Låt oss ta det från början: Klimatforskarna använder standardiserade utsläppsscenarier i sina modeller. Poängen är att det ska vara enkelt att jämföra resultat. När arbetet med FN:s klimatpanels senaste, stora forskningsgenomgång (AR5) gjordes i början av 2010-talet så bestämde man sig för ett antal scenarier kallade RCP – Representative Concentration Pathways.
Det värsta tänkbara scenariot kallas RCP8.5. Det beskriver en värld helt utan politiska åtgärder, där fossilanvändningen maxas så mycket man kan tänka sig. Resultatet blir en global uppvärmning runt fem grader i slutet av 2000-talet – och mer därtill kommande århundraden. I klartext: En formidabel klimatkatastrof – kanske slutet för den mänskliga civilisationen.
”Business as usual”
Så långt allt gott. Eller åt helvete, beroende på hur man ser det. Till saken: I början av 2010-talet hade utsläppen i världen accelererat i två decennier. Klimattoppmötet i Köpenhamn hade nyligen kollapsat. Seriös klimatpolitik fanns inte på radarn. Allt gick åt fel håll, det såg nattsvart ut – det dystopiska RCP8.5-scenariot föreföll tyvärr inte osannolikt. I avsaknad av ljusglimtar började RCP8.5 kallas ”business as usual” – ett smeknamn som satt sig.
Snabbspola ett knappt decennium. I dag arbetar FN:s klimatpanel med nya utsläppsscenarier. Den här gången kallas dom SSP – Shared Socioeconomic Pathways, men poängen är densamma. Och det är nu debatten tar sin början. Världen har nämligen förändrats, på gott och ont.
Å ena sidan har ett decennium av utsläpp lagts till berättelsen. Atmosfären har fortsatt att fyllas med koldioxid. Samtidigt skenar inte utsläppen i samma takt. Snarare kryper de upp någon procent per år. För det smutsigaste fossila bränslet, kol, förefaller utvecklingen ha stannat av helt. Framför allt har förnybar energi fått ett dramatiskt genombrott. Teknikerna har skalats upp och blivit kommersiellt gångbara. Samtidigt har världens länder enats om ett globalt klimatavtal – om än ett svagt sådant: Parisavtalet. Och under de senaste åren har klimataktivister pressat klimatfrågan allt högre på den politiska agendan.
Extrem användning osannolik
Allt är inte nattsvart längre, med andra ord. När Internationella energibyrån IEA och FN:s miljöprogram Unep gör projektioner för vart världen är på väg så pekar det mot ett slags mitten-scenario. Resultatet beräknas bli en global uppvärmning runt tre grader.
Det här har fått en rad ledande forskare att ifrågasätta smeknamnet för värsta-scenariot RCP8.5. Är det rimligt att kalla en framtid utan klimatpolitik, något som i dag förefaller ytterst osannolikt – för ”business as usual”?
Till saken hör att RCP8.5 och dess nya motsvarighet används flitigt i arbetet med FN:s klimatpanels nya rapport. Borde inte forskarvärlden fokusera på de mitten-scenarier vi verkar vara på väg mot – och hur man kan pressa ner uppvärmningen ytterligare, snarare än en osannolik extrem? Datortid för komplicerade klimatmodeller är dyrbar.
Rimligt, kan tyckas. Men som alltid finns det flera sidor av samma mynt.
Tre grader kan bli fyra
För det första: En tregradersvärld är inget lyckorike. Tvärtom. Under det senaste decenniet har forskningens budskap dessutom skärpts. Uppvärmningens konsekvenser tycks slå till hårdare och vid lägre temperatur än man trott. Den säkerhetsgräns som förut ansågs ligga vid två grader har förskjutits mot 1,5 grader.
För det andra: Budskapet att vi i dag är på väg mot tre graders uppvärmning är en förenkling. Klimatforskningens modeller är ungefärliga. När FN-organet Unep säger tre grader så är det ett 66-procentigt budskap. Risken är en på tre att uppvärmningen blir större.
Den största osäkerheten handlar om återkopplingar. Just nu pågår exempelvis en diskussion om hur uppvärmningen påverkar molnbildning – som i sin tur påverkar temperaturen. Nya klimatmodeller antyder att uppvärmningen kan bli hela 30 procent större än man tidigare trott – tre grader skulle med andra ord kunna bli fyra.
”Hothouse earth”
I fjol publicerade Johan Rockström med flera en omtalad studie. Fokus låg på återkopplingar som gör att naturen frigör mer växthusgaser när temperaturen stiger – som när permafrosten släpper. Enligt deras beräkningar kan två graders uppvärmning leda till ytterligare 0,5 grader. Och ju högre temperaturen tillåts stiga, desto större är risken att alltfler återkopplingar triggas. I förlängningen kan det i värsta fall innebära att hela klimatsystemet knuffas över krönet mot ett nytt jämviktsläge – ”hothouse earth” – med temperaturer motsvarande värsta-scenariot RCP8.5 eller mer.
Kort sagt: Även om en framtid med extrema fossila utsläpp blivit alltmer osannolik så betyder det tyvärr inte att en framtid med extrem uppvärmning blivit osannolik. ”Business as usual” kan alltjämt knuffa oss mot det extrema.
När jag kontaktar Glen Peters, en av de ledande forskare som kritiserat RCP8.5, så håller han med om invändningarna. Men problemet kvarstår enligt Peters – RCP8.5 utgår från extrema utsläppsmängder. ”Ingen ifrågasätter existensen av återkopplingar. Vi behöver definitivt undersöka de riskerna. Men det bästa sättet att göra det är att ha försvarbara scenarier för utsläpp och så bra klimatmodeller som möjligt.”, menar Peters.
Siktet felställt
Så vad blir slutsatsen av hela debatten? Å ena sidan har de värsta utsläppsscenarierna blivit alltmer osannolika. I dag pekar utvecklingen mot en tregradersvärld – med det obehagliga tillägget att de tre graderna kan bli fyra, i värsta fall mer.
Samtidigt rinner tiden ut för de bästa utsläppsscenarierna. Chansen att hålla uppvärmningen väl under två grader, om möjligt 1,5, minskar för varje år. Medeltemperaturen har redan skruvats upp 1,1–1,2 grader. Med dagens utsläpp passeras 1,5 grader sannolikt i mitten av 2030-talet.
Man kan säga att världen tycks zooma in mot typ 2,5–4 graders uppvärmning. Kort sagt: Siktet är rejält felställt. Men det finns också en positiv lärdom av de gångna tio åren. För att citera Glen Peters: ”Om vi kan klara tre grader med den svaga politik vi har i dag, tänk dig hur mycket vi skulle kunna åstadkomma om vi verkligen försökte!”
