”Du ska agera”, kanske någon avbryter.  

Det vet jag väl. Men vad gör jag med psyket under tiden? Är det okej att satsa på kognitiv dissonans? Kan jag handla medan jag är avtrubbad, eller leder känslokyla till passivitet?

Jag behöver reda lite i den klimatpsykologiska geggan. Därför bokar jag in en intervju med Sally Weintrobe, en brittisk psykoanalytiker som 2019 slutade ta emot patienter för att istället arbeta med den globala upphettningen. Nu forskar, föreläser och författar hon på heltid. Bland annat har hon skrivit boken "The psychological roots of the climate crisis", i vilken hon berättar om hur nyliberalismen gjort det svårare för oss att bry oss om apokalypsen.  

Gudalika krafter

Sally Weintrobe ansluter, lite snuvig, till Zoom från sin lägenhet i London. Ett vitt rum fyllt av böcker. En vanlig dag. Hon berättar om sitt senaste projekt, som består av att leda diskussionsgrupper med ungdomar och äldre. Hon har en värme i rösten när hon pratar och med eftertryck säger hon att hon är imponerad av hur väl ungdomarna förmår att navigera i de här frågorna.  

– Inte minst med tanke på hur svårt det är att behålla kontakten med klimatverkligheten, lägger hon till.  

För den är svår att acceptera, klimatverkligheten. Därför använder många av oss ”omnipotent tänkande”, förklarar Sally Weintrobe. Det innebär att vi ger oss själva gudalika krafter, på så sätt att vi negligerar verkligheten till förmån för de egna fantasierna. Vi ”skapar” en ny verklighet som passar oss bättre.  

Begripligt, kan man tycka, med tanke på hur svår den verkliga verkligheten är att ta in.  

– Men det finns inget oskyldigt med omnipotent tänkande, säger Sally Weintrobe.  

– Det kan få oss att må bättre, men det förser oss också med falska lösningar. Och för att kunna använda omnipotent tänkande måste vi utplåna verkligheten, vi måste attackera sanningen, vi måste underminera vetenskapen.

Bekvämt och suicidalt

Det går alltså inte att vara avtrubbad utan att det riskerar att inverka på agerandet. Vi måste, verkar det som, möta våra känslor.  

Jag har i förväg bestämt att jag, lite provokativt, ska fråga om det verkligen är en bra idé att sluta förneka. Jag har föreställt mig att hon ska skratta.  

Det gör hon inte. Istället frågar hon, med allvarligt ansikte, vad jag menar.  

Jag börjar svamla. Försöker förklara att jag har svårt att acceptera läget. Om det fanns ett sätt att lösa problemet helt och hållet, säger jag, så kanske jag hade kunnat gå med på det. Nu är stora delar av skadan omöjlig att göra ogjord, och då vill jag hellre förneka alltihop.

Det här, säger Sally Weintrobe, är exempel på en typ av tänkande som är kulturellt betingat.

– Vi är tränade att se världen antingen som en perfekt framgång eller ett fruktansvärt misslyckande. Det innebär att om vi inte kan få fram en magisk lösning som gör att allt blir bra, kan vi lika gärna ge upp. Det är ju ganska bekvämt, eller hur? För det betyder att vi inte behöver anstränga oss. Men det är suicidalt.

Dålig idé att söka hjälp?

Jag funderar lite på rollfördelningen mellan terapeut och patient. Vanligtvis är det patientens uppgift att lida, och lidandet ska ha en förklaring i den individuella historien. Terapeuten ska vara neutral. Vad händer med denna ordning när orsaken till det psykiska lidandet är något som berör båda parter? Är det inte en skitdålig idé att söka psykologisk hjälp för klimatångest? Den kan ju bara bli bekräftad.  

På något sätt blir problemet lite lättare när man delar det.

Det tror inte Sally Weintrobe. Klimatjournalister, berättar hon, kommer ibland till henne och ber om råd. De säger till henne att de är helt överväldigade, att de knappt står ut med sina jobb.

– Jag minns en journalist som blev ganska tröstad av att höra mig säga att jag inte heller står ut ibland. Att jag då och då bara måste lägga mig ner och vila.  

Sally Weintrobe ler.

– Jag tror att han blev ganska förvånad över att höra en psykoanalytiker säga det. Men på något sätt blir problemet lite lättare när man delar det.

Rädd att skaffa barn

Hon berättar om en annan person som kom till henne i jakt på en klimatmedveten analytiker. På grund av klimatkrisen var personen orolig för att sätta ett barn till världen.  

– En del terapeuter behandlar sådana bekymmer som något som står för något annat, men den här personen bad om att bli tagen på allvar. För att kunna göra det tror jag att terapeuten eller analytikern måste göra en hel del arbete. Och det börjar med att man faktiskt kan relatera till klimatfrågan i sig själv, för om man inte står ut med att höra om det, kommer man inte att kunna lyssna när någon annan pratar om det. Det är helt grundläggande.  

Det påminner lite om att själv gå i psykoanalys för att bli psykoanalytiker.

– Ja, precis. Du måste känna till det från insidan.

Som terapeut eller psykoanalytiker är det också viktigt att komma ihåg att man ofta har med traumatiserade människor att göra, säger hon.  

– Någon kommer till dig och säger att det inte är säkert att sätta ett barn till världen. Som analytiker är det ditt jobb att kunna lyssna på de olika delar som ingår i ett sådant uttalande. Det kan ha att göra med det yttre klimatet, det kan ha att göra med patienten. Vi vet inte än.  

Även om någon, som personen i exemplet, blivit rädd för att bli förälder på grund av klimatkrisen, kan detta yttre problem ha aktiverat ett inre, oläkt sår från barndomen, förklarar Sally Weintrobe. Bara för att man är medveten om klimatkrisen betyder det inte att man tänker rationellt.  

Okej, men låt oss säga att ni gör det här arbetet tillsammans och drar slutsatsen att just den här oron inte härstammar från patientens barndom. Tvärtom är den förankrad i verkligheten och det är en rationell slutsats som hon har dragit: På grund av klimatkrisen vill hon inte sätta ett barn till världen. Vad innebär det för den psykoanalytiska processen?

– Oftast hittar man en blandning av personlig historia och yttre verklighet, så det brukar inte vara bara det ena eller andra. Men om personen kan förstå vad som tillhör hans eller hennes historia, och vad som inte gör det, kan det hjälpa honom eller henne att fatta sitt eget beslut. Det är inte upp till mig att tala om för någon om de kan sätta ett barn till världen eller inte, men det kommer att bli ett helt annat slags val om personen kan skilja på de olika sakerna. Det kommer de att vara mindre kapabla att göra om de är traumatiserade och inte känner sig lyssnade på.  

Mamma eller undergången?

Det är ett bra svar, men jag inser att jag är besviken. En del av mig vill att ångesten ska vara antingen eller – antingen ett resultat av barndomstrauma eller en rationell rädsla för en verklig apokalyps.  

Det första alternativet (”det är mamma, inte undergången”) skulle betyda att en riktigt bra psykoanalytiker kunde lösa mina problem. Det andra alternativet (”det är undergången, inte mamma”) skulle innebära att allt var lönlöst, vilket i sin tur skulle betyda att jag inte behövde bry mig om att lyckas och vara lycklig. Med Sally Weintrobes mer nyanserade bild slipper jag varken vardagen eller apokalypsen. Jag tvingas reda i mina neuroser, medan jag står med vatten upp till knäna i Stockholms bostadskö.

Sista utvägen: Kanske är klimatkrisen bara ett nytt uttryck av samma gamla skitvärld? Den som man har varit tvungen att lära sig leva med i alla tider.  

Freud sa att målet med en psykoanalys är att omvandla neurotiskt lidande till vanlig mänsklig olycka. Man ska alltså inte sträva efter ett perfekt liv eller förvänta sig en perfekt värld att leva i. Finns det något sätt att översätta den idén till vår situation i förhållande till klimatkrisen?

– Det är verkligen intressant att du tar upp det, för jag skulle säga att det inte är adekvat längre. Det var sant. Men det vi står inför nu är mer tragiskt. Vi har inte att göra med vanlig olycka. Vi har att göra med något katastrofalt.

Det låter nattsvart, men även här kan Sally Weintrobe nyansera bilden något.

– Trots att allt pekar på motsatsen, förblir jag övertygad om att människor har en god, moralisk sida, säger hon.  

– Men också att de är mer benägna att korrumperas och mer aggressiva potentiellt sett, än de vill tro. Båda sidor finns. De senaste decennierna har vår mer hjärtlösa sida blivit höjd till skyarna, medan vår förmåga till omsorg har utsatts för hårda angrepp. Men jag tror att båda dessa sidor är grundläggande.

Vår mer hjärtlösa sida har blivit höjd till skyarna, medan vår förmåga till omsorg har utsatts för hårda angrepp

Hon upplever också att den klimatpolitiska medvetenheten växer, säger hon. Idag vet folk i större utsträckning vilket ansvar de själva har, och vilka som bär den största skulden. De vet också vad som behöver göras för att lösa problemet.  

Gör det dig hoppfull?

– Jag försöker att inte tänka i termer av hopp. Det gör ingen skillnad för mig. Det är hypotetiskt.