”Sverige har mycket att lära av Costa Rica”

– Vi skrev om oljeberoende, skogsskövling, jordens medeltemperatur, artdöd och visade skisser på hur framtidens elbilar skulle se ut, säger han.

Pengarna de fick in för tidningen gick till Barnens regnskog, ett initiativ som startades av en lågstadieklass på Fagerviksskolan i Sorunda utanför Nynäshamn i slutet av 1980-­talet. Efter rapporter om avskogning och artdöd ville skolbarnen göra något för att försöka rädda regnskogen. Med hjälp av en engagerad lärare lyckades de, tillsammans med barn på över 4 000 svenska skolor, samla in tiotals miljoner kronor.

Marcus Haraldsson var ett av alla barn som deltog i projektet. Som 12-åring besökte han också den inköpta skogen ­tillsammans med sin mamma.

Skogen fanns kvar

30 år senare blev han nyfiken på vad som hade hänt med regnskogen och bestämde sig för att återvända. I reportageboken ”Barnen som ville rädda ­världen” berättar han – med hjälp av arkiv, dagböcker, bankpapper och lagfarter – historien om hur barnen i Sorunda lyckades köpa regnskog, och hur projektet växte sig allt större.

Hans återbesök i den ­costaricanska regnskogen blir omvälvande.

– Istället för att se betande kor, fruktodlingar och kaffeplantager längs vägen såg jag nu en massiv, tät skog, säger Marcus Haraldsson.

I boken skildras hur han följer med parkvakter på ­patrulleringar i den frodiga och svårtillgängliga regnskogen. Växtligheten beskrivs som en vägg, som parkvakterna måste hugga sig igenom med sina machetes.

Att skogen som de svenska skolbarnen köpt var kvar, och dessutom mådde bättre än den gjorde för över 30 år sedan, kom delvis som en överraskning.

– Jag visste ju att Costa Rica befinner sig i en egen liga när det gäller skogsskydd men blev ändå förvånad över klartänkt­heten hos beslutsfattarna i Costa Rica på 1980-talet. De tog frågan på betydligt större allvar än vi gjorde i Sverige.

Utdöda arter är tillbaka

Bakom Costa Ricas omfattande gröna omställning låg landets första miljöminister, Álvaro Umaña, som tillsattes 1986. Det förändringssystem han inledde går ut på att både statliga och privata markägare får pengar för ekosystemtjänster som skyddar och bevarar skogen, arter och vattenresurser. Systemet finansieras till 80 procent med en nationell skatt på fossila bränslen på 3,5 procent.

Systemet inbegriper även lån till återskogning i kombination med avverkningsförbud, jaktförbud och en storsatsning på ekoturism.

Sedan 1980-talet har Costa Ricas skogsyta ökat från drygt 20 till 57 procent. Arter som troddes vara utdöda har kommit tillbaka. Runt Monteverde, där Barnens regnskog ligger, har exempelvis flera groddjur som forskare trodde var borta för alltid återvänt.

Marcus Haraldsson tror att flera faktorer bidrog till att den här omställningen var möjlig just i Costa Rica. Landet hade inte haft en armé på 40 år, de vågade stå emot krav från USA och var liksom omvärlden präglade av miljödebatten.

– Det fanns flera politiker, forskare, policyskapare och ­lokala rörelser som var drivande. Det fanns också en kultur av att tänka annorlunda, parat med ett genuint engagemang.

Reformerna genomfördes i kombination med att köttpriset på marknaden sjönk, vilket ­gjorde att landet ändå var tvunget att lägga om ­ekonomin. Dess­utom gjorde de vad de trodde att alla andra länder ­också skulle göra, påpekar ­Marcus Haraldsson.

– De tänkte att det var självklart att världen skulle agera för skogar, att bevara arter och bekämpa växthuseffekten.

Sverige ligger efter

Visst finns det fortfarande problem i Costa Rica, betonar han. Landet använder till exempel mest bekämpningsmedel av alla länder i Centralamerika och har sjunkit från plats 8 till plats 23 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Hur bidragen till markägare som bevarar skog kommer att finansieras när landet ska fasa ut sina fossila bränslen är också oklart.

Barnens regnskog består idag av över 220 egendomar och det finns en del svårigheter med pågående juridiska processer om gränsdragningar.

– Men konflikterna handlar inte om vem som ska få pengar för att avverka skogen, utan istället om vem som får pengar för att bevara den. Det är stor skillnad mot att slåss om vem som ska hugga ned träden.

Marcus Haraldsson tycker att Sverige – som idag har en bråkdel så mycket naturskog som Costa Rica – har mycket att lära av det lilla landet, som till ytan är lika stort som Danmark.

I boken illustreras krisen i den svenska skogen genom Marcus fågelintresserade pappa, som under hela sitt liv systematiskt räknat antalet fåglar han träffat på under sina promenader. De senaste åren har pappa Inge noterat att specialiserade fågelarter som trivs bäst i till exempel blandskog har minskat – uppgifter som bekräftas av statistik från Lunds universitet.

Varför har det blivit såhär, att vi i Sverige, som betraktades som ett land som värnar om sin natur, inte längre förstår värdet av att bevara gammal skog?

– Jag tror att det saknas en riktig framtidsvision. Hur vill vi att våra barn och barnbarn ska ha det? Den diskussionen saknas helt idag. Vi tittar bara kortsiktigt på plånboken och då spelar det ingen roll vad det finns för värden i skogen. Jag vet inte hur vi hamnade i den här kortsiktigheten men någonstans har vi tappat tron på framtiden.

Dyster framtidstro i Sverige

Kritiken om kortsiktighet gäller även den svenska skolan. ­Marcus Haraldsson menar att det med dagens läroplan skulle vara omöjligt att inom skolans ramar mobilisera det engagemang som skolbarnen som köpte regn­skogen en gång i tiden hade.

– Istället för att tänka på hur världen kan komma att se ut när barnen blir vuxna ­handlar skolans regelverk nästan bara om betyg idag. Vi utgår från ett kortsiktigt ­individuellt ­perspektiv istället för ett ­tillsammans-perspektiv.

Inför boken intervjuade han svenska tioåringar om deras syn på framtiden. Svaren handlade om att jorden brinner och att allt är kört, och ansågs alldeles för dystra för att ha med i boken. De costaricanska tioåringarna hade däremot mer positiva framtidsvisioner.

– Jag tror att de svenska ­b­arnen inte vet vad de ska göra av sin oro. ­Undervisningen ­utgår inte från deras egen ­nyfikenhet utan från strikt ­inlärning av andras kunskap.

Det Sverige kan lära av Costa Rica idag handlar om att lyfta blicken, tänka större och mer långsiktigt, anser han.

– Vi måste lära oss att se vad som finns bortom nästa och nästnästa val. Att ha en ­beboelig planet borde ligga i de flesta politikers intresse.

Nyligen hörde han någon säga att frågan om skogens och arternas bevarande är ­”behjärtansvärd”.

– Jag tror vi måste vrida om den tanken. Den biologiska mångfalden är inte behjärtansvärd utan en del av livet på jorden som är viktig och verklig.