– Läget ser väldigt illa ut, vi kallar det en kollaps, säger Joakim Hjelm, som är chef för Havsfiskelaboratoriet SLU Aqua i Lysekil och har forskat på Östersjön i 20 år.
Alla, utom fiskarnas intresseorganisation SFPO (Sveriges fiskares producentorganisation) är ense om att den viktigaste orsaken till Östersjötorskens tragedi är det omåttliga trålfisket som sedan 80-talet effektivt tömt Östersjön på alla fullvuxna och sedan allt yngre torskar, tills bara dagens stukade bestånd av knappt könsmogna individer finns kvar.
– Ett hälsosamt bestånd består av små, stora och mellanstora fiskar spridda över ett större område. Nu finns bara små torskar kvar fläckvis. Östersjötorsken har aldrig någonsin upplevt en så katastrofal situation. Fiskesäsongen 2008-2009 var förödande, då försvann de större torskarna och fångsterna blev märkbart mindre enligt fiskarna, säger Nils Höglund, ansvarig för fiskepolicy vid Coalition Clean Baltic, CCB, som är ett samarbetsorgan för miljöorganisationer i länderna runt Östersjön.
Sälen äter upp torsken
Efter många år av varningar om beståndets sammanbrott förbjöd EU:s fiskeriministrar till sist allt riktat torskfiske i juli förra året. Förbudet gäller nu hela 2020. Ett så kort andrum kommer inte att rädda torsken, men förbudet var helt nödvändigt om arten ska ha någon som helst chans, enligt forskare och miljöorganisationer. Men inte enligt SFPO.
– Varje gång det är något så ska fisket stoppas, säger Tore Johnsson, vice ordförande för SFPO, och torskfiskare sedan 40 år.
Tore Johnsson var med på 1980-talet, när Östersjön vimlade av torsk till följd av övergödningen, som i början gav både torsken och torsklarverna gott om näring.
– Det fiskades extremt mycket torsk på 80-talet och fram till millennieskiftet. På 80-talet var det rena vilda västern, helt oreglerat. Då var det ett överfiske, sen blev det en uppstyrning med kvoter, säger Tore Johnsson.
Varken förr eller senare har det funnits så mycket torsk i Östersjön som då. Men redan i mitten på 90-talet fanns bara en tiondel kvar.
– Sedan dess har vi inte haft något överfiske. Vi kommer inte att rädda en enda torsk genom att stoppa fisket, säger Tore Johnsson.
Han och SFPO ser andra anledningar till beståndets kollaps.
– Orsaken till att torsken inte växer är sälen och sälmasken. När sälarna blir fler får torsken i sig sälmask, säger Tore. Och tillägger:
– Sälen äter torsk, 90 procent av våra fångster äts upp av sälen i det passiva fisket. Det är det stora problemet som vi ser det.
Den som har sett näten efter att sälen gått lös på dem förstår att fiskarna gärna vill skjuta säl. Men det var knappast sälen som knäckte torsken från början.
– Sälen är ett fiskeritekniskt problem. Förr var sälen ute på kobben. Men den hittar inte mat där ute längre, och kommer därför närmare land och fiskarnas fångst. Det är ett symptom på ett ekosystem ur balans, säger Nils Höglund.
Och torsken skulle inte räddas ens om varenda säl försvann, även om det är sant att torsken lider av sälmask. Dessa parasiter har alltid använt torsken som mellanvärd på väg mot sin slutdestination, sälen. Friska torskar klarar nog uppgiften, för dagens små, magra torskar innebär parasiterna ytterligare en belastning.
Färre lekplatser
Mycket lite har under 1900-talet gått torskens väg. Utom rovfisket är förlusten av lekplatser ett av de allvarligaste bakslagen. Torsken kan bara leka där salt- och syrehalten är tillräckligt hög. I Östersjöns brackvatten har torsken kunnat leka i djuphålor utanför Gotland, Bornholm och polska Gdansk.
– Nu finns bara Bornholmsbassängen kvar. Torsken har förlorat två av tre lekplatser till följd av syrebrist, säger Henrik Svedäng, forskare vid Östersjöcentrum på Stockholms universitet.
Ändå finns det fortfarande gott om torskägg i vattnet.
– De är inte utslagna, vi vet att de leker och att det föds många små torskar, men de sprids inte norrut som tidigare eftersom Gotlandsbassängen är borta, och de växer sig inte stora av någon anledning.
– Det är viktigt att vi tar reda på vad det beror på, säger Henrik Svedäng.
Hinner inte utvecklas
Trots att det finns bottenlevande djur för småtorsken att äta, så svälter de, enligt Joakim Hjelm. Det kan ha flera olika orsaker.
– Vi vet att döda bottnar påverkar men också att flundran brer ut sig, men vi vet inte varför flundran vandrar längre ut från kusten nu och konkurrerar med torsken om utrymme och mat, säger han.
Det fortsatt intensiva fisket av skarpsill och sill, som är huvudföda när torskarna ska ta steget in i vuxenlivet, kan vara en av orsakerna till matbrist även för de större torskarna. Kanske räcker inte maten till när en så stor grupp i samma ålder jagar samma bytesdjur?
Få torskar överlever klivet in i nästa utvecklingsfas, när skarpsill blir ett viktigt bytesdjur. Istället självdör de i två- eller treårsåldern. Medan forskarna tvekar om orsakerna till svälten menar SFPO att det är skarpsillen som konkurrerar om födan med torsken, och därför borde fiskas hårdare. Att skarpsillen skulle vara en konkurrent avvisas kategoriskt av Joakim Hjelm:
– Torsk och skarpsill konkurrerar inte om föda i den utsträckningen. Stor sill skulle kunna konkurrera om bottendjuren, men just nu är inte sillen så stor, säger han.
Ett större problem är att en medelstor torsk idag är 25 cm, medan en skarpsill är hälften så stor. Hinner småtorsken ens simma ikapp? Kan de ens fånga dem? Innan katastrofen lamslog Östersjöns toppredator blev en fullvuxen torsk upp till 130 centimeter.
Mycket kunskap men ovisst
Överfiske, svält, syrebrist och sälmask är bara några av hoten mot torsken. En del forskare har föreslagit att det kan vara tiaminbrist som gör fisken svag och orkeslös.
– En studie på torskar i Hanöbukten fann att ju större fiskar desto mindre tiamin. Tiaminbristen skulle kunna bero på att växtplanktonproduktionen förändrats, vilket ger mindre näringsrik föda till de bottenlevande djuren som torsken i sin tur äter, säger Henrik Svedäng.
Östersjön är också ett av, om inte det mest förorenade havet i världen, trots en del framgångsrika insatser att få ner utsläppen av kända gifter som dioxin under senare år.
– Man brukar säga ”What happens in Vegas, stays in Vegas”, det stämmer bra in även på Östersjön. Eftersom det tar ungefär 30 år att byta ut allt vatten i Östersjön blir föroreningar kvar under mycket lång tid, säger Nils Höglund.
Lägg därtill klimatförändringarna, som helt säkert påverkar Östersjön, fast ingen ännu vet hur.
– De senaste fem, tio åren är det inte fisket som är den största faran. Vi ska för den skull inte tillåta något fiske av det lilla som är kvar och göra allt för att se till att de stora individerna sparas, men det är inte säkert att det hjälper nu när torskens förmåga att växa och bre ut sig är så låg, säger Max Cardinale, som jobbar vid Havsfiskelaboratoriet SLU Aqua i Lysekil, och är Sveriges representant i Internationella havsforskningsrådets (ICES) rådgivande kommitté, som informerar EU:s beslutsfattare om läget och ger råd om fiskekvoter.
Att inget fiske ska tillåtas är det enda forskarna är helt överens om. Trots att Östersjön är ett av världens mest studerade vatten, vilar svaren på alla andra frågor om orsaker och metoder för att rädda torsken på osäker grund.
– Vi vet mycket om Östersjön, men inget om lösningarna. Situationen är mycket mer komplex än att vi fiskar för mycket. Vi känner till minst fem eller sex olika problem, men vi vet inte vad som orsakar vad, eller, ännu viktigare, hur mycket olika faktorer påverkar.
Troligen handlar det om en kombination av orsaker, menar han.
– Det finns inga hårda fakta, utom att de svälter. Det gör det omöjligt att veta vilka åtgärder vi ska sätta in. Vi kan bara be att ett livskraftigt bestånd växer upp igen, säger Max Cardinale.
Söndertrasad näringsväv
Nils Höglund på CCB erkänner svårigheten att gradera problemen och att vetenskapligt fastställa de mest verkningsfulla åtgärderna, men han tycker inte att vi enbart ska förlita oss på böner.
– Ingen vet exakt vad som måste göras, så vi måste chansa oss fram. Det är skarpt läge. Nedsmutsningen och övergödningen minskar och nu är torskfisket pausat. Men vi har ännu inte prövat att återställa balansen i ekosystemet, säger Nils Höglund.
Det innebär bland annat att även drar ner på fisket av bytesfiskarna skarpsill och strömming. Under lång tid.
Exemplet Grand Banks utanför Kanada, förr ett av världens mest torskrika vatten, visar att återhämtningen kan ta decennier.
Även där lämnade stenhårt bottentrålfiske till slut bara efter sig en spillra av samma åldershomogena, svaga bestånd som vi nu ser i Östersjön.
I Grand Banks förbjöds allt torskfiske 1992. Först nu, drygt trettio år senare, börjar torsken visa tecken på återhämtning.
En skiljeväg
Enligt Tore Johnsson på SFPO är bottentrålning det enda fiske som lönar sig.
– Förbjuds bottentrålning är det slut på yrkesfisket, säger han.
Kanske är det vid den skiljevägen vi står nu, fortsatt trålfiske några år till eller torskens överlevnad.
Enligt Nils Höglund är det industriella fisket ”en bisarr bransch”.
– Kostnaderna samhället har för att hålla fisket igång, i form av forskning, kontroller, stöd och subventioner är gigantiska i jämförelse med intäkterna, säger han.
Ingen tjänar på att torsken utrotas, allra minst fiskarna. Ändå är vi nästan där.
Varför stoppades inte torskfisket redan för tio år sedan?
– Fiskenäringen har envist hävdat att allt är som det ska fast fisket blivit sämre. Ett stort problem har varit att forskarnas beräkningar har blivit fel, bland annat på grund av oklara data kring hur mycket fisk som faktiskt tagits upp, säger Nils Höglund.
De åtta länder som gränsar till Östersjön har haft svårt att enas, inte minst om kvotnivåerna, och råden från ICES har ignorerats i många år.
– Det kan vara ett större problem. Bristande fiskekontroll är ytterligare en faktor, säger Joakim Hjelm.
Inte utan motkrav
Inte heller årets tidsbegränsade fiskestopp gick igenom i EU utan motkrav från länder som Polen och Lettland om rundlig kompensation till torskfiskarna.
– Och det är de största fiskarna – de som höll ut längst och tog upp det sista – som får stödet, säger Nils Höglund.
Att trålfisket nu till sist begränsats ger trots allt en chans att se svart på vitt vad ett permanent trålförbud skulle innebära, menar han.
– Vi borde bege oss ner och fotografera och se hur livet utvecklas på bottnarna nu, utan trålning, allt annat lika. Om livet – och torsken – kommer tillbaka, då vet vi svaret, säger Nils Höglund.
