Från och med nästa sommar skulle det inte längre vara tillåtet att sälja varor som producerats till priset av mänskligt lidande och miljöförstöring på EU-marknaden. Det skulle framförallt Direktivet om företagsansvar för mänskliga rättigheter och miljö (CSDDD) sätta stopp för. Vad är det här för lag egentligen?
– CSDDD är EU:s första bindande lag som ställer krav på företag att respektera mänskliga rättigheter och miljö. Inte bara i den egna verksamheten utan i hela försörjningskedjan. Om Ikea till exempel importerar trä som ska användas till möbler så måste de säkerställa att det inte har bidragit till skogsskövling i exempelvis Amazonas. Företagen ska inte kunna komma undan med att säga att det är vår underleverantör som är ansvarig, utan de är ansvariga för och måste granska alla typer av allvarliga kränkningar och miljörisker som produktionen av varor man placerar på den europeiska marknaden medför.
Vilka företag är det som berörs av lagen som den ser ut idag?
– Direktivet täcker bara de allra största multinationella företagen med verksamhet inom EU, som har fler än tusen anställda och en global nettoomsättning som överstiger 450 miljoner euro (motsvarande drygt 4,9 miljarder kronor). Det betyder att omkring 5500 företag inom EU, varav cirka 330 i Sverige, berörs som lagen ser ut idag.
I Bryssel säger folk att de aldrig upplevt ett lika massivt motstånd mot någon tidigare reglering.
Det låter som att rätt många företag slipper undan lagstiftningen redan som den ser ut idag. Vilken nytta skulle den här lagen egentligen ha om den genomförs som det var tänkt?
– Lagen har urvattnats under förhandlingarnas gång. Den är en politisk kompromiss, som ändå är ganska bra. Jag blev överraskad att man lyckades få igenom en så pass stark reglering, med tanke på att lagen varit utsatt för oerhört mycket lobbying från företagssidan. I Bryssel säger personer som arbetar inom kommissionen och parlamentet att de aldrig upplevt ett lika massivt motstånd mot någon tidigare reglering. Men de rödgröna partier och civilsamhällesorganisationer som drivit frågan hårt lyckades få med sig en del storföretag som visar att det går att jobba med företagsansvar och därmed sticka hål på narrativet att det är omöjligt. Så CSDDD är ändå ett viktigt steg i rätt riktning, om den implementeras.
Vilken är den största svagheten i CSDDD?
– Många frågor har varit omtvistade, framförallt frågan om civilrättsligt ansvar. Det står i lagen att företagen i sin riskanalys har ansvar för att identifiera, hantera och redovisa risker i hela leverantörskedjan. Samtidigt står det att man inte kan hållas ansvarig för något som någon annan har gjort, så länge riskanalysen är ordentligt genomförd. Det är väldigt omtvistat hur det ska tolkas juridiskt. Företagen vill bara ta ansvar för det närmsta företaget de interagerar med.
Du är en av forskarna bakom en ny studie som analyserar hur regler om företagsansvar kan göras så effektiva som möjligt. Vad skulle krävas för att ge människor och miljö ett mer heltäckande skydd genom lagstiftning som CSDDD?
– Man måste sätta upp statliga oberoende myndigheter som granskar vad företagen gör och ställa strikta krav på hur företagen ska rapportera. Och så måste producenter längre ner i värdekedjan ges resurser att efterleva reglerna, så de inte bara väljer att exportera till någon annan kontinent istället.
Nu föreslår EU-kommissionen tvärtom att CSDDD försvagas kraftigt, med argumentet att stärka EU:s konkurrenskraft. Bland annat skjuts implementeringen på framtiden, företagens ansvar ska bara gälla de närmaste leverantörerna och kravet på att sluta samarbeta med företag som skadar människor och miljö ska inte gäl-la om kommissionen får som den vill. Vad säger du om det?
– Jag tycker verkligen det är sorgligt om lagen försvagas. CSDDD var ett viktigt steg och det var en stor framgång att regelverket kom på plats. Nu ska kommissionens förslag tröskas genom alla EU-institutioner, sen får vi se vad som kommer ur den processen.
