Det är först i december nästa år som världens alla länder möts i Paris för att komma överens om ett nytt globalt klimatavtal. Men redan om en dryg vecka, den 20–21 mars, kan en viktig fråga avgöras som lär få stor betydelse för de kommande förhandlingarna. Fredrik Reinfeldt och EU:s övriga stats- och regeringschefer träffas då i Bryssel för att besluta om nya klimatmål för EU.
Anders Turesson har jobbat sammanlagt tolv år med de internationella klimatförhandlingarna. I dag har han andra arbetsuppgifter på Miljödepartementet, men mellan 2001 och 2010 var han Sveriges chefsförhandlare. I samband med det svenska ordförandeskapet hösten 2009 – alltså både inför och under Köpenhamnsmötet – förde han dessutom hela EU:s talan.
Enligt Turesson är det flera saker som måste till för att världens länder ska kunna enas om ett klimatavtal i Paris 2015. Det handlar om betydligt mer än bara mål om utsläppsminskningar:
1. Ny vetenskap
– Klimatförhandlingarna är en vetenskapsdriven process. Det har gjort att det uppstått en fruktbar interaktion med rapporterna från FN:s klimatpanel, IPCC. Den första utvärderingsrapporten från IPCC kom 1990 och påverkade Riokonferensen 1992 som blev starten för själva klimatkonventionen vi nu jobbar med. Andra rapporten var viktig för mötet i Japan 1997 som ledde till Kyotoprotokollet. Tredje och fjärde rapporten spelade också en stor roll, och nu i höstas fick vi första delen i den femte utvärderingsrapporten, där de två andra delarna lämpligt nog kommer senare i vår.
2. Ett enigt EU
– EU är den mest sammansvetsade gruppen inom förhandlingarna och har från början varit den drivande kraften. Men EU har också flera gånger varit oenigt, och då haft liten chans att påverka processen. Nu inför Paris finns det en del frågetecken. Exempelvis har vi ett land som Polen som det visat sig svårt att få med på idén om skärpta klimatmål. Å andra sidan har vi Frankrike som ju står värd för mötet 2015, och som därför kan tänkas utnyttja sina resurser för att få till ett så bra utfall som möjligt. Man kan tänka sig att vissa länder inom EU kommer utsätta andra länder för en utomordentligt hård press, där det kan bli en hel del kohandel på högsta politiska nivå.
3. USA:s president
– I klimatförhandlingarna har USA en särställning. Det är det näst största utsläppslandet i världen, det är en supermakt med stora teknologiska och ekonomiska resurser och landet har ett enormt inflytande internationellt. Även om läget är låst på hemmaplan i Kongressen är det ändå väldigt betydelsefullt för förhandlingarna vad presidenten i USA gör och vilken administration presidenten har. Jag skulle säga att en förutsättning för ett bra klimatavtal är att USA har en president som är engagerad i frågan.
4. G77 och Kina
– Den här förhandlingsgruppen, som innefattar utvecklingsländerna och som består av över 130 nationer, är en grupp med länder som har väldigt olika utgångspunkter och intressen. Det är, har jag märkt, oerhört svårt att nå framgång i förhandlingarna om inte G77 och Kina leds av ett land som konstruktivt försöker bygga broar mellan nord och syd. EU och Iran kunde till exempel föra en bra dialog under ett avgörande möte i Haag 2001, medan Sudan i Köpenhamn snarast gjorde sitt bästa för att öka konflikterna.
5. Dramatiska händelser
– Man får inte glömma att händelser utanför förhandlingarna också kan påverka processen. Ta utvecklingen vi har nu i Ukraina. Jag skulle kunna tänka mig att frågan om energisäkerhet hädanefter kommer att spela en större roll inom EU, något som i sin tur kan påverka diskussionerna om skiffergas. Eller ta torkan i Kalifornien och översvämningarna i England. Sådana dramatiska händelser kan också snabbt påverka opinionen i ett land. Även tekniska genombrott är betydelsefulla. Många tror till exempel att vi under de kommande åren lär få se genombrott för förnybar energi och för energieffektiviseringar, något som skulle kunna ändra på situationen. Och det skulle faktiskt inte förvåna mig om de får rätt.
6. Individers insatser
– Alla förhandlingar måste avslutas med en ordentlig nattmangling. Det finns ett uttryck för det här, “at the end of the day”, sanningens minut. Ofta kan en uppgörelse inte nås förrän någon part ger med sig och går emot sina instruktioner hemifrån. Det här har hänt flera gånger. Exempelvis i Marrakech 2001 var det Japans miljöminister och på Bali 2007 var det USA:s chefsförhandlare som utsattes för stort tryck och som till slut fick ge med sig. Någon måste helt enkelt visa politiskt mod vid rätt tillfälle. Och också vara beredd att betala priset för det på hemmaplan.
7. Nya arenor för diskussioner
– Andra typer av möten har haft stor betydelse för förhandlingarna. Inför Köpenhamn hölls den så kallade Grönlandsdialogen som gick ut på att samla tongivande miljöministrar från ett urval av världens länder på otillgängliga, vackra och spektakulära platser. Det gjordes för att skapa en positiv anda, en möjlighet för informella diskussioner i ett nytt sammanhang, långt borta från de vanliga förhandlingsrummen. Sverige anordnade ett sådant möte vid Riksgränsen i juni 2007 som fick stor betydelse. Det var vid en kritisk tidpunkt i förhandlingarna, och mötet kom att kallas ”Midnattsolsdialogen”. Jag hoppas det blir liknande möten inför Paris.
