Det var därför hon blev “Anna från Energimyndigheten” med svenska folket. Det var lite drygt sju månader sedan. Sen dess har allt hunnit vändas upp och ned på nytt. Och rädslan är borta. Precis som skammen. För första gången väljer hon därför att ställa upp med namn och bild i en intervju. 

– Idag är jag stolt över vad som hänt – och jag hoppas att det jag har gått igenom och det vi i klimatrörelsen tillsammans lyckats visa kommer göra det lättare för andra att våga visa sitt engagemang i framtiden, säger hon. 

SMS:ade skärmdumpar

Men låt oss ta det från början – innan floden av artiklar och inslag publicerades och innan Marie blev ett fall för Justitiekanslern, facket, Konstitutionsutskottet och FN.

Allt börjar med ett sms, strax innan hennes provanställning som gassamordnare ska övergå i fast anställning, där en tidigare anställd man på Energimyndigheten – som blivit fråntagen sin säkerhetsklassning – med hård ton skickar skärmdumpar från hennes Facebook-uppdateringar. Där har hon öppet länkat till klimataktivistgruppen Rebellmammornas manifestationer.

 – Han undrade hur en aktivist som jag kunde jobba som gassamordnare på en statlig myndighet. Han var ganska otrevlig i tonen.

Den tidigare anställda, som sagt till Marie att han har kontakter högt upp på ministernivå, läcker skärmdumparna till såväl chefer som medier. Bara timmar efteråt vänds Maries värld upp och ner.

Hennes chef ringer upp och frågar henne bland annat vad Rebellmammorna är för en organisation.

Han visste inte det?

– Nej, jag fick berätta för honom.

“Ryska infiltratörer”

Den 3 april publicerar tidningen Fokus artikeln ”Klimataktivist anställdes på samhällskritisk tjänst på Energimyndigheten”. Artikeln skrivs av den före detta Bulletin-chefen Henrik Sjögren och vinkeln är skarp: Marie är engagerad i Extinction Rebellion och utgör därför ett säkerhetsproblem, för myndigheten och hela Sverige. Extinction Rebellion är visserligen ett systernätverk till Rebellmammorna, men det är som rebellmamma som Marie öppet har engagerat sig på sociala medier. Medan Extinction Rebellion har profilerat sig genom fredlig civil olydnad sysslar Rebellmammorna med mjukare manifestationer såsom allsång och stickning för klimatet.

Morgonen efter publicerar SvD:s ledarskribent Peter Wennblad en text som efterlyser omedelbart agerande från ministern för civilt försvar som, enligt Wennblad, bör ta Energimyndighetens generaldirektör i örat. 

Sedan går det undan. På eftermiddagen dyker hennes chef upp i Maries hus strax söder om Stockholm med några minuters varsel. Mobil och dator beslagtas och Marie hör honom säga något om att det skulle kunna finnas ryska infiltratörer i Rebellmammorna, eller Extinction Rebellion, som hon fortfarande anklagas för att vara engagerad i. Hon förstår att hon blivit av med sin säkerhetsklassning, som krävs för att kunna utföra jobbet.

Allt är över på några minuter. Facket är inte inblandat och det är inte tal om någon uppsägningstid. När dörren smälls igen lämnas Marie med en känsla av overklighet blandad med chock.

– Ryska infiltratörer? Vad är det som händer? Först blev jag rädd, jag började gråta. Jag tänkte igen: Har jag gjort något fel? Jag tyckte jättemycket om mitt jobb på Energimyndigheten. Allt var så förvirrat

Engagemanget var ingen hemlighet

Samma kväll skriver minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin (M) på mikrobloggen X att han sent på kvällen har haft ett ”bra samtal” med Energimyndigheten ”för att informera” sig om läget i fallet. Han skriver att myndigheten har hanterat situationen men understryker att det är viktigt att det vidtas åtgärder för att något liknande aldrig ska ske igen.

Människor som kan klimatfrågan blir ofta aktiva i klimatrörelsen, det är ju bara naturligt, ren självbevarelsedrift

Inlägget har fått hård kritik eftersom det mycket väl kan vara ett klockrent exempel på otillbörligt ministerstyre.

Tumultet fortsätter för Marie och över 20 artiklar med liknande vinklar som Fokus publiceras på några få dagar. 

– Mitt brott är alltså att jag på min fritid har varit med på rebellmammamanifestationer, plus att jag har rapporterat om Sveriges misslyckanden i klimatfrågan på Facebook, säger Marie, som poängterar att engagemanget aldrig varit något hon hemlighållit.

– Människor som kan klimatfrågan blir ofta aktiva i klimatrörelsen, det är ju bara naturligt, ren självbevarelsedrift.

Ekonomisk knipa - ett säkerhetshot

En betydande anledning till att Marie känner sig pressad är att hon blir ställd på bar backe. 

– Jag var ju tvingad att hitta ett nytt jobb snabbt, jag har två barn och är ensamstående mamma, så jag blev såklart jättestressad över min ekonomiska situation. Jag kunde inte ens skriva nytt cv eftersom de tog min dator.

Under det avslutande säkerhetsprövningssamtalet den 8 april upplever Marie att chefen snarare än att lyssna på henne letar efter nya faktorer som kan bekräfta beslutet att avskeda henne. När hon nämner att myndighetens beslut kommer att sätta henne i ett besvärligt ekonomisk läge används även detta faktum emot henne. Ekonomisk utsatthet kan nämligen skapa en sårbar situation, vilket i förlängningen kan utgöra ett säkerhetshot.

– Var och varannan människa är ju skild idag och är helt beroende av en inkomst. Är det en sårbarhet? Då har vi inte många människor som kan jobba på Energimyndigheten. 

– Och menar de att jag skulle sälja Sveriges gaskoordinater för att för att få pengar? Att det skulle kunna vara en sårbarhet? Trots att det var de som utsatte mig för den ekonomiska pressen. Så lågt gick de. Det var bara pinsamhet på pinsamhet på pinsamhet.

Kräver lojalitet

Marie poängterar att hon förstår att säkerhetsklassade arbetsuppgifter ställer särskilda krav, och hon garanterar att hon inte ens tänkt tanken på att göra något som riskerar Sveriges säkerhet. Hon har också pratat med forskare inom området som har kunnat avfärda teorin om att Extinction Rebellion eller andra delar av klimatrörelsen skulle ha varit mottagliga för infiltration från Ryssland. De har, berättar hon, hänvisat till en avhandling som tvärtom visar att det snarare är den klimatfientliga rörelsen som har ryss-kopplingar. Att hävda något annat är exempel på konspirationsteorier.

– Med detta sagt förstår jag fullt ut att infiltratörer kan finnas var som helst i samhället, varför man naturligtvis aldrig ska prata om säkerhetskänslig information annat än i säkerhetsklassade rum och sammanhang. 

Marie häller upp te i sin kopp vid köksbordet och tittar ut över den höstregniga trädgården. Känslorna av desperation och kaos som hon brottades med i våras har nu övergått i något slags lugn.

Ser du dig som aktivist?

– Jag är aktiv i klimatfrågan. Men det är ett konstigt ord, vars betydelse har svängt. Plötsligt har det blivit något negativt, efter att det har svartmålats i viss media. Men att vara aktiv i klimatfrågan, att försöka bromsa klimatförändringarna och utsläppen, det är inte det som är det farliga. Det är ju att fortsätta släppa ut växthusgaser som är det farliga. Det är också den passiva grå massan av människor som är farlig. Som bara fortsätter att leva på. Fast vi vet vad det här innebär för framtiden.

Kan något du har gjort på myndigheten ha påverkats av din miljöaktivism?

– Nej, det tror jag faktiskt inte. Det är klart att jag har pratat om hur det ligger till med klimatkrisen. Jag har lyft att jordens temperatur ökar på grund av våra fossila bränslen. Men det beror inte på min klimataktivism, det beror på att jag kan de här frågorna och att det är så. Jag försökte lyfta kunskap.

En av myndighetens uppgifter är att förvalta fossila bränslen. Skulle det kunna innebära en intressekonflikt? 

– Det är ett dilemma som flera står inför som jobbar där. Men just jag jobbade med gas. 

Så det blev aldrig någon intressekonflikt menar du? 

– Nej, egentligen inte. Och det är det här som är svårt för en del att förstå, men en stor del av  den importerade fossila gasen går ganska lätt att ersätta med svensk energigas, vilket ju är vad nästan hela Gassverige arbetar för, det är inget kontroversiellt egentligen.

Hur ser du på att vara statens förlängda arm i relation till att vara aktiv i exempelvis Rebellmammorna? 

– Det är vårt ansvar att agera på klimatkrisen. Och jag tog mitt uppdrag på fullt allvar. Jag har jobbat statligt tidigare i flera år. Man har ett ansvar där. Man är professionell och separerar den privata och den professionella rollen.

Vändningen: stödet

När Dagens Nyheters reporter Lisa Röstlund den 11 april publicerar en helt annan vinkel på historien – “Anna är klimataktivist – blev av med jobbet på Energimyndigheten” – vänder det. Istället för att rikta udden mot Marie börjar nu journalister, både i Sverige och utomlands, kritisera myndighetens och ministerns beslut.

Skammen lättar för Marie. En stöttande hashtag startas på sociala medier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet KU-anmäler Bohlin för ministerstyre och Fackförbundet ST tar fallet till Justitiekanslern.

ST:s formuleringar är kristallklara:

“Man kan inte gömma sig bakom säkerhetsskyddslagen för att inskränka en grundlagsstadgad rättighet, som yttrandefriheten” skriver fackförbundet och hävdar att civilförsvarsministerns agerande enkelt kan tolkas som en vilja att inskränka yttrandefriheten för statligt anställda. 

Jag tycker att jag är en vinnare någonstans.

Samtidigt startar Rebellmammorna en insamling till Marie, för att täcka sådana utgifter som en tvåbarnsmamma har även när en regelbunden lön slutar att komma in på kontot. Men ganska snart erbjuds hon ett nytt jobbuppdrag som konsult och meddelar därför organisationen att inga mer pengar behövs.

FN-observatören "allvarligt oroad"

När FN till slut kommer med sitt utlåtande där FN-rapportören Michel Forst uttrycker sig vara “allvarligt oroad” kan inte Marie annat än att känna sig stolt. Och – faktiskt – ganska tillfreds.

– Så starka ord! FN:s brev var till oss alla. Inte bara till mig. Jag har gått stärkt ur det här. Och nu känner jag att det har funnits en vits med allt. Vi har lyckats vända ett drev till något positivt, säger Marie och fortsätter: 

– I början var jag rädd för att mitt fall skulle göra människor ännu räddare för att engagera sig. Nu tror jag inte det längre. Jag tycker att jag är en vinnare någonstans. Det är sjukt att det här har kunnat hända. Men kan det leda till att människor blir mindre rädda, om det blir svårare att utsätta folk som engagerar sig för repressalier, då har det här bidragit till något bra. Vi har visat att om man avskedar folk som är engagerade i klimatfrågan utan grund, då kommer man i tidningen. Till och med FN går in och skriver världens finaste dokument.

Hon har också blivit allt mer på det klara med att problemets kärna inte ligger hos henne, personligen.

– Jag har bara varit en liten bricka i ett större spel. Ett stort politiskt spel. Det handlar om energipolitik. Det är det som är anledningen till att jag har blivit utsatt på det här sättet.

“Okunskap och feghet”

Efterhand har också obehaget hon kände initialt mjukats upp och ersatts med förståelse. Hon berättar att hon trots allt känt mycket värme från många kollegor på myndigheten. Och det är lättare att ha överseende med generaldirektörens beteende när hon inser att han var hårt pressad uppifrån.

Många är bara rädda för att göra fel. Och så gör de dubbelfel istället. Ibland kan det vara så på en myndighet.

– Bohlin skulle ringa till och prata med generaldirektören. Då måste ju myndigheten säga att de har gjort någonting, att de har reglerat problemet, det vill säga mig. På så sätt kunde han visa att han agerade direkt på hotet mot Sveriges säkerhet.

Ett slags tacksamhet har till och med tagit plats i hennes bröst. 

– Jag tror att jag har det bättre idag. Jag förstår att så mycket av bromsklossarna till omställningen skapas av okunskap. Okunskap och rädsla. Många är bara rädda för att göra fel. Och så gör de dubbelfel istället. Ibland kan det vara så på en myndighet. Att göra saker blir ett problem, vilket gör att du inte gör någonting alls.

Hur menar du då? 

– För om du agerar, då riskerar du att göra fel. 

Hon tar en klunk av sitt te.

– Jag har börjat känna att jag inte kan jobba för fegisar. 

Nu väntar Marie på JK:s dom. Hon vågar inte ta ut någon seger i förskott, men hon är optimistisk.

– Det känns som att vårt fall är klockrent. 

Om hon vinner får hon ett skadestånd på 200 000 kronor. 

Vad skulle du göra med pengarna?

– Åh, de är inte mina, de tillhör klimatrörelsen. Jag behöver dem inte längre.