Ska vi skaffa barn mitt i klimatkrisen?

Studier som visar hur stort klimatavtryck varje nytt barn står för lyfts upp – som den från Lunds universitet och kanadensiska University of British Columbia, där forskarna Kimberly Nicholas och Seth Wynes har kommit fram till att den som avstår från att skaffa ett barn minskar sitt koldioxidavtryck med drygt 58 ton per år. I rapporten beskrivs åtgärden som 36 gånger så effektiv som att strunta i en transatlantisk flygning och mer än 20 gånger så effektivt att leva bilfritt under ett år.

Frank Götmark, professor i ekologi vid Göteborgs universitet, är en av dem som tycker det är uppenbart att det är en stor klimatvinst att skaffa färre barn.

– Jämfört med andra livsval har det en mycket stark effekt att avstå från barn eller att föda färre barn. Sambandet mellan befolkningsökning och klimatavtryck är tydlig, men har blivit tabu att prata om, säger han.

Men något har börjat hända. Trots att ämnet upplevs som tabubelagt tar frågan om barn och klimatavtryck plötsligt allt större plats i samhällsdebatten. I DN skrev nyligen kolumnisten Hanne Kjöller om att det, ur ett strikt klimatperspektiv, är mer logiskt att prata om ”flerbarnsskam” än om ”flygskam” och i långa diskussionstrådar i olika internetforum diskuterar människor som känner en stark oro över klimathotet samma sak; bör vi i alla fall begränsa oss, kanske avstå det andra eller tredje barnet?

Missriktad frågeställning

Samtidigt är det är långt ifrån alla som köper  resonemanget om att det bästa vi kan göra för klimatet är att avstå från att sätta nya barn till världen. En av dem är meteorologen och klimatdebattören Martin Hedberg.

– Jag tänker bara ”stackars barn” som ska bära skulden för att vi potentiella föräldrar eller föräldrar inte kan leva inom våra gränser. Problemet är ju inte det nyfödda barnet – problemet är det samhälle som vi uppfostrar barnet i. Och insikten borde ju vara att det är vi som måste skärpa till oss, vi som lever här och nu.

Han anser att frågeställningen som diskussionen utgår från är missriktad och riskerar att leda oss på villovägar i klimatkampen.

– Jag tycker att det här visar på människors oförmåga att se problemen och ta relevant ansvar. Folk kan givetvis avstå barn av alla möjliga skäl och jag vet en del som gör det för att de inte vill föda barn till den här världen, för att de tycker att den är förfärlig. Det respekterar jag djupt. Men att avstå från att skaffa barn för att vi tänker att de ska skita ner världen så mycket är att lägga ansvaret någon annanstans. Vi har makten att förändra våra liv och samhällen, och vi vet att det är väldigt, väldigt bråttom. Att då flytta fokus till att vi inte ska bli föräldrar tycker jag är helt fel, säger Martin Hedberg.

”Psykologiskt snedtänk”

Många menar också att studierna som visar på barns klimatpåverkan kan ifrågasättas eftersom de utgår från att de barn som föds nu, liksom deras barn, släpper ut lika mycket som snittsvensken gör idag. Kali Andersson, miljöaktivist och psykolog specialiserad på klimatångest, är en av dem som är kritiska till slutsatsen att varje nytt barn innebär en klimatbelastning på 58 ton koldioxidekvivalenter per år.

– Det baseras på att våra barn och barnbarn skulle fortsätta släppa ut elva ton per år, vilket är orealistiskt. I så fall är det tveksamt om våra barn ens får egna barn. Vi måste räkna med att utsläppsnivåerna går ner, och jobba för att det blir så. En sådan här studie leder till ett psykologiskt snedtänk, alla åtgärder upplevs som ganska meningslösa eftersom effekten blir så mycket mindre än att avstå från att skaffa barn.

Hon tycker att det bästa de som oroar sig över klimatet kan göra är att engagera sig för en radikal politik som leder till systemförändringar.

– Att framställa att skaffa barn som det värsta vi kan göra för klimatet är att lägga allt ansvar på individen. Det funkar sällan särskilt bra för att åstadkomma den stora förändring som krävs. Det är dessutom bara ett litet fåtal som faktiskt skulle basera sina livsval på att barn innebär en stor klimatbelastning, säger Kali Andersson.

Påfrestning för planeten

I miljö- och klimatdebatten uttrycks samtidigt en oro för hur jorden kommer att klara en allt större befolkning. Måste vi inte vara med och bidra till att befolkningsökningen begränsas, så att jordens resurser räcker till?

Frank Götmark, som själv leder ett forskningsprojekt om vilka konsekvenser överbefolkning får för miljön och klimatet, hänvisar till FN:s prognos där de har kommit fram till att vi sannolikt är fyra miljarder fler människor år 2100. Denna ökning menar han innebär en väldig påfrestning för planeten: energiförbrukningen ökar, konsumtionen ökar, behovet av mat ökar. Ekosystem både i vatten och på land utsätts för hårdare tryck. Men FN:s prognos har också börjat ifrågasättas allt mer. Flera forskare framhåller att befolkningsantalet istället kommer att ligga på mellan åtta och nio miljarder i mitten av det här århundradet, för att sedan minska.

Norska klimatprofessorn Jørgen Randers är en av dem som har ändrat uppfattning. För 20 år sedan varnade han för att överbefolkning skulle leda till en global katastrof. Idag tror han inte längre på det.

– Världens befolkning kommer aldrig att komma upp till nio miljarder. Vi är som mest åtta miljarder 2040, sedan minskar befolkningen, säger han till The Guardian.

De forskare som hävdar att FN har fel anser att dess experter inte har tagit tillräckligt hänsyn till urbaniseringen. Om 30 år uppskattas två tredjedelar av världens befolkning bo i städerna, och det kommer göra att barnafödandet går ned. Dessutom hamnar kvinnorna i andra sociala sammanhang. De får större tillgång till utbildning och medier, blir mer självständiga. Sammantaget leder det till färre barn.

Stora utmaningar

Även om det råder delade meningar om exakt hur många människor vi kommer vara på planeten i framtiden är en sak säker: De barn som föds i dag kommer att ställas inför stora utmaningar på grund av de koldioxidutsläpp och den förstörelse som mänskligheten sysslat med under de senaste decennierna. Det är Martin Hedberg övertygad om.

– Från och med nu och under några tusen år kommer förändringar i ekosystem och klimat att prägla framtiden. Det kommer påverka ditt och mitt och våra barns liv för all överskådlig framtid. Den senaste generationen har kickat igång en massa processer som antingen redan är igång eller ligger latent. Förhoppningsvis kan vi begränsa hur stor omfattningen av förändringarna blir – men det är naivt att tro att vi ska kunna få tillbaka klimatet eller låsa det utifrån dagens situation, säger han.

Den här vetskapen skapar både oro och hopplöshetskänslor hos många människor. Måste det vara såhär dystopiskt? Kan barnen i framtiden få ett gott liv, trots allt?

– Jag håller med om att det lätt blir dystopiskt och skapar känslor av att det är kört. Men om vi börjar se vår omvärld mer som en miljö där det vi gör ska skapa förutsättningar för liv och mångfald tror jag att man kan hitta ett stort mått av meningsfullhet i livet, samtidigt som mycket av det destruktiva vi håller på med automatiskt försvinner. Att ta upp fossilt kol ur marken eller skräpa ner med onödiga plastartiklar uppfattas då som meningslöst eftersom det förstör och går på tvärs med idén om det livsskapande, säger Martin Hedberg.

Den rörelse som nu drivs fram av unga klimatkämpar världen över ser han som ett tecken på att det det håller på att växa fram en ny berättelse om att det går att ändra den destruktiva riktning som samhället har tagit.

– Ungdomarna som nu strejkar världen över känner en gemenskap i att vara med och göra skillnad. Jag tror det är precis så vi måste agera för att inte känna oss små och ensamma i det här, och förhoppningsvis nå den där ”tipping pointen” som gör att förändringen kan ske på riktigt.