– Som lantbrukare har jag rätt till skattebefrielse för energi- och koldioxidskatt. Det innebär att jag får tillbaka 1,9 kronor per liter dieselolja som används till traktorer, lastmaskiner och skogsmaskiner. Jag får också tillbaka 34 av 39 öre på energiskatten, säger Håkan Carlborg, lantbrukare på Källingby gård.
Själv gjorde han av med 7 500 liter bränsle förra året, vilket innebär att han, om han hade kört på dieselolja, hade fått tillbaka drygt 14 000 kronor på skatten. Dock har han av miljöskäl ställt om till HVO, biodiesel, vilket inte subventioneras av staten. Han säger att många av hans kollegor är sugna på att göra likadant, men tvekar eftersom de i så fall kommer att gå miste om subventionerna.
– Jag förstår de som tvekar. Det är svårt att säga nej till pengar. Om du har ett större lantbruk kan det handla om 50 000 kr vilket motsvarar att ha en en anställd i 1,5 månad. Subventionerna tvingar kvar folk i de system som finns, vilka gynnar den fossila energin och hämmar utvecklingen av förnybara lösningar.
Mer subventioner till fossilt
Enligt Internationella energirådet IEA subventioneras fossila bränslen globalt med 3 000–6 000 miljarder kronor årligen. Främst subventioneras bränslen som bensin och gasol för att fattiga ska ha råd att köra moped och laga mat. Ofta är det dock medelklassen som gynnas mest eftersom det är de som har råd att köpa bil.
– Att hålla nere priserna är ett sätt att hålla väljarna nöjda. Många tjänstemän, sektorer och såklart fossilindustrin anser fortfarande att det är viktigt att subventionera fossila industrier eftersom de uppfattar det som ett sätt att skapa säker tillväxt. Billigare diesel och elektricitet ger tydliga fördelar som kan mätas i röster, säger Jakob Skovgaard, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.
Det finns också indirekta eller dolda subventioner, till exempel undantag från skatt, skatterabatt eller bistånd. Jakob Skovgaard beskriver det som skillnaden mellan de faktiska priserna och kostnaderna som uppstår för samhället när vi använder fossila bränslen. Dessa uppgår enligt Internationella valutafonden till drygt 5 000 miljarder kronor per år.
– Det är pengar som man ger bort som leder till att förbrukningen av fossila bränslen ökar. Har ett land till exempel billig bensin brukar man också ha en högre förbrukning av fossila bränslen och i förlängningen fler hälsoproblem, säger han.
Vilka subventioner åtnjuter den förnybara energin som ska frälsa jorden från fördärv undrar du kanske nu? 1 500 miljarder kronor – mindre än halva summan jämfört med de direkta fossila subventionerna.
30 miljarder i Sverige
De flesta regeringar har skrivit under Parisavtalet och borde i princip vara intresserade av att reformera systemet. Samtidigt möter de på motstånd i form av en välorganiserad fossillobby och människor som arbetar inom de berörda områdena.
– Det är inte mer än 50 000 som arbetar i de amerikanska kolgruvorna, men de har stort politiskt inflytande och åtnjuter sympati av befolkningen i övrigt. De triggar igång ett större missnöje.
De svenska klimatskadliga subventionerna utgörs främst av skattebefrielser, avdrag och nedsättningar, inte direkta bidrag. När Naturskyddsföreningen räknade ihop de svenska subventionerna landade summan på 30 miljarder kronor – två och en halv gånger hela miljöbudgeten.
– Sverige subventionerar bland annat för att det kan vara svårt att komma på något annat sätt att stödja vissa verksamheter. Syftet är nog inte främst att göra bränslet billigare utan att det ska gå att driva till exempel ett lantbruk utan att gå i konkurs. Att ta bort subventionerna gör det dyrare och svårare för vissa verksamheter att fortsätta att göra det de gör, säger Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen.
Som en eventuell väg från de fossila subventionerna planerar regeringen att ta fram ett förslag om grön skatteväxling. Totalt ska 15 miljarder kronor växlas från en skattebas till en annan. Men hittills har inga konkreta förslag kommit. Enligt Naturskyddsföreningen går arbetet för långsamt. Det tycker även det Klimatpolitiska rådet som granskade regeringens klimathandlingsplan och kom fram till att även om intentionerna är goda så saknas en konkret plan. En anledning till att det går långsamt tror Johanna Sandahl beror på att det är jobbigt att stöta sig med olika väljargrupper.
– Man fördyrar vardagen för olika aktörer vilket såklart påverkar väljarna. Men man måste förstå att kostnaderna blir helt enorma om vi inte ställer om. Vissa saker måste helt enkelt bli dyrare eftersom de är klimatbelastande. För att komma dit behövs olika verktyg, alltifrån investeringsstöd till tuffare ekonomiska och legala styrmedel.
Viktigt med stegvis
Enligt Jakob Skovgaard vid Lunds universitet är det viktigt att en minskning av de fossila subventionerna går stegvis, främst för att undvika prischock.
– Gör det inte från en dag till en annan, då blir det som med de gula västarna i Frankrike eller protesterna i Ecuador. En framgångsrik reform som är stegvis är bättre än ingen reform alls. För att öka acceptansen måste man också vara tydlig med vad pengarna ska läggas på istället.
Håkan Carlborg på Källingby gård efterfrågar tydligare direktiv och initiativ från staten. Han menar att de måste bestämma vad de ska lägga pengarna på och tänka långsiktigt.
– Staten måste visa att de vill ifrån fossila bränslen genom att satsa på gröna innovationer. De måste våga lägga pengar på ny teknik. Subventionerna är en del av lantbrukarnas löner och vi har inte resurser att testa själva eftersom vi i slutändan måste se till att företaget överlever.
