I 25 år har Storkprojektet kämpat för att den tidigare så vanliga fågeln ska återvända till Sverige. Nu är de på väg att lyckas. I bästa fall kan de avveckla verksamheten inom tio år om målet om minst hundra fria storkpar som både häckar och flyttar är uppnått.
– Målet är att vi ska bli arbetslösa, säger projektledaren Petter Albinsson.
Det regnar och storkarna i hägnet i Fulltofta, norr om Hörby i Skåne fryser. De står så rakt de bara kan för att blötan ska rinna av istället för att krypa in under fjädrarna. Det är en kritisk tid på året. Flera av paren har ungar som är alldeles nykläckta, de minsta är bara några dagar gamla.
– Regn är den enskilt största orsaken till att ungar i hägn dör. De kan frysa ihjäl. Förra året tog ett kraftigt regn i juni många av våra storkungar, säger Petter Albinsson.
Han ska ge ungarna ny torr halm att ligga på och ordentligt med mat. Det är allt han kan göra för att minska riskerna.
Hägnet i Fulltofta är Storkprojektets största och här häckar nu 25 par. I princip alla har tre, fyra ungar i boet och några har hunnit växa sig så stora att de inte längre spelar döda när Petter Albinsson går runt och tittar till dem. Kullen som kläcktes redan i april kivas med varandra med näbbar som ännu inte blivit röda. De vuxna storkarna håller sig så långt borta som det går under besöket. De breder ut de enorma vingarna och flyger från hörn till hörn.
Dog ut av storskaligt jordbruk
Storken var fram till och med 1800-talet en vanlig fågel i Skåne. Uppskattningar säger att det som mest häckade cirka 5 000 par, men sedan minskade stammen kraftigt och redan 1954 utrotades den helt. Det storskaliga jordbruket och de utdikade vattendragen antas vara huvudorsaken. Sedan tidigt 1800-tal har mer än 90 procent av alla våtmarker dikats ut och gräsmarker har blivit åkermark, vilket missgynnar storken som hittar sin föda i våta gräsmarker.
1989 startade Storkprojektet och under åren som gått har kunskapen om fågeln vuxit liksom antalet fåglar som klarar sig. Förra året släpptes 110 ungar som fötts i hägn och hela 66 ungar föddes upp av storkpar som redan lever i det fria. En lärdom som dragits på senare år är att ungarna som släpps ut ur hägnen måste göra det i grupp. Numer körs därför ungar från alla fem hägn till en och samma plats innan frisläppet.
– Förut flyttade inte storkarna till Afrika på vintern som de skulle. Vi trodde först att det var något genetiskt men har insett att de måste släppas i större grupper. Då finns det alltid några tillräckligt dristiga individer som kan dra med sig de andra, berättar Petter Albinsson.
Måste flytta för att klara sig
Storkar övervintrar vanligtvis i Sydafrika. Årsungarna ska flytta innan hösten och sedan komma tillbaka när de är 2,5 år och det är dags för dem att häcka för först gången. Petter Albinsson visar en karta över färdvägen för de två fåglar som tidigare år försett med GPS-sändare. En begav sig till södra Afrika med ett stopp vid Tchadsjön och den andre stannade i Spanien, vilket blivit vanligare. Den spanska storken har anpassat sig efter nya förhållanden och lever gott på mat från landets soptippar.
– Det kanske inte är den bästa maten men det är ändå intressant att arten kan anpassa sig och överleva, säger Petter Albinsson.
I Skåne häckar i år hela 46 par i det fria, men många av dem flyttar inte på vintern. Målet är minst hundra fria par som både häckar och flyttar. Då kan stammen anses tillräckligt stark för att klara sig på egen hand och Petter Albinsson tror att det kan ta mindre än tio år.
– Fler ungar klarar sig för varje år och fler flyttar så nu går det verkligen framåt. Målet är att vi ska bli arbetslösa, säger han.
Knappa resurser
Petter Albinsson delar sin tjänst med ännu en projektledare. I övrigt är projketet beroende av ett 60-tal volontärer. Ekonomin är försämrad sedan det årliga bidraget från Naturvårdsverket drogs in. Enligt Petter Albinsson är svensk naturvård satt på undantag och projektet är bland annat beroende av frivilliga storkfaddrar.
Själv brinner han för naturvård.
– Storkar är magnifika djur och det är jättekul att arbeta med dem, men för mig är det allra viktigaste själva naturvården. Vi har ett ansvar att återställa det som människan har förstört, säger han.
Han lämnar hägnet i Fulltofta för att hämta torr halm och mat. På taket sitter två fria storkpar som valt att häcka precis där. En hör till veteranerna i projektet, en hona på 22 år.
– Storkar är sociala djur så fria storkar tyr sig ofta till kompisarna i hägnet, säger han.
