Smältande glaciärer bär på unika fynd

– Det kändes såklart väldigt spännande. Samtidigt försöker jag alltid att inte ha för höga förväntningar, berättar han.

De hade med sig renhorn som de hittat tidigare samma dag, vid randen av en annan smältande glaciär i Abisko­området. Renhornen visade sig vara mellan två och tretusen år gamla, från järn- eller bronsåldern. Skidspetsen var desto yngre.

– Första dateringen var 1400-tal men sedan fick vi en tidigare datering, någonstans mellan 1650 och 1950. Så det kan lika gärna vara en historisk som en modern skida. Mer än så vet vi inte.

Ger värdefull kunskap

En viss besvikelse, men också en arkeologs vardag. Därav Markus Fjellströms försiktighet. 

– Men renhornen berättar mycket, som vad djuren har ätit, och det ger i sin tur kunskap om hur miljön har sett ut och hur den har förändrats över tid.

Sedan 2020 är Markus Fjellström koordinator för forskningsprojektet Glas – Glaciärarkeologi i Sápmi. Det är ett växande forskningsområde. I takt med att glaciärerna smälter, i Sverige och runtom i världen, kommer historiska lämningar i dagen. Inuti isen kan organiskt material bevaras under tusentals år; trä, textil, ben och horn. För arkeologerna är den globala upphettningen – ur det perspektivet – en unik möjlighet.

– Om man till exempel hittar träskaft från pilar kan man, genom att undersöka var materialet kommer ifrån, få en bättre bild av hur människor har rört sig geografiskt och hur det forntida samhället har sett ut, säger Markus Fjellström.

Går allt snabbare

Det är en kamp mot klockan. Det organiska materialet förmultnar snabbt utanför den skyddande isen. I Sverige är vi sent ute med återkommande glaciärarkeologiska undersökningar, konstaterar Markus Fjellström. Den första större inventeringen genomfördes 2017 och avsmältningen har pågått i många år. En tredjedel av de svenska glaciärernas yta har tinat bort under de senaste hundra åren, dels som en följd av naturliga klimatsvängningar, men sedan 1990-talet är det tydligt att det nu främst handlar om mänsklig påverkan. Och det går allt snabbare. Av de cirka 250 svenska glaciärerna beräknas fyra av fem vara borta vid seklets slut – om inte den globala upphettningen hejdas. Mönstret är detsamma runtom i världen, från Alperna till Himalaya och Anderna. Arkeologerna försöker hinna med så gott det går.

För Markus Fjellström finns orsaken till avsmältningen med i bakhuvudet.

– Det är sorgligt, men det innebär också att vi nu har ett ansvar att fånga upp viktig historisk och arkeologisk information, säger han.

Norge är ett av de länder som ligger i framkant med den största mängden glaciärarkeologiska fynd i världen. Sedan 2006 räknas de till nästan 4 000, bland annat i form av en välbevarad klädedräkt från 300-talet och en 3 400 år gammal lädersko. 

Ismannen – en guldgruva

Det är inte heller ovanligt att privatpersoner dyker på olika fynd. Det mest uppseendeväckande är tveklöst Ötzi, den så kallade ismannen, som hittades av två vandrare i de italienska alperna 1991. Han visade sig vara en arkeologisk guldgruva, bevarad i isen under mer än 5 000 år.

I de svenska fjällen bedöms det som mindre sannolikt att hitta en människokropp, men forskarna inom Glas har förberett sig på att det kan hända.

– Det vore givetvis stort att hitta en motsvarighet till Ötzi, men varje litet fynd är ett steg framåt, säger Erik Sandén, arkeolog på Västerbottens museum, en av de institutioner som deltar i Glas.

Det glaciärarkeologiska projektet är ett samarbete mellan Stockholms universitet, Silvermuseet/INSARC i Arjeplog, Ájtte (Svenskt Fjäll- och Samemuseum) i Jokkmokk, Jamtli i Östersund och länsmuseerna i Norr- och Västerbotten. De lokala samebyarna är delaktiga både när inventeringar planeras och när lämningar ska hanteras. 

Väntar med spänning

För Erik Sandén och kollegorna i Västerbotten är det hittills mest spännande fyndet från förra sommarens undersökning i Artfjället, då vid en plats där snön legat kvar under en längre period men utan att bilda en glaciär – en så kallad snölega.

– Det växer ingenting på den höjden, men där fanns en pinne som var kapad på ett sätt som man har sett på pilar från sten- eller bronsålder i Norge. Det var ju någonting utöver det vanliga.

De väntar fortfarande med spänning, och viss otålighet, på dateringen. Den 40 centimeter långa pinnen kan vara en viktig del i ett större arkeologiskt pussel. Senare i sommar kommer de att återvända till samma område. De har också siktet inställt på en glaciär i Hemavan, men tidsfönstret för inventeringarna är begränsat och väderberoende. I augusti har förhoppningsvis tillräckligt mycket av vinterns snö smält bort och sedan dröjer det inte länge innan det kommer ny snö.

– 2020 var det så mycket snö att vi fick ställa in. Det gick helt enkelt inte, berättar Erik Sandén.

Tidsbegränsat projekt

Markus Fjellström planerar att följa upp ett spår från förra årets inventering i Abiskoområdet, en planka som sannolikt är en bit av en ackja, en samisk släde eller pulka.

– Men vi ska också ta oss till ett område i Sarek där det hittades en ackja på 1960-talet.

Samarbetet mellan flera olika partners ger en geografisk spridning, men fjällvärlden är stor och de blinda fläckarna många. Projektet är dessutom tidsbegränsat, mellan 2020 och 2024. 

– Vi hoppas kunna visa hur viktigt det här är, att det finns ett behov av fortsatta undersökningar, säger Erik Sandén. 

De glaciärarkeologiska projekten kan också samordnas med kartläggningar av hur glaciärer och snölegor påverkas av ett förändrat klimat, menar han.

– Fynden som nu tinar fram berättar om vår klimathistoria. Hittar vi ett tvåtusenårigt renhorn så vet vi också hur länge det har funnits is på den platsen.

Markus Fjellström hoppas att Glas blir början på en mer långsiktig satsning på glaciär­arkeologi.

– Vi behöver resurser för att göra regelbundna inventeringar. Det som smälter fram är en del av vårt kulturarv som annars riskerar att gå förlorat.