– Vi ska samla renarna och föra dem till de numera berömda vinterbetesmarkerna, säger Sofia Jannok över en videolänk. Hon vänder skärmen för att visa vad det är hon ser under intervjun: ett snövitt skogslandskap i blått skymningsljus. Det här är hennes hem – inte bara huset som hon befinner sig i, utan också markerna som hon rör sig över när renarna går mellan sommar- och vinterbeten i Luokta-Mávas samebys område.
Att skogen har seglat upp som ett ämne i hennes musikaliska verk har flera skäl.
– Precis som att renen behöver söka skydd när det blåser hårt ville jag söka mig bort från rampljuset ett tag, ta av mig rustningen, låta snölejoninnan träda tillbaka och bara skriva om saker som rör sig i min inre värld, säger Sofia Jannok, och fortsätter:
– Jag älskar albumformen för att man får chansen att binda ihop verken i en enhet och förstärka det visuellt med foto och video. Det är min första skiva som är så pass personlig, där jag inte avhandlar mitt folk i den globala kontexten lika mycket. Nu får de finnas intill låtar om kärlek, svek och drömmar. Sånt som jag förstått att många andra skriver om. Wow, vilken grej att skriva om kärlek!
Sveaskogs skövlingar
Samtidigt tränger sig den politiska verkligheten på. Konflikten mellan samer och Sveaskog har aldrig varit så akut. Den marklav som renen brukar gräva fram under snön om vintern ligger nu ofta inkapslad av en tjock ishinna som bildas när temperaturer, på grund av den globala upphettningen, växlar mellan plus- och minusgrader. Under hösten kungjorde Sveaskog dessutom planer på att skövla flera av de få kvarvarande naturskogsområden där renarnas nödbete, hänglaven, växer. Först efter omfattande protester från Sofia Jannoks sameby beslutade skogsbolaget att ”pausa” planerna.
– De har hållit på så här länge. Våra äldre har under en lång tid försökt få de makthavande herrarna att förstå att de ställer våra livsvillkor på sin ände. Tidigare har vi fått gå till andra platser när vi trängts undan, men det kan vi inte längre. Nu är de här naturskogarna de sista som finns kvar och det har blivit tydligt att om den avverkas så dör renen, säger Sofia Jannok.
Grön kolonialism
Hur skogsfrågan utvecklar sig framöver återstår att se. Bara några dagar efter intervjun tvingar Sveaskog oväntat bort sin vd, Hannele Arvonen. Enligt ett pressmeddelande har bolaget antagit en ny omfattande förändringsstrategi som kräver ett ledarskifte. Det ger samerna och deras allierade ett andningsutrymme – samtidigt som exploateringen av skogen inte är det enda hotet. Omställningsarbetet, med utbyggnad av vind- och vattenkraft samt utökad utvinning av mineraler genom nya gruvor, riskerar att bli nästa kapitel i kolonialiseringen av det resursrika Sápmi, om än så under en grön flagg.
– I många av mina låtar sjunger jag om ett förhållningssätt som jag tror att alla människor har i grunden, men att urfolk är de som faktiskt kommer ihåg det. Jag har lärt mig att alltid ge tillbaka, om än bara lite grann. Att alltid fråga om lov innan man tar ned ett träd. Att det inte ska synas när du har varit på en plats och att du absolut inte lämnar ett sår efter dig. Men idag, när vi tittar ut över landskapet, så ser vi kalhygge efter kalhygge efter kalhygge tills blicken möter en gruva. Det är sår som aldrig kommer att försvinna.
Det handlar också om klimaträttvisa, säger hon.
– Vi som bor här behöver inte mer ström. Varför ska vi behöva ge upp våra hållbara liv för att andra ska kunna föra en tillvaro som inte är hållbar någonstans? Är det verkligen vårt ansvar att rädda planeten, när vi är de som bidragit minst till klimatkrisen? Vi får fortfarande inte ens vara med i de beslutande rummen.
Född till aktivist
På låten ”Boom”, en annan singel från kommande skivan, sjunger Sofia Jannok om sin aktivism: ”Det är ingen som minns när jag tog första steget. Jag har krigat sen första dagen.”
Hon föddes in i en politisk familj och det dröjde inte länge innan hon själv blir engagerad i olika samhällsfrågor. Samtidigt växte hennes musik fram. Sofia Jannok etablerade sig under 2000-talets första decennium som en unik artist, som sjunger på tre olika språk (nordsamiska, svenska och engelska), blandar jojk (Europas äldsta musikform) med pop, jazz och hiphop samt har en sällsynt förmåga att formulera texter som är lika poetiska som politiskt slagkraftiga. Som när Girjas sameby stämde den svenska staten för att den på 1990-talet tog ifrån en av samebyns äldsta rättigheter, den till småviltsjakt i deras marker (en fråga som i praktiken handlar om vem som får bestämma över Sápmi ovan odlingsgränsen). Då skrev Sofia Jannok låten ”We are still here”, en powerjojk som samplar statens försvarsadvokat när han inför rätten bland annat ifrågasätter om samerna verkligen är ett urfolk och hävdar att Sverige aldrig har diskriminerat samerna.
Själv kallar hon sig inte för aktivist.
– Jag har inget emot att andra gör det. Men det jag vill ha är ren luft och vatten, att människor ska bli hörda och att djur ska få finnas. Jag tycker att det är konstigt att det anses vara radikalt.
Sofia Jannok om…
…aktivism och varför hon orkar kämpa vidare:
– Jag har nog det hemifrån. När det kommer till att skydda renen, våra marker och det här livet så är det ingen same som inte ställer upp. Jag vet att jag är en av många röster som tar vid där tidigare generationer
slutat och att någon kommer att ta vid efter mig. Det tror jag gör att det inte blir så personligt tungt. Jag tror faktiskt att det vore mer kostsamt att bara stå och se på när allt faller samman.
…att visa upp sin frustration och ilska i sina låtar:
– Jag tar den här kampen varje dag. När jag var 13 år började jag gå på en svensk skola, och sedan dess har jag dagligen fått svara på frågor som bottnar i okunskap och ibland också rasism. Ibland är man bara människa. Jag orkar inte vara den stora jämt. Den här pressen och stressen att alltid ha svar på alla frågor behöver ta vägen någonstans. Ibland skriver jag av mig frustrationen i låtar som många lyssnar till och kanske får lite svar från. Då kan man fråga mig om annat när vi ses. Då kan man kanske fråga mig: hej Sofia, hur mår du?
…att det under pandemiåret 2020 har blivit inne att vara ute:
– Det är ju bra, men jag är bekymrad över alla som lägger upp inlägg i sociala medier på berg de bestigit, att västvärldens relation till naturen så ofta handlar om att erövra den. Det här behovet av att dominera naturen, var kommer det ifrån? Det är inget jag känner igen mig i.
