikerna utan också om allmänheten. Om vi ger felaktig information till allmänheten, då kommer den politiska processen garanterat att misslyckas.
Själv tror han att 1,5-gradersmålet, som både Sverige och EU säger sig omhulda, i praktiken är omöjligt att klara.
– Min personliga bedömning, men jag hoppas att jag har fel, är att vi inte kan klara 1,5 grader. Vi är precis på gränsen att kunna klara två grader. För att lyckas behöver vi minska utsläppen snabbt och bli fossilfria 2035. Ska vi närma oss 1,5 grader så behöver vi göra samma sak plus suga enorma mängder koldioxid ur atmosfären.
Samtidigt menar Kevin Anderson att coronakrisen pekar på att snabba förändringar är möjliga – om den politiska viljan finns.
– Rent utsläppsmässigt är pandemin irrelevant. Det är en engångsföreteelse. Men socialt, politiskt, mänskligt, har covid-19 visat att vi kan genomföra snabba samhällsförändringar.
Fokus på högutsläpparna
För att lyckas krävs enligt Kevin Anderson tre åtgärder: För det första omfattande investeringar för att göra energisystemet fossilfritt. För det andra kraftfulla energieffektiviseringar. Och för det tredje snabba åtgärder för att förändra beteendet hos de rikare delar av befolkningen som står för de största utsläppen.
– Det sista är ett måste. Det kan handla om att minska frekvent flygande eller skärpta utsläppsstandarder som förbjuder bilar med höga utsläpp.
Är det möjligt att få brett stöd för en sån politik?
– De som står för de verkligt höga utsläppen utgör en minoritet. Samtidigt är många arbetslösa eller har lågbetalda, dåliga jobb. En omställning i den takt som krävs idag innebär stora satsningar för att renovera bostäder, elektrifiera energisystemet, bygga ut den förnybara elproduktionen. Det är en jobbskapande agenda. Man kan jämföra det med Marshallplanen efter andra världskriget.
En Green new deal?
– Det finns många olika sorters Green new deal. Men tanken med en Green new deal, med en koldioxidbudget som grund, är ungefär vad vi behöver. Det skulle skapa jobb och det skulle minska ojämlikheten. I praktiken krävs en omfördelning av resurser och produktionskapacitet. Det som idag läggs på att tillhandahålla lyxvillor, semesterhus, fyrhjulsdrivna Volvo-bilar och Thailandsresor till somliga svenskar kommer att behövas för att ställa om till ett fossilfritt samhälle.
Varken miljöminister Isabella Lövin (MP) eller Klimatpolitiska rådet vill uttala sig om den nya studien.
– Statsrådet har tyvärr ingen möjlighet att kommentera den studien och dess slutsatser. Det är riksdagen, inte regeringen, som har satt upp Sveriges klimatmål, säger Isabella Lövins pressekreterare Jakob Lundgren.
Inte heller Klimatpolitiska rådet vill uttala sig om studien.
– Klimatpolitiska rådets uppdrag är att utvärdera hur regeringens politik är förenlig med de klimatmål som regering och riksdag beslutat. Vi fokuserar på omställningen - att se till att det blir mera verkstad. Oavsett det exakta målet så går det idag för långsamt, säger Klimatpolitiska rådets kanslichef Ola Alterå.
Men behöver inte målen i sig också skärskådas?
– Ja, det är viktigt att klimatpolitiken vilar på vetenskaplig grund. Hela IPCC är ju uppbyggt med det syftet. Och artikeln från Anderson med flera är ju just ett exempel på att klimatmålen granskas av enskilda, oberoende forskare. Det är bra. Men det är inte Klimatpolitiska rådets uppdrag, säger Ola Alterå. Jens Ergon
