– Fint va? säger han. 

Gustav Skarsgård och Johan M Reunanen träffades som tillfrisknande alkoholister i ett tolvstegsprogram. På varsitt håll hade de upptäckt en likhet mellan vår kollektiva oförmåga att ta oss an klimatkrisen och den missbruksproblematik de själva kämpade med: Vi människor har gjort oss beroende av något som dödar oss. Vi tror att vi ständigt måste ha mer. Vi förnekar hur illa det är. 

De kände att de ville göra något av den insikten. En bok? För begränsande. Podcastformatet gav mer frihet. När vi ses har de just släppt andra avsnittet av podden ”I tolfte timmen”. 

Hur har mottagandet varit?

– Varmt, säger Gustaf Skarsgård. 

– Vi har inte gjort så stor grej av det, utan försöker ha en organisk process. Inte så resultatinriktad.

Jag frågar om det är svårt att hålla sig ifrån det resultatinriktade tänkandet. Det är en träningsfråga, förklarar Johan M Reunanen. Man måste våga agera utan att veta hur resultatet ska bli. Om det är poddskapandet, klimatengagemanget eller tillfrisknandet från en beroendesjukdom vi pratar om är inte helt tydligt. Parallellerna finns där hela tiden. Beroende och tillfrisknande, säger de två vännerna, är perspektiv man får på allting när man har gått igenom en tolvstegsprocess.

Pessimism med förändringspotential

De talar återkommande om kapitulation, ett tema som känns igen från programmets första steg: att erkänna att man är maktlös inför beroendet. 

– Det är många som sysslar med en ytlig form av pessimism och cynism, som tänker att det ändå är kört och att man därför inte behöver förändra sig, säger Gustaf Skarsgård. 

– Men det är egentligen ingen riktig pessimism, utan ett rättfärdigande av att slippa förändra sig. En riktig pessimist kan jag respektera, fortsätter han.

Vad är en riktig pessimist?

– En person som på djupet tror att det är kört. Med all den ångest det innebär kommer det att avspegla sig i beteendet. Jag kan respektera ungdomar idag som känner att de inte har någon framtid. Det tror jag är en bra grogrund för att verka för en förändring.

Johan M Reunanen fyller i:

– Det finns väldigt många likheter mellan den där ytliga pessimismen och så som i alla fall jag var när jag var aktiv i missbruket: ”Det spelar ingen roll, jag kan lika gärna festa på.” Det handlar om förnekelse. Man vill inte förändra någonting.

I podden pratar ni om ett skifte i tillfrisknandet, från en känsla av uppoffring till en upplevelse av frihet. Först var det som att ni inte fick dricka och att det var en stor förlust. Sedan var det mer som att ni slapp dricka. 

– Det är det hoppfulla budskapet som vi vill sprida i relation till klimatkrisen, säger Gustaf Skarsgård. 

– Alla de här substitutbeteendena som vi är programmerade att springa efter – vi ska ackumulera och konsumera och ha status och allt det där; vi vill belysa att det inte funkar, och att det är riggat precis som en drog. Vi behöver bara mer och mer. Vi vill gå från att se det som en kompromiss till att se det som en frihet. Inte ”Jag får inte köpa en ny bil varannat år”. Nej: Du slipper. Ditt värde sitter inte i den där fucking bilen. Du är okej ändå, som du är. 

Det låter som en dröm? Att slippa njuta av skit?

– Exakt, säger Johan M Reunanen. 

– Och vi njuter ju inte av det, även om vi tror att vi gör det. Jag njöt ju inte av alkoholen de sista tio åren. Egentligen.

Knarka klimakris

Kvart i tre har ljudvolymen på caféet ökat och vi förflyttar oss till en gräsplätt i en närliggande park. Rosa blomblad singlar ned från ett päronträd och bidrar till en miljö som känns nästan filmiskt perfekt för ett samtal på andra sidan ett missbruk. Jag vill prata om arbetsnarkomani. I en intervju i Expressen från förra året berättade Johan M Reunanen att han jobbade 60-70 timmar i veckan samtidigt som han, när det var som värst, ägnade 40 av veckans timmar åt festande.

Utmattning är vanligt bland klimataktivister. Hur gör ni för att inte missbruka engagemanget för klimatkrisen?

– Det är en jättebra fråga. Jag tror att jag kan knarka vad som helst. Tidigare har jag knarkat stress, vilket gjorde att jag jobbade mycket. Men då var det inte engagemanget för en fråga utan själva stresspåslaget jag knarkade. Det är ett väldigt effektivt sätt att skyla över jobbiga känslor, säger Johan M Reunanen.

Gustaf Skarsgård flikar in:

– Ur ett tolvstegsperspektiv finns det en anledning till att det är elva steg innan det tolfte, där du ska börja hjälpa andra. Lite som att man ska ta på sig sin syrgasmask innan man hjälper sin nästa. Det går inte om man är dålig på att sätta sina egna gränser eller ta ansvar för att tillgodose sina egna behov. Om man ur den punkten börja engagera sig för att rädda världen så tror jag att det är ett recept för utbrändhet.

Ni har båda små barn. Hur ser relationen mellan föräldraskap och tillfrisknande ut för er?

– När jag gick i terapi fick jag syn en massa långsiktiga konsekvenser av att dricka som jag gjorde, säger Johan M Reunanen. 

– Jag skulle förlora relationen till min fru och förlora jobbet. Men en av de största var att jag inte skulle bli pappa. Helt enkelt för att jag inte kunde ta hand om mig själv – och då kan jag heller inte ta hand om ett barn. Men det skulle inte heller riktigt funka om jag var nykter för min dotter. Jag kan inte hänga upp min nykterhet på något annat än att jag vill vara nykter för min egen skull. 

Hur menar du då?

– Om jag tänker att jag är nykter för min dotters skull, och att jag hade druckit om det inte vore för henne, blir det väldigt orättvist. Det funkar liksom inte att hon ska bära den kravställningen.

Finns det en parallell till klimatmedvetenhet här? Vi tänker ju ofta att det främst är för barnens skull vi måste rädda klimatet. 

– Om människan nu är så pass kortsiktig och egocentrisk som hon verkar vara, så är det viktigt med perspektivet att förändringen är bättre för dig. Du kommer att må bättre i en värld där profit inte styr allt, säger Gustaf Skarsgård, och fortsätter: 

– Jag är alkoholistbarn och har erfarenhet av en mamma som inte lyckades sluta supa med hjälp av kärleken för sina barn. Men det var inte alls så att kärleken saknades. Det förstår man också när man får mer insyn i en beroendesjukdom, säger Gustaf Skarsgård.

Du, Johan, har i en tidigare intervju sagt att du att du kände dig som en skönare person när du drack. Hittade du något sätt att vara rolig nykter, eller fick du offra det och nöja dig med att visserligen vara nykter, men också tråkig och präktig? 

– Det där var min fördom när jag var aktiv alkoholist. Jag tänkte att jag var så jävla skön när jag drack. Och det var jag kanske, efter ett par öl. Men efter de sista 23 ölen var jag nog inte det. Det är svårt att vara skön om man inte är närvarande i möten med människor.

Jag undrar, återigen, om klimatrörelsen har något att lära av tolvstegsgemenskapen – denna gång vad gäller humor. Det jag far efter är risken att det slinker med en viss präktighet i kommunikationen av ett viktigt budskap, som riskerar att verka avskräckande för många. Finns det ett mer tillåtande sätt att förhålla sig till klimatmörkret?

– Humor är en extremt stor och viktig del av tolvstegsgemenskapen. Det finns en sån jävla galghumor hos dem som har överlevt skeppsvraket. Och det är en väldigt stark enande faktor, säger Gustaf Skarsgård.

Det här kan appliceras mer i politiken, framhåller han. Om klimatrörelsen är fördömande så kommer den att misslyckas.

– Vänstern har imploderat av att ha angripit sig själv under de senaste tio åren. Vi har attackerat och anklagat varandra för att vara rasister, sexister och inte tillräckligt miljömedvetna. Plötsligt har vänstern blivit moralistisk! Det är så vi har banat väg för the Trumps och the Åkessons of the world.