Nej, staten och kapitalet sitter inte i samma båt. Det där är en fantastiskt rolig och slagfärdig mening från Blå tåget som sedan upprepades av Ebba Grön och blev den där megahiten som sjungs av alla från röda till ironiska Stureplansfestare och som då och då överträffar det mesta på den sena firmafesten på finansbolagets tradingavdelning. Det är roligt men inte sant.
Staten, tillsammans med alla de som ror, sitter nämligen i en stor, ganska sliten båt, medan kapitalet sitter i en lyxjakt som dras framåt med gratis bränsle från staten.
Ibland skickas det sms från lyxjakten till de förtroendevalda kaptenerna på det stora skeppets brygga, ministrar får inbjudan till snabba möten, kanske en fika, ärendet är lite akut och ministrarna har alltid tid.
Miljarder från staten
Läser man det senaste avslöjandet från Dagens Industri om hur Wallenberg textade Tomas Eneroth (S) med flera i regeringen för att få staten att gå in och rädda SAS, så baxnar man över hur det går till mellan skål och vägg. Wallenberg vill rädda flygbolaget, det är akut och det är självklart staten som ska betala. Den privata ägaren går till slut in med 250 miljoner medan svenska och danska staten snabbt kastar in miljarder och när allt är klart flyttar Wallenberg vd Rickard Gustafson från SAS till kullagerkoncernen SKF eftersom uppdraget är utfört. SAS är ”räddat” utan stora privata kostnader, staterna tar smällen och ingen gång ställs den första och mest självklara frågan i det där sms:ande förhandlingsspelet.
Varför?
Varför ska SAS räddas för totalt tolv miljarder?
Har världen för lite flygplan? Eller för lite flygbolag?
Och vad leder räddningen till?
Rädda för stor kostym
Det handlar ju inte om att ställa om till minskat flygande, minskade utsläpp, det handlar om att rädda en kostym som är alltför stor bara för att drömmen om vinster från flygandet ska få fortsätta. Denna dröm om att med nationellt flyg skapa den moderna företagsekonomin, det globala prestigespelet, som om man inget sett eller hört om att den framtiden är väldigt gammal och passé idag.
Kan inte Wallenberg ta nattåget ner till Europas affärsmöten istället och spara oss tolv miljarder kronor?
Vad är det för märkligt inskränkt kultur som gör att just flyget i form av SAS ska räddas i en pandemi och i en klimatkris där varje inskickad krona är en krona till förstörelse av vår framtid?
Vad är det i budskapet om att flygandet måste minska som är för svårt att förstå?
Sms från lyxjakten
Budskapet om statens räddningsaktion kom på en presskonferens i juni. Ibrahim Baylan (S) hade ordet och representanter från L och C flankerade fast de hade ingen aning om förhandlingarna som Wallenberg drivit. De trodde kanske att skattebetalarna skulle få se avtal där skulderna fördelades jämnt mellan de olika ägargrupperna?
De hade kanske inte fått några sms från lyxjakten.
Staten räddar SAS för att det är viktigt.
Varför?
Därför!
Flyget kallas för infrastruktur, det läggs enorma statliga stödpengar på flygplatser och i ”nationella flygbolag” men alla är samtidigt privata börsföretag som skickar sms när man inte klarat verksamheten. Norska staten storstöder nu Norwegian, ett bolag vars misslyckade ledning fått sitta hos Skavlan ett antal gånger och berätta om sina ”spännande projekt”. Doften av pengar passar i tv-soffan.
Pervers syn på flyg
Det är något perverst över synen på just flygbolag, de diskuteras som en nationell nödvändighet när det enda som verkligen behövs är gemensamma överstatliga överenskommelser om hur flyget ska bromsas och hur omställningen ska kunna ske när pandemin väl är över. Vad vi ska göra istället för att skänka tolv miljarder till ett döende flygbolag.
Men det är inte planen. Den är istället att allt ska gå tillbaka till den förstörande konkurrens som skapat enorma överskott av subventionerat flyg och dess utsläpp.
SAS ska bli en stor spelare nu när andra krisar, planen är densamma hos andra regeringar som får andra sms och ingen kommer någonsin där heller ställa frågan om varför.
Fan ta klimatet!
Dagens Industris avslöjande handlar om en sjuk samarbetskultur mellan regeringen och näringslivets toppar – denna gång i form av topparnas topp, Wallenberg. De grundläggande kritiska frågorna kan aldrig ställas när besluten fattas, vi kan ha fem miljöpartier i regeringen, inget betyder något för uppgiften är ju glasklar, rädda prestigen och pengarna och fan ta klimatet fast vi inte säger det högt.
Jo, vi behöver stora statliga investeringar. Men vi behöver inte rädda Wallenbergs pengar. Den verkliga uppgiften är mycket större än så.
