För de flesta barn går det åt 4 000–6 500 engångsblöjor redan innan treårsdagen. I takt med att blöjindustrin expanderar ökar också deras negativa konsekvenser för miljön. Men det finns alternativ. Ulrika Casselbrant har skrivit en bok om metoden EC och tidig potträning.
– Ett solklart ekologiskt alternativ, konstaterar hon.
För många som lever i Sverige är det idag svårt att tänka sig bebisar utan blöja. Men i stora delar av världen gäller samma förhållningssätt gentemot de nyföddas naturliga behov som troligen varit rådande sedan människans begynnelse. Där lär sig vårdnadshavarna att läsa av signalerna bebisen visar när den är nödig och erbjuder dem potta eller annan lämplig plats för att uträtta sina behov.
Blöjindustrin på frammarsch
Samtidigt är blöjindustrin på frammarsch och reklamens budskap om engångsblöjans förträfflighet når allt fler. En konsekvens av det är att många moderna medelklassfamiljer i exempelvis Indien nu avfärdar den traditionella metoden med bebiskommunikation som något människor sysslade med förr i tiden. Effekten som blir när blöjorna inte tas om hand på rätt sätt kan bäst beskrivas som en tickande miljöbomb. Samtidigt växer motrörelsen i västvärlden.
Det traditionella förhållningssättet till barnens toabehov (eliminering) har fått nytt liv under namnet Elimination Communication (EC), ”elimineringskommunikation” – eller babypottning.
– Det enda som behövs för EC är ett barn, en förälder eller annan närstående och en behållare eller en buske, säger Ulrika Casselbrant.
Hon har skrivit Bebis på pottan, den första svenska boken om EC och tidig potträning.
Vissa EC-familjer undviker blöja helt, medan de flesta kombinerar så kallad rutinpottning – när barnet pottar efter sömn- och matbehov – kombinerat med tyg- eller engångsblöjor. Enligt metodens förespråkare är det enklast att börja med EC innan sex månaders ålder, det vill säga innan barnet hunnit vänja sig vid att kiss och bajs ska vara i blöjan. Barn över 18 månader kan direkt öva med tidig potträning. Skillnaden är att föräldern då guidar barnet att själv ta ansvaret över sina toabestyr. Vid EC assisterar föräldern i stor utsträckning barnet vid pottningen.
– Tänk att man så enkelt kan göra något för att minska miljöpåverkan, något som dessutom främjar kommunikationen och närheten mellan barn och föräldrar. Naturen är smart, säger Ulrika Casselbrant.
”Blev tvungen att testa”
Ulrika Casselbrant är 34 år och har två barn, ett som är 2,5 år och ett som är 4,5. Hon bor ihop med sin sambo i södra Stockholm, men kommer ursprungligen från Örebro. Förutom att hon är en av landets mest kunniga inom EC är hon konstnär, med kandidatexamen i textil och mastersexamen i konst från Konstfack. Hon har även läst kurser i bland annat kommunikation och retorik, ett intresse som har präglat hennes konstnärliga arbeten.
– Det var kommunikationen i EC som till slut fick mig så nyfiken att jag kände att jag var tvungen att testa.
Hon fastnade för EC redan första gången hon lyckades ”pricka” en bebis-kissning i handfatet. När barnet efter ett tag började kommunicera sin nödighet med ett specifikt gnälljud och genom att söka ögonkontakt kände hon sig, som hon beskriver det, ”träffad rakt i hjärtat”.
Än så länge saknar den svenska vården kunskap om att EC finns som alternativ till blöjan. Förordet till EC-boken är skrivet av Anna-Lena Hellström, uroterapeut och professor vid Sahlgrenska akademin i Göteborg, som rekommenderar att Ulrika Casselbrants bok ska finnas på varje BVC, barnmottagning och barnuroterapimottagning.
– Som förälder ska man ha rätt att kunna välja EC om man vill. Det förutsätter att man vet om att möjligheten finns, säger Ulrika.
Hennes engagemang för EC och tidig potträning föddes delvis ur frustration. Hon kände hon sig lurad och besviken över att inte ha fått någon information om alternativet till engångsblöjor så att hon hade kunnat tillämpa EC även med sitt första barn.
– Innan jag fick barn hörde jag talas om att det var något man använde i länder där blöjor var dyrt. Jag hade inte en tanke på att man skulle kunna praktisera det i Sverige.
Tidigare har Ulrika, som förutom konstnär ursprungligen är miljöengagerad naturvetare, varit drivande inom den ideella föreningen ”Blöjupproret – för EC och tygblöjor”. Nu hoppas hon att boken ska få ännu fler att få upp ögonen för metoden.
– Jag vill att den ska vara ett peppande stöd för dem som vill hitta en EC– eller potträningsresa som passar dem. Men med boken vill jag också visa vad EC och potträning är för mig.
Kan vara viktigt för hälsan
Mindre utgifter, mindre miljöpåverkan och mer kommunikation och närhet med barnet räknas ofta som fördelarna med EC. Men det finns fall när det kan vara riktigt viktigt också för barnets hälsa. EC sägs hjälpa barnet att tidigt tömma blåsan fullt ut, något som annars sker först efter avslutad blöjperiod – vanligtvis i treårsåldern. För barn med känsliga urinvägar kan det vara viktigt då det minskar risken för urinvägsinfektioner. På så vis slipper barnet äta antibiotika och tillbringa tid på sjukhus. En annan fördel som lyfts fram med metoden är att det minskar risken för skador när urinvägsinfektioner går upp i njurarna. Ulrika har tagit del av flera familjers berättelser om hur EC räddat hälsan på barn med diagnosen reflux i urinvägarna, något som ytterligare stärkt engagemanget.
Måste barnet vara ett geni?
Men måste barnet vara ett geni för att EC ska funka? Ulrika svarar bestämt nej. Alla bebisar har rutiner för hur de kissar och bajsar, och de har också inbyggda signaler för när de är nödiga – oavsett kognitiv förmåga. Ett vanligt missförstånd kring EC är att barnet är helt utan blöja. I princip alla som EC:ar använder blöja som backup tills barnet är pålitligt torrt – ofta någon gång innan 2-årsdagen. Bajsblöjorna brukar vara borta långt tidigare.
– Ett annat vanligt missförstånd är att det måste vara jobbigt och svårt. Men att sanera en nerbajsad bebis och att byta blöjor i tre till fyra år upplever de flesta som betydligt mer krävande, konstaterar Ulrika.
