– Säg hej till Sjasjlyk!

Namnet betyder ”grillspett” på ryska och symboliserar den lilla getens öde. Som årets förstfödda bock ska han slaktas för att skänka tur åt gården. 

Tur, det har Zoja Manajeva saknat i livet. Hon föddes i östra Ukraina, ”denna problemtyngda plats”, i staden Antracit som sedan 2014 ockuperas av ryskstödda separatister. Tillsammans med sin man flydde hon till Georgien – men här sprack äktenskapet. Den annars bubblande Zoja Manajeva får något mörkt i blicken när exmannen kommer på tal.

Annars är hon lycklig – livet som getbonde är det bästa hon kan tänka sig. Det blev möjligt när FN:s flyktingorgan UNHCR, med hjälp av svenskt bistånd, gav henne ett starta-eget-bidrag på cirka 14 000 kronor. Det räckte till fem getter och en bock. Nu bygger hon långsamt upp sin flock.

– Det är inte lätt att starta om sitt liv på nytt, men det är intressant, säger Zoja Manajeva och fortsätter: 

– Varför just getter? Kolla på mina tjejer, hur kan man inte älska dem? Dessutom är de lätta att ha att göra med, till skillnad från människor, och deras mjölk är väldigt bra för hälsan. 

Ett fattigt land

Enligt den asiatiska utvecklingsbanken, ADB, befinner sig cirka 20 procent av befolkningen i Georgien under fattigdomsgränsen. Samtidigt lever nästan hälften, eller 47 procent, av någon form av jordbruk. Så gott som varje familj är delvis självförsörjande. Det är med andra ord en helt central sektor i Georgien.

Nino Zambakhidze är ordförande för de georgiska lantbrukarnas riksförbund, GFA, en organisation hon själv grundade 2012. Bakom sig har hon också en blixtkarriär som framgångsrik lantbrukare. År 2008 lades hennes son in på sjukhus efter att ha ätit förgiftad ost, vilket fick Nino Zambakhidze att skaffa en egen bondgård.

– Jag visste inget om mat, mer än att det gick att köpa på affären. Men inom ett par år var jag en av landets största jordbrukare, med kor och ost, mejeri, kött och grönsaker, säger hon glatt. 

Däremot var det svårt för männen i byn dit hon flyttade att acceptera en kvinnlig kollega. Det spreds rykten om att hon hade gjort något dumt i staden, vilket tvingade henne att flytta till landet. Hon fick heller inga lån, banken ville inte låna ut till en kvinna – en frånskild tvåbarnsmamma. Som tur var kunde Nino Zambakhidze få stöd av sina föräldrar.

Det var då hon bestämde sig för att starta en lantbrukarorganisation som visserligen skulle vara öppen för alla, men som särskilt skulle värna kvinnors ställning.

– Ofta är det kvinnor som jobbar väldigt hårt för att familjens jordbruk ska blomstra, samtidigt som att det är mannen som äger det formellt. Så vi har ett program som ger pluspoäng till de gårdar som har kvinnor som ägare om de söker lån och stöd från oss. Då har många män skrivit över tillgångarna på sina fruar!

Med stöd av svenskt bistånd driver GFA också på för att medlemmarna ska lära sig mer om hur de kan klimatanpassa sin verksamhet – något som Nino Zambakhidze säger är en ännu större utmaning. 

– Klimatförändringarna är ett stort problem för lantbrukare i Georgien, men jag behöver tyvärr säga att de själva ofta gör saken värre. De förstår inte varför det är viktigt att minska sina utsläpp, och de använder mycket kemikalier och bekämpningsmedel som förstör jordmånen. Det, i kombination med att de saknar pengar för att anpassa sig, gör att de får betala ett högt pris i slutändan, säger Nino Zambakhidze. 

Delvis beror okunskapen på att myndigheterna ignorerar ­klimathotet. Det saknas statistik och forskning om klimattrender i landet, ja, det finns inte ens en vädertjänst värd namnet. I stället använder sig många ­georgier av utländska sajter, som norska Yr. GFA jobbar bland annat med att öka kunskapen om artdöd och global upphettning bland medlemmarna. Lantbrukar­organisationen uppmanar också sina medlemmar till att investera i solpaneler och har tagit fram standarder för ­ekologiskt jordbruk. 

– Den största utmaningen, skulle jag säga, är att vi inte har något institutionellt minne. Ingen skriver ned vad som händer och hur vi ska svara på utmaningarna, säger Nino Zambakhidze.

Märker av klimatet

I ladugården i östra Georgien säger Zoja Manajeva att hon har märkt att naturen ändrar sig. Floden som rinner nära hennes farm ligger torrlagd under större delen av året. Hagelstormarna har blivit fler och mer intensiva och slår ut skördar i trakten. Vad händer om getterna inte har något att äta eller dricka? Men framför allt oroar sig Zoja Manajeva för sin ekonomi. En ekostämpel skulle vara ett sätt att öka marginalerna, men i dagsläget är det inte möjligt. 

– Det är viktigt för mig att mina mejerivaror ska vara bra för hälsan och jag försöker att göra allt så naturligt som möjligt. Men certifieringen kostar pengar jag inte har just nu. 

Att ta banklån är heller inte ett alternativ. Dels för att banker diskriminerar kvinnor, dels för att hon inte vågar skuldsätta sig. 

– Getter är en levande business. Vad gör jag med amorteringarna om något….

Zoja Manajeva gör ett korstecken. 

– …om något skulle hända med mina flickor?