Lägg förkortningen på minnet. Imorgon presenteras den statliga utredning som kan lägga grunden för en svensk storsatsning på bio-CCS. Akronymen står för carbon capture and storage – koldioxidinfångning och lagring. “Bio” betyder att tekniken används med bioenergi.
Fångas koldioxid in från biobränsleeldade anläggningar så blir resultatet minusutsläpp, koldioxid plockas bort från atmosfären – om biobränslet framställs på ett acceptabelt sätt. Och är det något världen trånar efter i klimatkrisens tid så är det just detta: minusutsläpp.
Storskaligt om fem år
Vid Värtaverket förs en liten del av rökgaserna från kraftvärmeverk 8 in i pilotanläggningen. Koldioxiden avskiljs med hjälp av en vätska med kaliumkarbonat. Processen kallas HPC och har funnits sedan 50-talet – det är bara tillämpningen som är ny. Teoretiskt kan nästan all koldioxid skrubbas bort, men eftersom processen kostar energi siktar man på 85-90 procent.
– Hade vi byggt en storskalig anläggning så hade vi kylt och komprimerat koldioxiden så att det blir en vätska, renat den från syre och pumpat över den till tankbåtar. Men i testanläggningen är det inte den utvunna koldioxiden vi har fokus på utan själva tekniken, säger Erik Dahlén, som ansvarar för piloten.
Några tvivel kring själva tekniken har inte Dahlén. Piloten ska testas till i maj. Några tusen timmars körning för att pröva olika driftlägen, katalysatorer, stresstester. Sedan är nästa steg en fullskaleanläggning på Värtaverkets kraftvärmeverk. Färdig 2025 – om allt klaffar. Då ska koldioxiden verkligen skeppas iväg i båtar – för att lagras i berggrunden, 3 000 meter under havsbotten utanför Norges kust. Och då handlar det inte om tio liter koldioxid.
– En fullskaleanläggning på vårt biokraftvärmeverk skulle ge ungefär 800 000 ton avskild koldioxid per år. Den totala potentialen här i Stockholm, om man skulle använda de anläggningar som är lämpliga, är närmare två miljoner ton per år. Det är stora volymer det handlar om, säger Stockholm Exergis hållbarhetschef Ulf Wikström.
Kan nolla utsläpp – i teorin
800 000 ton koldioxid motsvarar 1,5 procent av Sveriges territoriella utsläpp. Två miljoner ton fyra procent. Och höjer man blicken så blir potentialen än mer slående. Det finns ett 70-tal större anläggningar i Sverige som tillsammans genererar 33 miljoner ton biogen koldioxid per år, från kraftvärmeverk till pappers- och massaindustrier. Koldioxid som skulle kunna avskiljas, lagras och förvandlas till minusutsläpp.
– Jag skulle säga att potentialen för Bio-CCS och CCS är av samma storleksordning som de svenska koldioxidutsläppen. Alltså om man tar med alla större biogena utsläppskällor, som ligger på drygt 30 miljoner ton, och alla stora fossila, som är över tio miljoner ton, berättar Filip Johnsson, professor vid Chalmers tekniska högskola som under lång tid forskat kring CCS-tekniken.
Sveriges utsläpp av växhusgaser är drygt 50 miljoner ton. Teoretiskt sett skulle merparten kunna nollas med CCS och bio-CCS. Men Johnsson är härdad. Han har följt CCS-teknikens resa, från att drömmarna väcktes på 90-talet, till kraschen i början av 10-talet. Då var löftet att tekniken skulle kopplas på världens kolkraftverk. Utsläppsfri kolkraft. Skorstenarna skulle vändas mot underjorden. Under pompa och ståt invigde Vattenfall en pilotanläggning intill sitt dåvarande monsterkraftverk Schwarzepumpe i östra Tyskland.
Teknikdrömmen kraschade
Men drömmen materialiserades aldrig. Först kollapsade klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Sedan kollapsade priset på EU:s utsläppsrätter. I Tyskland växte motståndet mot Vattenfalls planer. Folk ville inte ha miljontals ton koldioxid under marken. Miljörörelsen kallade CCS en bluff. Ett sätt att komma undan grundproblemet: Användningen av fossila bränslen. Uppförsbacken blev allt brantare. Vattenfalls satsning skrinlades. Visionen om CCS skrumpnade ihop.
Snabbspola till 2020. Ett årtionde av utsläpp har lagts till klimatkrisen. Klimatfrågan pressas allt högre på den politiska agendan. Men för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2 grader krävs numera drakoniska utsläppsminskningar. En halvering av utsläppen till 2030, utradering till 2050. Ja, inte ens det räcker. 1,5-gradersmålet kräver dessutom att hundratals miljarder ton koldioxid töms ur atmosfären. 2-gradersmålet sannolikt också flitigt nyttjande av minusutsläpp.
Miljörörelsen har svängt
Så ser den krassa verkligheten ut. Och den har gjort att inställningen till CCS och minusutsläpp börjat förändras.
– Personligen så ser jag inte hur man ska undvika CCS om man vill klara 1,5-gradersmålet. Det går liksom inte. Man kan inte säga att vi ska klara 1,5 grader och samtidigt säga att vi inte ska ha någon CCS. Ska man vara hyfsat vetenskapligt baserad så måste man nog erkänna att antingen klarar vi inte 1,5 grader eller så kommer vi att behöva en viss mängd CCS, säger Ola Hansén, senior rådgivare på WWF.
För miljörörelsen handlar det inte längre om ja eller nej till CCS, utan hur mycket och till vad. Att sätta CCS på fossildrivna anläggningar, istället för att fasa ut det fossila, betraktas alltjämt som idioti. Men inom vissa sektorer kommer det att bli extremt svårt att få bort alla utsläpp. Som för cementproduktion. Eller inom jordbruket.
Gigantiska mängder bio-CCS på global nivå tror man inte heller på. Det finns en gräns för hur stora mängder biobränslen som kan produceras på ett hållbar sätt. Dessutom finns andra sätt att skapa minusutsläpp – på naturlig väg. Genom återskogning, hållbarare skogs- och jordbruk, återställning av våtmarker eller framställning av biokol.
I Sverige kan potentialen enligt Naturskyddsföreningen vara lika stor som för bio-CCS. Samtidigt som det kan skapa andra vinster, som bevarad biologisk mångfald.
Men faktum kvarstår. Minusutsläpp kommer att behövas – och med stor sannolikhet också CCS. Och i Sverige är förutsättningarna för bio-CCS gynnsamma. Kraftvärmeverk och massaindustrier finns redan. Det krävs inga nya biobränslen. Så varför inte nyttja tekniken?
– Har man ändå kraftvärme eller annan typ av bioeldad industri och har möjligheten att avskilja koldioxiden så är det positivt. Det är bra, det blir ju faktiskt minusutsläpp på riktigt, säger Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl.
Lagring till havs – i Norge
Några protesterande aktivister syns inte till när Stockholm Exergi inviger sin pilotanläggning. Idag är det inte koldioxidlagring på land som är på tapeten, utan till havs – långt från oroliga invånare. Stockholm Exergi siktar – som alla svenska CCS-intressenter – på Norge. I teorin kan Östersjön också vara möjlig. Men det är ett outforskat kapitel. Längs de norska oljefälten finns en kapacitet att sluka hela Europas behov.
Oljelandet har praktiserat koldioxidlagring sedan 1996. Inte så mycket av klimathänsyn, utan eftersom fossilgasen vid norska Sleipner-fältet innehöll för mycket koldioxid för att vara gångbar. En miljon ton koldioxid per år har avskilts, komprimerats till vätska och pumpats ner i sandstenen 900 meter under havsbotten. Med seismiska mätningar har man följt hur koldioxiden långsamt sipprar ut i den porösa, vattenfyllda stenen. Några läckage har det inte blivit. Förmodligen omvandlas koldioxiden långsamt till mineral.
I början av 2000-talet inledde Norge en storsatsning på CCS. Intill raffinaderierna i Mongstad norr om Bergen byggdes ett stort testcenter. Målet var ett utsläppsfritt gaskraftverk. Jens Stoltenberg kallade det Norges månlandningsprojekt. Landet skulle bli världsledande, lösa sina utsläppsproblem och tillhandahålla koldioxidlagring för hela Europa. Så kollapsade intresset. Ekonomin gick inte ihop. Något utsläppsfritt gaskraftverk blev det inte – däremot ett vanligt.
Satsning på ”koldioxidhotell”
Nu har Norges CCS-bransch börjat kraftsamla igen. I Klemtsrud utanför Oslo prövas CCS på Fortums avfallsanläggning. I Brevik på Norcems cementfabrik. Målet är att avskilja 400 000 ton koldioxid per år i vardera anläggning. Men den riktigt stora satsningen är ett europeiskt “koldioxidhotell”. Intill Trollfältet utanför Bergen planeras ett stort koldioxidlager för norska och europeiska intressenter. Koldioxiden ska fraktas med tankbåtar till en hamnanläggning, och pumpas ut via pipelines 3 000 meter ner i sandstensformationen Aurora.
Projektet kallas Northern Lights och drivs av Equinor – forna Statoil – i samarbete med Shell och Total. Siktet är ett färdigt lager 2024. Provborrningarna inleddes i december och Norges regering förväntas fatta beslut om satsningen i höst.
Sju bolag har skrivit på ett memorandum att nyttja lagret: Stockholm Exergi, Preem, Fortum, gaskoncernerna Air Liquide och Ervia, stålproducenten Arcelor Mittal, och Heidelberg Cement – som äger både Norcem och Cementa. Tre svenska anläggningar ingår: Stockholm Exergis kraftvärmeverk, Cementas fabrik i Slite och Preems raffinaderi i Lysekil. Lyckas den svensk-norska satsningen så skulle en symbolisk barriär passeras. Storskalig koldioxidlagring, storskalig CCS och – inte minst – storskalig bio-CCS.
– Jag tror att det skulle få mycket stor betydelse. Ett första fullskaleprojekt med CCS, eller som i detta fall bio-CCS, kommer att få ett stort symbolvärde. Och jag kan inte se annat att det finns goda förutsättningar för att det lyckas rent tekniskt. Utmaningen är snarare ekonomisk, säger Johnsson.
Pris: 1 000 kronor per ton
Det var just den detaljen: Ekonomin. Varför skulle CCS vara mer gångbart nu än för tio år sen? Vad kostar exempelvis Stockholm Exergis planerade anläggning i Värtan?
– En fullskaleanläggning kostar ungefär två miljarder kronor. Kanske något billigare, kanske något dyrare, men ungefär däromkring, säger Fabian Levihn, KTH-forskare och ansvarig för forskning och utveckling på Stockholm Exergi.
Sedan tillkommer resten. Energiförlusterna för att driva anläggningen. Transporten av koldioxid – tre tankbåtar i veckan till Norge. Och så de löpande utgifterna för själva lagringen. Enligt Norges olje- och energidepartement kostar hela kedjan, från infångst till lagring, drygt elva miljarder norska kronor, inklusive drift i fem år. För en aktör. Nu är det sju bolag som delar på hyran för koldioxid-hotellet. Stockholm Exergi räknar med en prislapp runt 1 000 kronor per ton.
– Det är totala kostnaden. Investering, energiförluster, transport, drift av lagring. Transport och lagring kostar en tredjedel, kapitalkostnad en tredjedel och energiförlusten en tredjedel. Det kommer att röra på sig när vi vet mer, men det är utgångsläget, säger Fabian Levihn.
Generella studier pekar på något lägre kostnader, kanske 750 kronor per ton. Men i det spannet ligger det. Idag är priset på utsläpp i EU:s utsläppshandel 250 kronor per ton. Kanske kan det stiga till 500 kronor om politikerna drar åt tumskruvarna kommande år. Men det räcker knappast. Dessutom är minusutsläpp inget utsläpp. Det är en klimatåtgärd, en gemensam nyttighet. Det finns inget pris på minusutsläpp – bara forskningens budskap att de behövs. Så vem ska betala?
– Det saknas styrmedel som ger drivkrafter att avskilja koldioxid från biogena utsläpp. Det måste antingen skapas ett tydligt incitament från staten eller att det går att sälja minusutsläpp till sektorer som vill bli klimatpositiva eller kompensera för utsläpp som de har svårt att nolla, säger Filip Johnsson.
”Jag kan inte föregripa”
Det är här den statliga utredningen kommer in i bilden. Klimatpolitiska vägvalsutredningen ska föreslå hur Sverige kan skapa minusutsläpp. Eller, annorlunda uttryckt, hur Sveriges klimatmål ska nås: netto nollutsläpp 2045. Med “netto noll” menas att 80 procent av dagens utsläpp ska bort. Resten, elva miljoner ton, kan tas omhand med “kompletterande åtgärder”. I klartext betyder det minusutsläpp. Bio-CCS, naturliga kolsänkor – eller att Sverige “klimatkompenserar” genom att köpa minusutsläpp utomlands. Efter 2045 ska summan av kardemumman bli negativ. Minusutsläppen ska bli större än utsläppen.
Utredningen ska ange hur stora minusutsläpp som kan uppnås med de olika alternativen och hur det kan gå till. Bio-CCS antas få en framskjuten plats. Utredningens sekreterare David Mjureke är förtegen, men en sak kan han slå fast: Ska det bli några minusutsläpp så måste staten gripa in.
– Ja, det har vi kommit fram till att så är det, åtminstone inledningsvis. Staten måste gå in och skapa incitamentet. Sedan har vi tittat på hur det kan ske. Men här kan jag inte föregripa utredningen, säger han.
Krävs statlig upphandling
En underlagsrapport avslöjar alternativen. En möjlighet är kvotplikt. Sektorer som står för betydande utsläpp, som flyget, åläggs att köpa en viss mängd bio-CCS. På så sätt skapas efterfrågan och finansiering. En annan variant är statlig upphandling, exempelvis genom omvänd auktion. Staten köper en viss mängd bio-CCS till lägsta bud. På sikt kan systemen ersättas av ett europeiskt, en handel med utsläppskrediter, där aktörer som har svårt att nolla sina utsläpp kan köpa minusutsläpp.
Enligt flera uppgifter kommer utredningen gå på den senare linjen: Statlig upphandling, med sikte på ett framtida handelssystem. För att illustrera det med de siffror som florerat: Staten köper upp två miljoner ton minusutsläpp per år under en tioårsperiod. 1 000 kronor per ton innebär en statlig upphandling á 20 miljarder kronor. Plus eventuellt stöd för investeringar.
Gissningsvis lär kostnaderna sjunka när tekniken skalas upp. Och förhoppningsvis kan en framväxande europeisk marknad så småningom ta över. Men i slutänden är det vad det hela kokar ner till: En statlig mångmiljardsatsning.
Kommer det att bli så? Eller kommer pilotanläggningen i Värtan att bli ännu ett stickspår? En sak talar för att det är annorlunda nu: Minusutsläppen behövs – mer och mer. En sak talar emot: Förhandlingarna på finansdepartementet.