Någon dag senare släppte branschföreningen Svebio sin rapport Färdplan Bioenergi – som målar upp en vision om minst dubbelt så mycket bioenergi 2045, det mesta från skogen.
Kort kan man säga att Svebios färdplan förutsätter Skogsstyrelsens nya möjligheter för skogsskötsel.
Men hur mycket virke och grot kan skogen producera och fortfarande vara en skog och inte en plantage? Och hur ska vi bäst använda skogsråvaran, som trots konstant tillväxt inte kan mätta efterfrågan? Hur ska skogens alla djur och växter ha en chans när monokulturerna breder ut sig? Mycket tyder på att arternas utrotning är ett minst lika stort hot mot livet på jorden som den globala uppvärmningen. Och skogarnas kulturhistoriska och sociala värden. Vem tänker på dem, bland kalhyggen och granplanteringar? Hur skogen bäst kan nyttjas och bevaras i människors, ekonomins och ekosystemens intressen borde givetvis utredas och beslutas av de främsta inom alla dessa områden.
En sorts naturvårdsalibi
Men ledningen på statliga Skogstyrelsen ansåg att det räckte att bjuda in markägare och bolagsrepresentanter när kartan för framtidens skogsskötsel skulle ritas.
Det är Sveaskog, Stora Enso och Skogsindustrierna och fler ur samma intresseförening på listan över deltagare i den samverkansprocess som tagit fram rapporten. Och så Naturskyddsföreningen (SNF) som ett sorts naturvårdsalibi. Andra myndigheter som Naturvårdsverket, Energimyndigheten och Riksantikvarieämbetet lyser med sin frånvaro. Liksom länsstyrelserna, forskarsamhället, friluftslivet och Sametinget för att nämna några.
Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist säger att Naturskyddsföreningen var de enda som tackade ja till att vara med i processen.
– Det är uppenbart inget stort problem att ta med den ideella naturvården – deras ståndpunkter är kända och kan i debatten klassas som åsikter. Svårare då att ha med oss forskare som kan hävda att vi bidrar med kunskap och fakta, kommenterar Bengt-Gunnar Jonsson, professor i växtekologi vid Mittuniversitetet.
En omöjlig uppgift
Någon formell inbjudan att delta i processen gick aldrig ut till någon utanför skogsnäringen. WWF fick en muntlig förfrågan, men hade inte möjlighet att lägga den tid och resurser som uppdraget kräver.
– Det är i första hand skogssektorn vi har vänt oss till, och WWF och Naturskyddsföreningen som ju är de tunga spelarna. Andra har haft möjlighet att svara på remiss, medger Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist.
Därför var Malin Sahlin, sakkunnig i skogsfrågor på Naturskyddsföreningens, den enda representanten utanför skogsnäringen i samverkansgruppen. Hon är mycket kritisk till den skeva representationen. Att ensam representera alla övriga samhällsmål är en omöjlig uppgift.
– Det fanns en tydlig linje, att samverkansgruppen äger den här rapporten och står för besluten om innehållet, och om då jag ensam tycker en sak och elva andra tycker annorlunda så blir det som de elva tycker, säger Malin Sahlin.
Hon betonar att varken hon eller Naturskyddsföreningen är emot en ökad skogsproduktion i sig, så länge det görs på ett hållbart sätt.
– Eftersom det var en sådan brist på andra kompetenser så föreslog jag att vi skulle koppla in ett vetenskapligt råd i ett tidigt stadium. Men det ville man absolut inte göra. Istället anordnades ett forskarseminarium i mars 2018. Men det var undermåligt, och det var inte forskarnas fel, säger Malin Sahlin.
Själva utgångspunkten i gruppen, menar hon, var att allt i stort sett är bra som det är. Ingenting skulle egentligen förändras, utom möjligheterna att avverka mer.
– Det resulterade i en del förslag som inte ligger i linje med andra rapporter och mål som Skogsstyrelsen ansvarar för.
– Skogsstyrelsen har exempelvis i uppdrag från regeringen att främja ett ”variationsrikt skogsbruk” men samverkansgruppen vill ha kvar kalhyggesmodellen. Intresset för att diskutera andra skogsbruksmetoder var minst sagt svalt, säger Malin Sahlin.
– Det är beklagligt att staten och skogsnäringen gör om samma misstag igen och igen med att utesluta andra intressenter än den konventionella kärnan inom skogsnäringen, säger Sten B Nilsson, professor vid forskingsinstitutet IIASA i Österrike, och även den som tog initiativ till regeringens Nationella Skogsprogram.
”Klassisk sossepolitik”
Det Nationella Skogsprogrammet är en strategi för vad det skall bli av den svenska skogen och en del av de svenska Miljömålen. Strategin ska bygga på en bred dialog med intressenterna i skogsnäringen och ha en bred uppbackning av dessa aktörer. Sten B Nilsson hade sett framför sig ett samarbete med representanter för alla relevanta samhällsmål, men Näringsdepartementet tackade strax för samarbetet och tog över.
– Sen har Näringsdepartementet kört utvecklingen av programmet själva och jag har varit starkt kritisk till hur man gjort detta, säger Sten B Nilsson.
Som ett solorejs, utan egentlig samverkan med Programrådet där även andra samhällsmål är representerade.
Näringsdepartementet formulerade också en vision för Skogsprogrammet: ”Skogen, det gröna guldet, ska bidra med jobb och hållbar tillväxt i hela landet samt till utvecklingen av en växande bioekonomi”.
Det låter som klassisk sossepolitik från 70-och 80-talen, tycker Sten B Nilsson, som hellre sett en vision i stil med ”Skogsnäringens bidrag till ett hållbart samhälle”.
Precis som i Skogsstyrelsens nya rapport är det helheten som offras i Skogsprogrammet, anser han.
– Det är samma tidsanda som genomsyrar båda. Den bygger på näringens självbild att ”Vi är bäst i världen på hållbart skogsbruk, skogen räddar klimatet om vi får kraftigt öka produktion och avverkningar”, och så vidare. Men jag tror att saker och ting kan bli bättre nu med Jennie Nilsson som landsbygdsminister istället för Erlandsson och Bucht, säger Sten B Nilsson.
Bjöds in med armbågen
Skogsstyrelsen hade inte behövt anstränga sig för att få med helheten i sin nya rapport, med tanke på att myndigheten har egna disputerade specialister inom varje tänkbart område som rör skogen. Som gärna hade ställt upp.
Många av dem är upprörda och besvikna. Både för att de anser att det skadar SKS förtroende att myndigheten ställer sig bakom en rapport som beskrivs som ”osaklig, vinklad och utan förankring i aktuell vetenskap”. Men också för hur de har behandlats i den här processen. Det var bara nån dryg vecka kvar till jul när specialisterna fick möjligheten att ge synpunkter på den 300-sidiga färdigskrivna rapporten, eller snarare på enskilda formuleringar i den, som de kunde visa stred mot SKS övriga uppdrag och lagstiftning. Så här säger några av de tiotals anställda som Dagens ETC har pratat med:
– Interna ämnesspecialister bjöds in med armbågen utan förutsättningar att göra ett bra jobb. Ändå fann många av dem betydande brister och felaktigheter i rapporten.
– Vi ska vara en objektiv, kunskapsbaserad myndighet som verkar för allas intressen, men den här rapporten består av tyckande med vinkling åt en grupps särintressen.
– När jag ifrågasatte skrivningar jag inte ansåg hör hemma i ett myndighetsdokument fick jag höra att jag måste förstå att det varit en förhandling med skogsbruket och därmed ett givande och tagande för att skogsbruket skulle stå bakom rapporten, säger en annan och fortsätter:
– Myndigheten har därmed förhandlat om vilken fakta som får finnas med i rapporten. Några av de inblandade cheferna höll med om att det fanns mycket i rapporten som myndigheten inte skulle skriva på egen hand, men att det var överordnat att skogsbrukets representanter skulle stå bakom rapporten.
En stor del av kritiken handlar om att konsekvenserna av de 88 åtgärder som ska leda till produktionsökningen egentligen inte utreds. Det handlar om allt från gödsling och dikning, till nya metoder mot skadedjur, om växtförädling och färre älgar i skogen. Ett kritiserat förslag handlar om att använda främmande trädarter, som contortatallen, i det svenska skogsbruket. Contorta är svartlistad som invasiv art i Norge.
– Bedömningarna liknar mest ett skämt. Om riskerna beaktas blir det tydligt att förslagen inte är hållbara, säger en anställd.
Det är medarbetarna som jobbar med naturvård som är mest kritiska.
– Många reagerar eftersom myndigheten under senare tid driver på om ökad produktion utan hänsyn till konsekvenserna för exempelvis biologisk mångfald. Och eftersom flera beslut och förslag riskerar negativ påverkan på miljön har det blivit de som har hög kompetens inom naturvård som reagerar starkast och har mest kritik mot olika beslut och underlag, säger en anställd.
Ingen av medarbetarna på myndigheten vill framträda med namn.
– De som har protesterat har blivit ganska åtgångna och stämplade som besvärliga. En rädsla för att kritisera har brett ut sig i myndigheten, säger en annan.
”Ett historiskt dokument”
Den bilden känner inte generaldirektör Herman Sundqvist igen.
– Flera medarbetare har i olika sammanhang uttryckt en annan uppfattning än den som Skogsstyrelsen landar i. Det är viktigt att de känner att de kan göra det. Jag känner inte igen bilden av att de skulle vara oroliga, det är i så fall beklagligt, säger han.
Man kan notera att Herman Sundqvist säger att det är Skogsstyrelsen som ”landar i” rapportens slutsatser. Trots den omfattande interna kritiken, och trots att rapporten till stor del bygger på samverkansgruppens ståndpunkter. Sundqvist, som tidigare varit chef på Sveaskog, är nöjd med rapporten. Han kallar den ett “historiskt dokument”.
– Rapporten är alldeles tillräckligt förankrad i den senaste vetenskapen, tycker jag. Vi har haft fyra arbetsgrupper som har tagit fram rapporter. De remissades under tre månader, och gav ett sjuttiotal remissvar, det var en bred återkoppling. Och Skogforsk och SLU har granskat rapporten, säger han.
Många remissinstanser utanför näringen framförde precis som de egna specialisterna rätt allvarlig kritik. Både mot den snedvridna representationen, men också mot rapportinnehållet.
En del av de egna specialisterna säger att remissrundan bara var ”för syns skull”, och menar att synpunkterna som framkom inte togs om hand.
– Ja…det får man ju tycka förstås. Men vi har beaktat alla synpunkter. Det är inte liktydigt med att de tas in rakt av. Jag känner mig helt trygg med innehållet, säger Herman Sundqvist.
Han har också ”all respekt” för att Malin Sahlin och Naturskyddsföreningen har reserverat sig mot rapporten som helhet.
– Absolut. Sen tycker jag att de här synpunkterna ska ses i skenet av att rapporten är helt i linje med Nationella Skogsprogrammet och regeringens klimatpolitiska mål som alla lyfter betydelsen av mer biomassa från skogen, och det är ju precis det som rapporten adresserar, säger han.
Och Herman Sundqvist har rätt i att regeringen gärna vill se ett ökat uttag av biomassa från skogen.
Men kritiken handlar ju om att det inte kan ske till varje pris, utan analys och på bekostnad av andra viktiga värden.
Oklart syfte
Men i slutändan är det inte säkert att särskilt många av åtgärderna i rapporten som skogsnäringen jobbat med i tre år, kommer att bli verklighet. Rapporten saknar nämligen även en ekonomisk analys av vad det kostar att få fram virket med de 88 föreslagna åtgärderna.
– Skogsägarna kommer inte att utföra åtgärderna om de inte tjänar på det – och mycket talar för att de inte gör det, säger professor Sten B Nilsson.
Det kanske inte ens var syftet med rapporten.
– Ibland tror jag att ökad virkesproduktion egentligen inte är huvudfrågan utan det viktigaste är att bevaka maktpositioner och skaffa sig mer svängrum så man kan göra lite som man vill framöver, säger han.
