Men risken är stor att en eventuell politisk överenskommelse kommer för sent för att hinna presenteras vid FN:s nästa partsmöte inom konventionen för biologisk mångfald, COP 16. I samband med att världens länder i december i fjol slöt det så kallade Kunming-Montreal-avtalet för den biologiska mångfalden vid COP 15 i Montreal, kom de också överens om att varje land skulle presentera nya nationella mål och handlingsplaner vid nästa partsmöte.
Saknar underlag
Det mötet är planerat att hållas i Turkiet någon gång under andra halvan av 2024, alltså sannolikt innan något riksdagsbeslut hinner fattas utifrån Miljömålsberedningens förslag, och troligtvis även innan denna ens hunnit lägga fram några förslag.
– Visserligen kan regeringen själv besluta om nya etappmål utan att gå till riksdagen, men det kommer ändå att vara knappt om tid för att göra det, och regeringen har inte heller de underlag som behövs. Så det blir tufft för regeringen att få ihop det här och kunna redovisa något till nästa partsmöte, säger Torbjörn Ebenhard, forskningsledare på SLU Centrum för biologisk mångfald och tidigare FN-förhandlare för Sverige och EU.
Vad kan det få för konsekvenser om det inte blir klart till COP 16?
– Det kommer att bli svårt att hålla 2030 helt enkelt. Länderna har kommit överens om att samlas igen hösten 2024 för att se om de nationella åtagandena räcker eller om vi måste skruva upp arbetet. Men om man inte ens har något underlag för att bedöma det hela, vad gör man då?
Kräver stor omsvängning
Torbjörn Ebenhard säger att regeringen, i brist på nya riksdagsbeslutade mål och åtgärder för att bromsa artkrisen, skulle kunna göra någon form av utfästelse som stakar ut kursen för hur Sverige ska leva upp till FN:s miljöavtal. Men det skulle kräva en stor omsvängning från regeringens nuvarande miljöpolitik, som kritiserats av WWF och miljöexperter som en ”slakt” av naturvården.
– Regeringen går åt fel håll jämfört med vad vi har åtagit oss i Montreal. Det här är inget som kommer att ge oss böter, till skillnad från om vi bryter mot våra EU-åtaganden om klimatet – en FN-konvention fungerar inte så. Men det kommer att synas, regeringen kommer inte att kunna mörka det här, säger Torbjörn Ebenhard.
Oense om naturskydd
Hur Miljömålsberedningen ska kunna nå en överenskommelse som lever upp till FN:s miljöavtal är oklart. Ett av avtalets mål är att minst 30 procent av planetens yta ska vara skyddad natur år 2030, och sedan tidigare har EU beslutat att samma mål ska uppnås för unionen som helhet.
Miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har tidigare sagt till SVT Nyheter att 30-procentsmålet även ska uppfyllas inom Sveriges gränser, där bara hälften så mycket är formellt skyddad natur i dag. Men att få alla partier att gå med på det blir svårt. Inte minst Sverigedemokraterna, vars miljöpolitiska talesperson Martin Kinnunen nyligen sa till tidningen Altinget att partiet vill ha ”mindre reservat och färre områdesskydd”. En knäckfråga för Miljömålsberedningen kan därför bli vad, utöver formella reservat, som får kallas skyddad natur och räknas in i bevarandemålen.
– Där finns ingen internationell samsyn i dag, utan det är upp till varje land att bestämma. Men i FN-avtalet har man kommit överens om att helheten måste bli ett system med skyddade områden som täcker in alla olika sorters biologisk mångfald på artnivå och ekosystemnivå, säger Torbjörn Ebenhard.
Dagens ETC har sökt miljöminister Romina Pourmokhtari.
