I sedvanlig ordning har delar av budgeten pyst ut i förtid. I fredags redogjorde Isabella Lövin och Per Bolund för regeringens klimatsatsningar. MP-ministrarna sken ikapp med solen intill Stockholms ström. Satsningarna beskrevs som ett “planetpaket för framtiden”. Totalt utökas klimatbudgeten med 1,8 miljarder kronor – bland annat en miljard till klimatklivet, 300 miljoner till industrins omställning och 20 miljoner till elektrifiering av tunga fordon. För år 2020 handlar det om 1,7 miljarder.
Förstärkningen är välkommen. Industri och transporter utgör nycklar för en svensk omställning. Samtidigt gnager frågan: Hur långt räcker det?
Låt oss göra som Greta: Vad säger vetenskapen?
Naturvårdsverket har i flera år påpekat att Sveriges utsläpp minskar för långsamt. Enligt klimatmålen ska utsläppen ska närma sig noll 2045. Idag minskar de med mindre än en procent per år. Med dagens politik beräknas utsläppsmålen missas med råge. Omställningstakten måste skruvas upp rejält, till fem-åtta procent per år.
Ribban är lågt satt
Samtidigt är dagens klimatmål en lägsta ribba. För att ha en god chans att begränsa den globala uppvärmningen till “väl under två grader” bör världens utsläpp av koldioxid halveras till 2030 och vara i stort sett utraderade 2050. Rimligen behöver den rika världen gå före – vilket innebär att Sveriges utsläpp snarare bör närma sig noll under 2030-talet. Dessutom handlar dagens klimatmål om Sveriges “territoriella” utsläpp. Till de räknas inte importerade varor och internationella transporter – något forskarna påpekat i flera år.
Så vad kan göras? För det första att fokusera på rätt saker. En del partier hävdar att utsläppen ska försvinna med kärnkraft och insatser utomlands. Det är nonsens. Sveriges territoriella utsläpp kommer främst från transporter och industri. Insatser utomlands är bra, speciellt för att få ner utsläpp från importerade varor och internationella transporter. Men det minskar inte utsläppen här. Kärnkraft har betydelse internationellt – under en tid också i Sverige. Men de flesta experter menar att vind- och vattenkraft utgör en billigare lösning. Sveriges utmaning handlar om det som kallas deep decarbonization – att få bort utsläppen från trilskande sektorer som transporter, industri och samhällsekonomin i sin helhet.
Svidande kritik från rådet
I våras kom Klimatpolitiska rådets genomgång av landets klimatpolitik. Rapporten utgör en svidande kritik: Samordningen brister, för mycket av politiken leder i fel riktning och för litet satsas i rätt riktning.
Rådet har två övergripande rekommendationer. För det första krävs nya styrmedel och satsningar för att driva utvecklingen i grön riktning. För det andra måste alla politikområden gå i takt. Det räcker inte att satsa på grön teknik om politiken i övrigt får utsläppen att växa. Klimatskadliga subventioner måste bort. Stora investeringar i fel riktning – som Preemraff i Lysekil – bannlysas. Samma sak gäller offentliga investeringar. I klartext måste all samhällsplanering göras i enlighet med klimatmålen. Annars går ekvationen inte ihop.
Utredningarna står på kö
När det gäller att stoppa det som pekar fel innebär höstbudgeten inget nytt. Regeringens gröna skatteväxling lär dröja. Samtidigt står utredningarna på kö: En ska ta upp utsläppsmål för flyg och konsumtionsbaserade utsläpp; en annan fundera över slutdatum för fossila bränslen; en tredje se över all relevant lagstiftning – inklusive, får man anta, möjligheten att pröva investeringar mot klimatmålen.
När det gäller satsningar i grön riktning ger höstbudgeten däremot besked: 1,8 fräscha miljarder. Pengarna går dit Klimatpolitiska rådet vill – att få upp omställningstakten för transporter och industri. Frågan är: Står satsningarna i proportion till utmaningen?
Forskarvärlden har gång på gång påpekat att omställningen inte är hopplöst dyr. Summorna kan verka hiskeliga. Enligt Internationella energiorganet IEA krävs 120 000 miljarder dollar – 1 200 000 miljarder kronor – i gröna investeringar kommande decennier. Men en stor del av investeringarna behöver göras hur som helst. Också en värld som ignorerar klimatet kräver hus och fungerande energiförsörjning. Dessutom innebär den globala uppvärmningen stora kostnader. I slutänden vinner världen betydligt mer på omställningen än om ingenting görs alls.
Måste skala upp investeringar
Med detta sagt kvarstår problemet: De gröna investeringarna måste upp – de klimatskadliga investeringarna strypas – och någon stå för notan på kort sikt. Tyvärr finns inga beräkningar för vad som krävs i Sverige. Men de globala siffrorna och studier av Norden ger en fingervisning: Ungefär 100 miljarder kronor per år i gröna investeringar måste till i Sverige.
I dag är vi inte i närheten av de här summorna. Investeringarna måste skalas upp rejält. En del kommer rimligen att vara offentliga: elnät, järnvägar, infrastruktur för koldioxidlagring. En stor del privata: alltifrån Nisses bilköp till vindkraftsparker och nya, utsläppsfria fabriker för cement- och stålproduktion.
I det här sammanhanget räcker ett hundratal miljoner inte särskilt långt. Det är en sak för industrins aktörer att spendera kaffepengar på pilotprojekt – en annan att satsa mångmiljardbelopp på kommersiell uppskalning. För det krävs övertygelse att satsningarna bär sig. Pengar råder det inte brist på, räntorna är absurt låga. Däremot glasklara politiska mål. Och någon som kan stå till tjänst med tålmodigt kapital.
För gemene man är frågan vem som betalar lika obesvarad. Polluter pays heter det. Utsläpparen betalar. Men om alternativen saknas? En del har förvisso råd med elbil. De flesta inte – tills kostnaderna sjunkit och infrastrukturen finns på plats. Samtidigt ska omställningen genomföras efter decennier av växande ekonomiska klyftor och utarmad samhällsservice i glesbygd. Toleransnivån för orättvisor är minimal.
Större politiskt ansvar
Att marknaden ska lösa knutarna framstår som alltmer utopiskt. Samtidigt genomsyras politiken av ett mantra som ekat i decennier: Staten ska hålla fingrarna i styr. Staten ska inte låna. Krona för krona – om det så handlar om planetens framtid. Allt annat är oansvarigt.
Klimatkrisen ställer det här på huvudet. Allt pekar på att politiken behöver ta ett betydligt större ansvar. Det krävs lån för att finansiera den offentliga delen av omställningen. Garantier för att se till att de privata investeringarna kommer till. Regleringar för att se till att pengar inte flödar i fel riktning. Och fördelningspolitik så att omställningens kostnader fördelas acceptabelt.
En politisk diskussion om det här har hittills saknats. Men den kommer att tvingas fram. I EU och USA håller tongångarna på att förändras.
Ärligt talat: Det går inte att gneta sig till en omställning – inte i den takt som krävs.
