Kostnad: En halv miljon kronor. Det krävs ett stort mått av arrogans för att ignorera alla klimatlarm och flyga till andra sidan jorden för att äta middag och gå på studiebesök.

Är det något att bråka om? Ingen vill väl förvägra dem lite mys i höstrusket och om styrelseledamöterna är glada kanske de ökar avkastningen. Frågan är bara varför de måste umgås på en stjärnkrog i just Mumbai?

En enskild konferensresa har dessutom ett inte oansenligt klimatavtryck. För varje ton koldioxid vi släpper ut minskar istäcket med ungefär tre kvadratmeter, visar en studie.

Bara flygresan tur och retur till Indien innebär att åtta kvadratmeter is smälter bort i Arktis. De spränglärda nationalekonomerna i fondens styrelse borde begripa att lyxresor för andras pengar innebär dålig PR. Dessutom är lyxtrippen ett oroväckande symptom på att de inte begriper allvaret i klimatfrågan.

”Den största tragedin idag är den uteblivna insikten om tragedin”, skriver den australiske etikprofessorn Clive Hamilton i nyutgivna boken ”Den trotsiga jorden”. Mänsklighetens utsläpp av växthusgaser innebär att vi förändrat jordklotet, bokstavligen, i grunden och att vi nu lever i en ny geologisk era – antropocen.

Inget är längre som förut och Clive Hamilton menar att vi måste omformulera vår självbild. Vi kan inte längre flyga runt jorden som om morgondagen inte fanns, för då finns snart ingen morgondag. Jordens medeltemperatur är redan idag 1 °C varmare jämfört med förindustriella nivåer.

De pågående klimatförändringarna slår inte minst mot Indiens fattiga bönder som drabbats av svår torka. Luftföroreningarna är akuta i huvudstaden, mangroveträden längs kusten börjar försvinna och korallreven är hotade.

Istället för att smörja kråset med eliten i Delhis lyxkvarter – varför inte ett Skypemöte från Stockholm? Visst bör Första AP-fonden använda våra pensionspengar till gröna investeringar och sociala projekt som kan motverka Indiens extrema fattigdom.

Men så ser det inte ut idag. Istället har Första AP-fonden investerat 216 miljoner i indisk fossilindustri. Bland annat äger vi svenskar, via pensionsfonden, en del av världens största kolproducent Coal India, samt aktieposter i Indian oil och Bharat petroleum. Vi borde genast divestera dessa smutsiga pengar.

Redan år 1990 kom en alarmerande rapport om människans klimatpåverkan från FN:s klimatpanel, IPCC. Och pensionsfonderna spelar en nyckelroll i omställningen. Det är inte bara oetiskt med fossila investeringar utan dessutom en dålig affär.

Kolbubblan kommer spricka när världens ledare inom sinom tid lagstiftar om att behålla kolet och oljan i marken. Då blir våra investeringar i indiskt kol värdelösa. Men detta har Första AP-fonden länge helt blundat för. Det är varmt och skönt inne i kolbubblan.

En vecka innan den guldkantade Indienresan gick fonden ut med att man nu ska börja undersöka möjligheterna att ta klimathänsyn i investeringsbesluten.

Utredningen blir klar om ett år. Den tiden har vi inte.