Han har helt rätt.
Så här ser det ut: För att ha en rimlig chans (66 procent) att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader måste utsläppen i världen minska med ungefär 55 procent till år 2030, för att i stort sett vara utraderade till år 2050. Alla vet vad det här betyder: Världens klimatambitioner måste skärpas betydligt – annars försvinner allt hopp om att klara 1,5-gradersmålet inom kort.
EU:s målsättning har hittills varit att minska utsläppen med 40 procent till år 2030. Jämfört med hur stora de var 1990, vill säga. Eftersom utsläppen redan hunnit krypa ner 24 procent sedan 1990 så innebär EU:s mål att utsläppen ska minska med ungefär 22 procent från och med nu och fram till år 2030. En fullständigt otillräcklig ambitionsnivå, som i praktiken leder oss mot en värld med betydligt mer än 3 graders uppvärmning.
Nu arbetar emellertid EU:s nya kommission och stora delar av EU-parlamentet för att skärpa ambitionsnivån. Målet är enligt kommissionen en “Green Deal”, med bland annat netto nollutsläpp 2050 och skärpta utsläppsminskningar på agendan. 50–55 procent mindre utsläpp år 2030 är det nuvarande budet från kommissionen och de stora partiblocken i EU-parlamentet – 55 procent enligt socialdemokrater och liberaler, 50 procent enligt kristdemokrater och konservativa.
Men 50–55 procents utsläppsminskningar betyder som sagt 50–55 procent jämfört med år 1990. Jämfört med idag innebär det 35–41 procent minskade utsläpp. Ambitionshöjningen är med andra ord alldeles för tunn för att matcha vetenskapens krav för 1,5-gradersmålet. Lägger man därtill det faktum att den rika världen i praktiken lär behöver nå sina utsläppsmål betydligt snabbare än Indien, Kina och världens utvecklingsländer så framstår ambitionshöjningen som fullständigt otillräcklig.
Pär Holmgren och den gröna gruppen i Europaparlamentet vill lägga ribban vid 65 procent, jämfört med 1990. Det motsvarar en minskning med ungefär 54 procent jämfört med idag – det vill säga med nöd och näppe i linje med vetenskapens bud för att klara 1,5-gradersmålet – om man låtsas att hela världen har möjlighet att gå lika raskt fram.
Det beklagliga i sammanhanget är inte bara att den höjda målsättning kommissionen och de stora partiblocken för tillfället driver är helt otillräcklig. I samma andning säger man sig omfamna 1,5-gradersmålet. I den resolution om klimatnödläge som antogs i torsdags understryks vikten av att göra allt för att greja 1,5-gradersmålet. Att samtidigt propagera för utsläppsmål som går på tvärs mot vetenskapens budskap är inget annat än hyckleri.
Men är det inte viktigt att de politiska ambitionerna är realistiska?
För det första är halverade utsläpp till år 2030 inget orealistiskt mål för EU. Kolkraften backar idag snabbt inom EU. Förnybart har sedan flera år blivit slagkraftigt. Tekniskt och ekonomiskt är målsättningen fullt möjlig att nå – enligt en rad ledande forskningsstudier. Det som behövs är en kraftfull politik – där satsningar, investeringar och regelverk utgår från verkligheten och vetenskapens budskap.
För det andra: Det som är uppenbart orealistiskt är en framtid där klimatkrisen inte tacklas på allvar. Vetenskapens besked på den här punkten blir allt tydligare och allt beskare. Det här hög tid för svensk klimatpolitik – nationellt, i EU och globalt – att ta vetenskapens budskap på allvar.
