Redan i våras samlades delegationer från världens länder i Bonn för att ta fram ett regelverk för hur Parisavtalet ska genomföras. Men delegaterna nådde inte ända fram.
– Det är ett detaljerat och tekniskt arbete och regelboken har många delar. Vi kom ett steg närmare i Bonn och förhoppningen är att vi i Bangkok ska kunna få fram någon form av förhandlingstext, säger Sveriges chefsförhandlare Johanna Lissinger Peitz.
Yamide Dagnet, projektledare på den icke-vinstdrivande forskningsorganisationen World Resources Institute, WRI, har högre förhoppningar.
– Vi hoppas att mötet resulterar i en text som sammanfattar ett antal kompromisser och val för politikerna att ta ställning till under PreCOP i oktober och COP 24 i Polen. Den måste vara skriven i juridiska termer, med ärligt uppsåt, eftersom vi vet att orden har betydelse och att placeringen av ett kommatecken kan påverka hur ett krav tolkas. Vi bör inte nöja oss bara med en sammanställning av alternativ, säger Yamide Dagnet.
Sverige största givaren
Tidsbristen, frågornas komplexitet och behovet av att hitta flexibla lösningar utan att fastna i intressekonflikter mellan rika och fattiga länder är några av utmaningarna.
Regelboken ska bland annat fastställa hur enskilda länders klimatarbete ska rapporteras och följas upp, hur klimatanpassning och utsläppsminskningar ska finansieras och rapporteras och vad de nationella handlingsplanerna ska innehålla.
– En annan viktig fråga handlar om hur utvecklade länder ska ge prognoser om storleken på framtida klimatfinansiering till länder som behöver det stödet, säger Johanna Lissinger Peitz, som också är en av tre chefsförhandlare för EU när det gäller klimat- och finansfrågor.
Just frågor om finansiering brukar lyftas fram som särskilt svåra att enas kring.
Lina Dabbagh, chef för politisk diplomati vid Climate Action Network International (CAN) – en paraplyorganisation för klimatorganisationer världen över, säger att nästan alla länder från norr till söder är uppriktigt engagerade och arbetar för att fastställa regelboken.
– Men den ekande tystnaden från flertalet utvecklade länder kring 100 miljarder dollar-löftet (årligt stöd till utvecklingsländer) från och med 2020, förenat med USA:s högljudda avvisande av finansiering och andra löften skadar processen. Vad många fortsätter att ignorera är att klimatfinansiering mycket väl kan vara den saknade pusselbiten som leder till utveckling och framgång under COP 24, säger Lina Dabbagh.
Parisavtalet innebär ett åtagande för rika länder att bidra med pengar och grön teknik för att göra det enklare för utvecklingsländer att minska sina utsläpp och anpassa sig till de klimatförändringar som sker.
– Det är en viktig fråga för Sverige. Vi är ett litet land men vi är den största enskilda givaren per capita till Parisavtalets finansieringssystem, säger Johanna Lissinger Peitz.
Otillräckliga mål
Den femte och senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC slog fast att målet om max två graders uppvärmning inte räcker för att undvika klimatkrisen.
Det ledde till att Parisavtalet antog målsättningen om en maximal uppvärmning långt under två grader, med siktet inställt på högst 1,5 grader Celsius.
– Men vi vet att även om nuvarande åtaganden genomförs till fullo så kommer världen bli 2,7 – 3,7 grader varmare under det här århundradet. Som tur är finns det goda möjligheter att höja de nationella ambitionerna inom ramen för Parisavtalet, säger Yamide Dagnet.
Exempelvis kan parterna uppdatera sina nationella klimatplaner 2020 och därefter var femte år.
– Tillit till sådana strävanden skapas bland annat genom regelverk med större transparens beträffande rapportering och granskning av de enskilda ländernas ansträngningar. Det gör fastställandet av en gemensam regelbok desto viktigare, säger hon.
Enligt Johanna Lissinger Peitz rör de svenska prioriteringarna i förhandlingarna de delar som gör Parisavtalet dynamiskt, som exempelvis den globala översynen och ett rapporteringssystem som tillåter oss och andra länder att följa upp parternas åtaganden.
– Industrinationer har en skyldighet att gå före men även om utvecklade länder börjar från en annan nivå kan alla göra något. Hur man ska ta hänsyn till ländernas olika kapacitet och förmåga är en svår fråga, säger hon.
Framgång i två spår
Med bara en knapp veckas förhandlingar i Bangkok och tre månader till COP 24 tycks delegaternas uppgift att ta fram en klar och sammanhängande förhandlingstext som politikerna kan diskutera och godkänna på några månader närmast övermäktig. Om det inte lyckas blir det svårt att nå målet om att få en regelbok på plats innan årets slut.
– Ett misslyckande i Bangkok kan äventyra framgången i Katowice, säger Yamide Dagnet.
Svenska chefsförhandlaren Johanna Lissinger Peitz är ändå hoppfull.
– Det kommer att bli hårt arbete och långa dagar. Framstegen sker alltid i två spår i de här sammanhangen. Dels konkret i form av en text, men även informella kontakter i korridorer kan föra oss närmare en lösning. Mitt intryck är att man vill komma överens i Katowice, då måste man komma överens i Bangkok, säger Johanna Lissinger Peitz.
