För 370 miljoner år sedan slog en meteorit ner i ett område som i dag kallas för Dalarna. Krocken lämnade en krater med en diameter på fem mil efter sig. I dag är den som djupast 160 meter och räknas som den största kända nedslagsplatsen i Europa. I kraterområdet, Siljansringen, finns flera sjöar – varav den största är Siljan – som under den stundande badsäsongen utgör magneter för badsugna.
Under vintrarna har de boende i området vittnat om naturliga isvakar som uppstår på samma ställen år efter år. Det är just dessa mystiska vakar som en ny Chalmersstudie har riktat in sig på, eftersom forskarna misstänkte att ett läckage av metangas skulle kunna vara en orsak till att de bildas.
Studiens resultat förvånade forskarna, på flera sätt.
Hotspots upphittade
På ett flertal ställen hittades vad forskarna kallar för ”hotspots”, områden där kraftiga metanläckage bildade “gasplymer” i luften. Dessa hotspots är tydligt begränsade och inte lika sporadiskt utspridda som “bubbelläckage” av metan vanligtvis är i sjöar, och som brukar komma från organiskt material som sjunkit ned till bottnen och ruttnat.
Forskarna upprepade mätningarna på samma platser drygt ett halvår senare och uppmätte samma kraftiga utsläpp, som totalt beräknades till cirka 3,5 ton metan per år. Det motsvarar 85 ton koldioxidekvivalenter per år eftersom metan är en potent växthusgas med en betydligt högre global upphettningspotential än koldioxid.
– Tänk dig en skorsten som bollmar, så ser de ut. Vi har hittat flera på jättekort tid. Det handlar om koncentrerade punktutsläpp som aldrig tidigare har uppmätts vid sjöar, som är mellan 100-1000 gånger kraftigare än de utsläpp som forskare har hittat i andra sjöar i Sverige, säger Johan Mellqvist, en av forskarna i studien och professor i optisk fjärranalys vid Chalmers.
Frågan som förbryllar
Men varifrån kommer då hotspot-utsläppen? Frågan är långt ifrån glasklar.
En teori är att de består av så kallad djupgas från underjorden, en konsekvens av att meteoritnedslaget vid Siljan drog med sig organiskt material djupt ner i marken.
En annan teori handlar om att metanläckagen kommer från fickor av sediment en bit ned i sjöbottnen.
– Om det är djupgas från underjorden är detta unikt för Siljansringen och den krater som bildades vid meteoritnedslaget. Men om det handlar om mer ytliga metanfickor kan den här typen av utsläpp finnas på fler ställen, säger Johan Mellqvist.
Kan få betydelse i världen
Enligt honom utgör Siljansringens utsläpp ingen hälsorisk för djurliv och människor i området. De har inte heller någon stor påverkan på Sveriges totala växthusgasbudget. Han betonar samtidigt att ytterligare upptäckter av hotspots kan motivera att hitta sätt att minska sjöutsläppen. Han nämner exempelvis ett projekt i Rwanda, där metangas pumpas upp ur Kivusjön för att användas i elproduktion.
– De här läckagen kan vara toppen på ett isberg – vi har inte ens studerat hela sjöområdet, bara en liten del.
Forskarna bedömer att metoden de har använt sig av kan få bäring på betydligt fler sjösystem än i Siljansringens.
– Vår metod är bra på att märka punktutsläpp. Bättre än tidigare metoder, säger Johan Mellqvist.
– En fråga vi ställer oss är om den här typen av lokaliserade utsläpp kan finnas vid fler sjöar och att dessa hittills inte har upptäckts eftersom metoderna för att fånga upp dem har varit otillräckliga.
