Det porlar från ett vattendrag. Det doftar barr och förmultnande löv. En större hackspett gör sin grej några meter ovanför våra huvuden. Solen bryter in mellan grenar och skiner på en bädd av skägglav.
Det är – helt underbart.
Jag vandrar i gammal skog i Dalarna med naturvårdaren Bengt Oldhammer och plötsligt sjunger Evert Taube inom mig. Men han sjunger: Skogen vi ärvde. Och han sjunger: Låt den få leva!
Det är här Bengt Oldhammer vill vara. Han vill utforska mossor och lavar med sin lupp. Ta upp sin kikare vid minsta ljud. Slå sig ner på en trädstam för att lyssna på suset i trädens kronor. Konstatera att han känner igen varenda ugglas läte när han är i skogen om natten.
I hela sitt liv har han varit särskilt fascinerad av ugglor och ägnat tusen och åter tusen timmar åt att ideellt ringmärka dem. Varför? En obegriplig fråga, tycker han.
– Är inte alla fascinerade av ugglor, från minsta barn? De stora ögonen, hur de rör huvudet, det är väl omöjligt att inte vara fascinerad av ugglor?
Kanske är det så. I grund och botten. Men kanske har många av oss låtit den potentiella fascinationen passera utan att vi gripit tag i den, liksom vi missat orrspel i gryningen eller att låta oss hänföras av sällsynta vilda orkidéer och fladdermössens läten? Kanske har vi tittat åt ett annat håll.
Fria lyckliga tankar
Bengt Oldhammer är 63 år. Han önskar att han kunde bejaka den nyfikenhet och upptäckarlust han kände när han som tonåring gick med i miljöorganisationen Fältbiologerna. För aldrig är hans tankar så fria och lyckliga som i oförstörda gammelskogar, där träd, buskar och örter är självsådda och där döda träd får falla till marken och ligga kvar. De tankar som kommer till honom i skogen bär honom genom livets vardag, konstaterar han.
Men Bengt Oldhammer kan inte bara njuta av skogen.
För den gamla skogen finns snart inte mer.
Därför fortsätter han sitt oförtrutna engagemang för att rädda det som räddas kan. Skriver rapporter, insändare, arrangerar möten.
– Hade vi inte vunnit ett antal strider på 1970-talet hade det varit total katastrof. Nu är det ”bara” katastrof, sammanfattar han.
Bengt Oldhammer syftar på att naturvårdare och aktivister lyckats förändra saker. Som giftbesprutningen och metoden med hyggesplöjning. Nu harvar eller fläckmarkbereder man i stället.
– Tänk om hyggesplöjningen hade fått fortsätta. Bättre idag är också att det sparas ”lite” mer skyddsvärd skog, totalt sett. Det är positivt och ska framhållas. Men notera att jag använder ordet lite.
Naturvårdaren skakar på huvudet.
– Naturligtvis är det glädjande med ökningen av antalet naturreservat och frivilligt skyddade områden. Det är ändå helt otillräckligt.
”Ett regelrätt rofferi”
De storskaliga förändringarna av skogslandskapet har varit en långsam process men får nog sägas ha inletts på allvar under 1950-talet, med en eskalerande kalhyggespolitik.
Hur stor andel av skogen som undgår att bli virkesåker är det ingen som riktigt vet. En rad olika siffror florerar. Bengt Oldhammer förklarar:
– Fram till 1980 kunde den skyddade andelen av skogen räknas i promille. I dag har vi i Sverige cirka fyra procent formellt skyddad produktiv skogsmark nedanför fjällskogen. Till det kommer frivilliga avsättningar. Det är bra med sådana men vi kan inte veta om de innebär ett långsiktigt skydd. Den som skyddar frivilligt kan ju när som helst ändra sig.
Bengt Oldhammer konstaterar att det är komplicerat att sammanställa arealen över skyddade områden.
– Det cirkulerar hur många siffror som helst. Skogsnäringen säger 15 till 35 procent och räknar då in myrar med enstaka träd, det vill säga icke produktiv skog, samt enstaka träd på hyggen. LRF hävdar att 58 procent är skyddat på olika sätt i Sverige och att alla politiska mål därmed är uppfyllda. Om det hade varit sant hade inte jag sysslat med naturskydd i skogen utan lagt mig i hängmattan. Min uppfattning är att det handlar om cirka åtta, nio procent nedanför fjällskogen om den frivilligt sparade sammanhängande skogen räknas med.
Enligt Skogsutredningen som presenterades i december 2020 avverkas varje år 3 000 hektar nyckelbiotop.
– Och Naturvårdsverket som utvärderat miljömålet Levande skogar skriver 2020, och nu citerar jag; ”Förlusten av biologisk mångfald har inte bromsats upp. Många arter och naturtyper riskerar att försvinna och ekosystem att utarmas. Större hänsyn behöver tas när naturresurserna nyttjas, likaså behövs ett ökat skydd och bättre skötsel av naturmiljöer.” Fortfarande avverkas stora arealer skog med höga naturvärden i stället för att skyddas.
Skogsutredningen fick samtliga miljöorganisationer i Sverige att rasa.
– Ännu mer frihet under ”ansvar”. Och de nyckelbiotoper som dokumenterats ska raderas. Vilket hyckleri, sammanfattar Bengt Oldhammer utredningen.
Och han konstaterar att kritiken samtidigt kommer från det motsatta hållet. Skogsutredningens experter från LRF, Norra skog, Skogindustrierna och Svenska kyrkan skriver i ett särskilt yttrande att de avstyrker utredningens förslag på ett vetenskapligt råd för biologisk mångfald i skogen och ett nationellt handlingsprogram för biologisk mångfald i skogen. De säger även nej till det förslag som på fackspråk heter ”analys av avsättningars konnektivitet och representativitet”. Oldhammer förklarar hur han tolkar det på ren svenska:
– Att de säger nej till ekologisk landskapsplanering som är helt nödvändig för att arterna ska överleva.
Liknar skövling av Amazonas
Vid FN-mötet i Nagoya skrev Sverige under målet att skydda 17 procent representativ skog till 2020. Vi har tagit steg i den riktningen sedan 1980-talet. Men att vi idag ligger på cirka fyra procent formellt skyddad produktiv skogsmark nedanför fjällskogen sticker ut. Den svenska skogsbruksmodellen bygger nämligen på principen frihet under ansvar. Och därtill har vi en skogsvårdslag som en enig miljörörelse kallar tandlös eftersom den är frikopplad från miljöbalken och i praktiken ger en gräddfil skräddarsydd för skövling. Resultatet har vi idag: de skyddsvärda skogarna försvinner i rasande takt.
Bengt Oldhammer kallar det som sker för ett regelrätt rofferi och inte alls olikt skövlingen av Amazonas eller Borneos regnskogar.
För modellen bygger i grund och botten på samma princip: att hugga ner ursprungliga naturskogar som sedan ger plats åt plantager med växtförädlade träd, alltså monokulturer av ett dominerande trädslag där alla träd har samma ålder, med svag artrikedom och som dessutom blir sårbar för skogsbränder, eftersom naturliga blandskogar har större motståndskraft, det som på fackspråk kallas för resiliens. I en blandskog överlever många träd bränder, men motståndskraften är dessutom större mot torka, stormskador, insektsangrepp, rotröta och minskad biologisk mångfald. Ett omtalat exempel är barkborren, den insekt som idag gör mest skada på svensk barrskog.
– I större gammelskogar finns aldrig massförekomster av barkborre. För har du en skog som fungerar finns naturliga fiender till insekter som gör skada, det reglerar sig självt. I själva verket är granbarkborren något att ett nyttodjur i orörda större gammelskogar, förklarar Bengt Oldhammer.
Finns ingen stoppknapp
Bengt Oldhammer konstaterar att han är rädd. För den sista gammelskogen försvinner just nu. Det finns starka lobbygrupper som vill fortsätta kalavverka. Och det finns ingen stoppknapp.
– Tvärtom bedriver skogsnäringen en energisk och ofta enögd propaganda för att avverka även de sista resterna, även i raviner och ute på myrar. Om det fortsätter som nu kommer 95 procent av skogarna inom några få år att vara virkesåkrar på de flest håll i Dalarna. Och det är redan verklighet på många håll.
Han tar sitt eget närområde som exempel:
– Mer än en tredjedel av de skyddsvärda naturskogarna i Vildmarksriket i gränstrakterna av Leksand, Vansbro och Mora har avverkats sedan 2010. Detta har skett trots att myndigheter och bolag visste att skogarna var skyddsvärda.
Sveriges åtagande att uppnå 17 procent skyddad skog med höga naturvärden tror Bengt Oldhammer är omöjligt att uppnå, även om det funnits en stoppknapp.
– Det finns inte så mycket som 17 procent skog med höga naturvärden kvar i Sverige, den är redan avverkad. Däremot finns skog som har förutsättningar att utvecklas till skyddsvärd skog om den restaureras och lämnas för fri utveckling.
Han fortsätter:
– Det finns knappast någon del av Sverige där spåren efter girighet, rofferi och kolonial mentalitet syns så tydligt som i norra halvan av landets skogar. När jag blickar tillbaka på 45 år jag tillbringat i Dalarnas skogar är det två saker som förfärar. Hur kunde omvandlingen gå så snabbt och framförallt, varför får den fortgå med sådan brutalitet?
Han konstaterar att en gång trodde nog alla att skogsbruk och naturskydd kunde förenas. Det fanns så mycket naturskog kvar i Dalarna och därför fanns det förhoppningar. Det fanns goda möjligheter att göra något bra och få både ett ansvarsfullt skogsbruk – och ett bra naturskydd.
Han säger fanns.
För vad finns idag?
Eftersom så många skyddsvärda skogar avverkas är läget, med hans ord, en katastrof för den biologiska mångfalden.
Var ska slagugglan bo?
Att greppa katastrof och biologisk mångfald är inte helt lätt. Vad betyder det i praktiken? Vi hör ofta meningar som ”planetens biologiska mångfald är grundläggande förutsättningar för vår överlevnad och välfärd”. Men varför då? Jo, det handlar inte bara om arter, biologisk mångfald, ekologiska sammanhang och skogshistoria, utan också om mer mångbottnade subtila värden, svåra att uttrycka i ord.
Men Bengt Oldhammer hävdar att om vi vill värna de rödlistade arterna finns ingen annan väg än att skydda skog. En rad arter behöver den gamla skogens höga naturvärden – i en gammelskog finns tusentals arter, av växter, djur, insekter, svampar, mossor och lavar – och inte minst gammal ved som många arter behöver för att överleva. Det finns mer än 6 000 vedlevande arter i Sverige. Ett exempel på en fågel som behöver gammelskog är slagugglan, som är beroende av skorstensliknande stubbar, som i folkmun kommit att kallas för slagugglestubbar.
Oldhammer förklarar:
– Slagugglestubbe är ett ofta använt namn för avbrutna och mer eller mindre ihåliga torrakor. I dem häckar – eller snarare häckade – slagugglan och en del andra fågelarter. Förr var det inte så ovanligt att hitta sådana stubbar i skogen.
Förr fanns de. Men med kalhyggespolitiken i skogen blev det annorlunda. Visserligen kunde vissa torrträd sparas även på hyggen, men vid avverkningen så vittrar de sparade enstaka träden snabbt sönder eller blåser omkull.
Tillkomsten av nya stubbar är en utdragen historia.
– Innan tallen blir en torraka har den ofta levat i mer än 300 år. Först har tallens innersta ved, kärnveden, rötats av talltickan, en vedsvamp som enbart växer i riktigt gamla tallar, minst 150 år. De tallarna väljs sedan ut som boträd av spillkråkan som hackar ut håligheten i den rötade veden. Så småningom fäller en storm tallen vid den försvagning som spillkråkan orsakat – och slagugglan får sin stubbe.
Vad är egentligen en skog?
Bengt Oldhammer tar oss med till en riktigt stor, gammal tall. Vi leker trädkramare för ett ögonblick, sluter ögonen och känner kontakten av den grova barken mot kinden. Här, förklarar han, kan även en kungsörn bygga bo och klara sig. Deras bon är mycket tunga, kanske ett ton, och när de bygger i yngre, svagare, träd är det inte ovanligt att grenarna brister och örnens näste faller till marken. Lagda ägg kan gå sönder eller om det finns nykläckta ungar kan de riskera att dö.
Om allt fler rödlistade arter försvinner, vad händer då? Hur beroende är vi av den biologiska mångfalden? Hur många arter måste vi rädda för att inte mänskligheten ska hotas?
Bengt Oldhammer är lugn och ler.
– Varför inte försöka rädda alla? Ju mer vi utarmar den biologiska mångfalden desto mer går åt pipan. Ekosystemen levererar tjänster. De binder kol, renar vatten och luft. Skogen är en verklig klimatnyttogrej! Den avgörande frågan är snarare vad är en skog – vad kan vi kalla för en skog? Är en granplantering utan artrikedom verkligen en skog?
Klimatet är alltså en ytterligare viktig faktor som gör skogen värd att skydda, förutom den biologiska mångfalden. För de gamla naturskogarna lagrar oerhörda mängder kol och kan göra det i hundratals år. När de kalavverkas blottas marken. Och utan trädens solfångande och skyddande kronor och svamparnas kontakt med de levande trädens rotsystem, i det som kallas mykorrhiza, börjar en snabb nedbrytning av det lagrade kolet i marken, vilket släpps ut i form av koldioxid.
En särskild artrikedom
Vi klättrar ner i en ravin, som gjorts till naturreservat. Bland annat för att berget är så brant att det är svårt att avverka här. Många av de områden som skyddas är små, som detta. Alla områden som skyddas är bättre än att inte skydda alls, konstaterar Bengt Oldhammer, men små områden räcker inte. För i dem försvinner arter på sikt.
Väl nere vid ån i ravinen förklarar Bengt Oldhammer begreppet svämskog.
– En å som inte dämts av en damm och tillåts svämma över på våren är ganska ovanlig. Här finns en särskild artrikedom, en genetisk mångfald värd att bevara. Jag ägnade mig för ett par år sedan åt att inventera svämskog vid Unnån i Orsa tillsammans med två kollegor. Vi hittade fyra för vetenskapen okända och obeskrivna insektsarter.
En av dem döptes av en biolog efter Bengt, till Camptomyia oldhammeri, något han tycker känns fint.
Bengt Oldhammer är inte bara ideell naturvårdare. Han åtar sig även inventeringsuppdrag av skog. Det kan handla om Trafikverket som behöver inventera artrikedomen i ett område där en väg planeras. Och visst händer det att myndigheterna lyssnar, när han hittar sällsynta rödlistade arter.
– Jo, de drog faktiskt om vägen efter min rapport häromåret, visst blir vi lyssnade på ibland, säger han.
Men anledningen till att inte biologernas rapporter förändrar mer är framför allt att den markägare som vill avverka skog vill ha betalt för den om den ska sparas. Och Länsstyrelsen saknar pengar.
Bengt Oldhammer radar upp en rad exempel på när det skett.
– Jag har till och med sett vädjanden från Länsstyrelsen till markägare. Snälla, vänta, vi hoppas att vi har pengar snart.
Följ pengarna
Varje år kalavverkas ungefär 200 000 hektar skog i Sverige. Bengt Oldhammer är inte ensam i sin kritik av detta. En rad miljöorganisationer, författare och naturvårdare hävdar att det är för mycket.
Fältbiologerna: ”Skogsbolagen hävdar felaktigt i påkostade pr-kampanjer att 70 procent av Sveriges yta är täckt av skog. I en ny propagandarapport från skogsindustrin och Skogsstyrelsen skönmålas det svenska skogsbruket. Men industrin ljuger. I verkligheten har vi mest trädplantage i raka led med ungefär samma naturvärden som en gigantisk asfaltsparkering. Det finns knappt någon riktig skog kvar.”
Greenpeace: ”Skydd av våra sista orörda naturskogar skulle spela en nyckelroll för att förhindra den globala uppvärmningen – om den fick stå kvar – eftersom dessa skogar myllrar av liv samtidigt som de under lång tid lagrat enorma mängder kol i träd och mark. Om vi vill fortsätta ha ren luft att andas och en värld under 1,5 grader måste våra sista naturskogar skyddas.”
Naturskyddsföreningen: ”Hur skogen används och brukas berör oss alla. Mer än halva Sverige är täckt av skog, men det har aldrig funnits så lite av den biologiskt rika naturskogen som det gör idag. Vi behöver en ny skogspolitik för att möta framtidens utmaningar, en skogspolitik som tar hänsyn till skogens alla värden.”
Tongångarna är liknande från en rad andra organisationer. Så varför fortsätter Sverige hugga ner våra sista gammelskogar?
Följ pengarna, brukar det heta. I de flesta fall går pengar före naturvård. Att skogen är en viktig del av svensk ekonomi, framhålls gärna av skogsbolagen, men Bengt Oldhammer ifrågasätter det påståendet.
– Det var så en gång, men idag är skogsinsindustrin en mindre del av BNP än de flesta tror. Turismen är till exempel en större del av Sveriges BNP.
Om skogen behövs i samhällsekonomin menar Bengt Oldhammer att ekoturismen skulle kunna utvecklas. Han konstaterar att den är en stor näring i en rad länder.
– Nu växer ju den inhemska turismen. Men här är det dessvärre mest Vasalopp, skidbackar och besöksanläggningar som marknadsförs.
Värden kan inte överskattas
De värden som kvarvarande större eller mindre rester av de gamla skogslandskapen hyser kan inte överskattas, menar Bengt Oldhammer. Och han hävdar att det ekonomiska utbytet vid en avverkning vid en jämförelse blir synnerligen begränsat, närmast försumbart.
– Den bank av kunskap som finns i dessa skogar är däremot outtömlig. Vi kan ha skogsbruk, det är inte så att vi naturvårdare vill att det ska stängas ner. Men de vill ha allt! Det senaste är ju att de ska flisa ner skogen för att köra flygplan på den och det kallas klimatvänligt biobränsle.
En sådan politik kallar inte Bengt Oldhammer klimatsmart, tvärtom. För påståendet att biobränsle skulle vara koldioxidneutralt är idag ifrågasatt av vetenskapen. Idén om biobränslets koldioxidneutraliet grundar sig i teorin om skogens naturliga kolcykel, det vill säga att koldioxiden som släpps ut vid förbränning åter sugs upp när träden växer. Problemet, som allt fler forskare lyfter fram, är att den tesen bara stämmer på lång sikt. De tar nämligen flera decennier för det växande trädet att kompensera för utsläppen – tid vi inte har idag eftersom vi snabbt måste få ner utsläppen.
Positiva krafter finns
Det är en mörk bild Oldhammer ger. Samtidigt understryker han att det finns en del positiva krafter, även bland markägare i skogsnäringen och inom Skogsstyrelsen.
– Vi får inte glömma bort det och dra alla över en kam. Den som gör bra saker ska ha full support av oss ideella naturvårdare!
Men han ser också det motsatta. Skogsbolag som åta-
git sig att följa miljömärkning men som avverkar ändå.
I smyg. Eller genom att sälja vissa områden vidare till bolag som inte är så kallat FSC-certifierade. I vissa fall upptäcks det av naturvårdare eller miljöorganisationer. Ett sådant exempel handlar om Bergvik skog som inte kunde avverka ett skyddsvärt område på grund av FSC-reglerna. Då såldes cirka 4 000 hektar för en krona till ett privat bolag.
– En typisk bulvanaffär, enligt min mening säger Oldhammer.
Men Naturskyddsföreningen upptäckte habrovinken och lyckades stoppa avverkningen som den nya köparen tänkte göra. Området avsattes som naturreservat och markägaren fick mer än 20 miljoner i ersättning. Den som köpte skogen för en krona överklagade och ville ha 72 miljoner. Han har nu fått 67 miljoner av staten.
Skogen är värd stora summor pengar. Och den M-KD-budget som antogs efter förra valet ströp pengarna till nya reservat, konstaterar Oldhammer. En liten budget drogs ner.
– S-MP-regeringen har gett något, jag hoppas verkligen inte att det blir en annan regering efter nästa val!
Något men för lite, enligt Oldhammer. Bristen på pengar till att skydda skog är den stora förklaringen till varför avverkningarna fortsätter, trots att alla insatta instanser larmar om att det är en katastrof för både biologisk mångfald och för mänskligheten.
Men kommunerna då, kan inte de ingripa när inte länsstyrelserna har pengar? Visst kan de, förklarar Bengt Oldhammer. I Orsa kommun där han själv bor finns ett kommunalt reservat, en slåtteräng. Han tycker att det är bra – men bara ett? Men det finns fler kommunala skogsreservat på en del håll i Dalarna, bland annat Gagnef.
Det finns dessutom både ambitioner om att värna biologisk mångfald och miljömärkning i Sverige. En typ av miljömärkning, som skogsbolagen står bakom, heter alltså FSC. Den kom redan för över 20 år sedan. Några år senare kom PEFC som ofta mindre markägare står bakom. Hållbart skogsbruk är honnörsord för dessa märkningar. På varje mjölkpaket kan du se en FSC-logga där det står att papperet kommer från ansvarsfullt skogsbruk. Men Oldhammer kallar det ”falsk reklam”:
– Det är det reklam som säljer. Jag kallar det för orwellska, alltså ord som betyder något annat. I praktiken betyder ”hållbart skogsbruk” industriråvara för skogsindustrin.
Bengt Oldhammer är så kritisk till dessa så kallade miljömärkningar att han menar att de till och med gör situationen värre. För visst hade det varit bra om det fungerat så att denna miljömärkning inneburit att markägarna sparar minst tio procent av skogen i sammanhängande områden och i övrigt tar bra hänsyn med ekologisk landskapsplanering och staten samtidigt bidrar med att skydda ytterligare tio procent skog i reservat. Då skulle det mål han själv vill se, minst 20 procent, gärna 30 procent, kunna uppnås.
– Det låter bra, men det fungerar inte så, tyvärr.
Vad känner du när du tänker på skogsbolagen?
– Det är skurkar, det är vad jag tänker.
En hänförande katedral
Vi slår oss ner på en omkullvält trädstam. Den långa promenaden i brant terräng har gjort oss varma. Vi sitter tysta en stund och bara lyssnar. Låter blicken vandra. Andas. Bengt Oldhammer säger så småningom att skogen antagligen är den mest hänförande katedral en människa kan besöka.
Så vad behöver göras nu?
– Det är mycket enkelt, spara mer skog, skydda mer skog, där finns vår gröna infrastruktur. Det finns också något som kallas modifierat hyggesfritt skogsbruk som börjar komma. Inte mycket än, men det finns olika modeller som är hållbara. Och då menar jag inte för gammal skog, den ska inte röras! Framtiden måste vara en annan än att gammal skog med höga naturvärden skövlas.
En dags vandring i skogen ger en del att tänka på. Och kanske hade Evert Taube rätt hela tiden:
Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm
Leka tittut mellan blommande grenar
Låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm
Låt fiskar simma kring bryggor och stenar
Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
Brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
