Så tömmer Kina haven på fisk

– Det har hänt att kolleger har drunknat när deras kanoter kantrat av svallvågorna från trålarna. Men kineserna bryr sig inte, säger ­Samuel Otoo, en av kanotens två besättningsmän.

I de tidiga morgontimmarna innan hettan började trycka gav de sig av och nu, vid 15-­tiden på eftermiddagen, är de på väg tillbaka. Ett par av trålarna var därute även idag, berättar de. Men kanoten klarade sig.

Svallvågor och påseglad och förstörd fiskeutrustning är inte det enda som fartygen ställer till med. De är också en bidragande orsak till att Samuel Otoo och hans kollega Alfred Ofore Kae inte längre kan räkna med några större fångster när de ger sig ut på havet. För något har hänt de senaste åren, inte bara här i Ghana utan längs hela den västafrikanska kusten där hundratusentals människor är beroende av vad ­havet ger för att hålla hungern borta och fylla sitt proteinbehov.

Tidig oro avfärdades

Redan på 1880-talet började människor oroas över att fisken i framtiden skulle kunna ta slut, om man fortsatte att håva upp stora mängder. Brittiska torskfiskare vittnade om hur de var tvungna att färdas allt längre i jakt på fisk bara för att återvända med allt mindre fångster. De vände sig till den kungliga brittiska trålfiskekommissionen, vars mest tongivande medlem var Thomas Henry Huxley, en zoolog och darwinist med en dogmatisk tro på naturens kraft och den starkes överlevnad. Huxley fnös åt torskfiskarna. Att tro att fisken kunde ta slut var ”ovetenskapligt”, menade han. Det var bara de svaga torskarna som lät sig fångas. De starka klarade sig alltid undan och därigenom skulle torskbeståndet evolutionärt utvecklas, enligt Huxleys sätt att se på saken. ”Det är otänkbart att de stora fiskenäringarna […] någonsin skulle kunna bli uttömda”, hävdade han vid ett seminarium 1883, en vid tiden förhärskande uppfattning inom vetenskapen.

Men det skulle visa sig att han hade fel. Vad de brittiska torskfiskarna upplevde på 1880-talet var bara en vag föraning av vad deras västafrikanska kollegor nu får erfara vid varje fisketur.

”Bestånden minskar drastiskt”

När Samuel Otoo och Alfred Ofore Kae når stranden hjälper ett tiotal kolleger dem att dra upp kanoten. De stämmer in i västafrikanska arbetssånger medan svettdropparna rinner ner för pannorna och båten med decimeterlånga ryck tar sig allt längre upp på stranden.

I förhållande till den massiva arbetsinsatsen ter sig vinsten futtig. En låda havsruda och en liten spann sardineller. Det är allt.

– För 20 år sedan kunde vi få fyra, fem gånger så stor fångst, säger Alfred Ofore Kae, som är 42 år och som har fiskat sedan han var 12.

I början av 00-talet hade de småskaliga fiskarna i Jamestown oftast inte ens en motor på sina kanoter och ingen GPS-utrustning som de har idag.

– Ändå får vi inte alls lika stora fångster nu. Så det är uppenbart att bestånden minskar drastiskt, säger Alfred Ofore Kae.

Fiskarnas berättelser stöds av forskningen. Bland annat visar en studie ledd av Ghanas fiskerikommission att fångsterna av sardinell, makrill och ansjovis 2019 bara var 40 procent av vad de var 1993. Värst var det för sardinell, där fångsten bara var tio procent av 1993 års volym. Detta i ett land där uppemot tre miljoner människor är direkt eller indirekt beroende av fisket.

Alfred Ofore Kae fortsätter:

– Det märks på familjens ekonomi. Vi har inte lika mycket pengar att röra oss med längre.

Efter att kanoten är uppdragen öppnar kollegan Samuel Otoo och hans fru Nelly Sampson dörren till det lilla strandskjul som är deras och sjuårige Sevens hem. Inte mycket mer än sängen får plats därinne. Nelly Sampson skrattar till när hon får frågan om hur familjen påverkas av det allt sämre fisket. Går de någonsin och lägger sig hungriga?

– Får Samuel ingen fångst så händer det, ja.

Inne bland slumbebyggelsen vid stranden ligger en liten pub. Några barn sitter framför en tv och tittar på kinesisk actionfilm. Fiskare spelar brädspel och röker. En viss bitterhet breder ut sig när frågan om de minskade fångsterna kommer på tal. Alla har samma uppfattning i skuldfrågan.

– De stjäl det som borde vara Ghanas, säger en av männen och pekar ut mot havet.

”De” syns inte med blotta ögat. Men enligt appen Marinetraffic, som med hjälp av så kallad AIS-teknik spårar skeppsrörelser i realtid, finns ett par av de kinesiska fartygen där ute för tillfället, bland annat bottentrålaren Guo Jin 602. Fler kan mycket väl ha gjort dem sällskap, men valt att vara osynliga. Enligt en studie publicerad i Science Advances i slutet av 2022 är det inte ovanligt att trålare utanför Västafrikas kust stänger av sina AIS-transpondrar när de kan misstänkas utföra ljusskygga operationer.

Enorm fiskeflotta

Mycket pekar nämligen på att en del illegal verksamhet pågår när Kina just nu tar upp fisk ur världshaven med en aldrig tidigare skådad effektivitet.

Redan i mitten av 1980-talet började Kinas egna territorialvatten bli utfiskade och man byggde därför upp en fjärrfiskeflotta för att kunna behålla arbetstillfällen och fiskförsörjning. Speciellt de senaste två decennierna har den växt mycket och inget annat land kommer längre i närheten av att ha en så stor fjärrfiskekapacitet som Kina. Idag består flottan av tusentals skepp, uppskattningarna varierar från knappt 3 000 till nära 17 000, varav en stor del är bottentrålare, en fartygstyp känd för att orsaka stora ekologiska skador. Fjärrfiskeflottan, som fiskar i stora delar av världshaven, har kommit att bli en viktig del av Kinas politiska prioriteringar och en komponent i Belt and road-initiativet, landets globala infrastrukturplan.

Många av skeppen kan vara ute i åratal på internationellt vatten tack vare enorma moderskepp med stor lagringskapacitet. De mindre skeppen kan docka med moderskeppen ute till havs, lasta av fångst, fylla på med förnödenheter och byta besättning.

Det finns ingen officiell fångstdata för det kinesiska fjärrfisket. Men effekterna märks enligt många rapporter nu allt tydligare i haven, från afrikanska kustvatten till sydamerikanska, från Stilla havet till Indiska oceanen. Det har också lett till diplomatiska protester från flera länder, bland annat från Ecuador efter att kinesiska skepp dragit upp tusentals ton bläckfisk utanför Galapagosöarna.

Även om mycket av det kinesiska fisket inte bryter mot nuvarande regelverk finns många exempel på illegalt fiske, människorättsbrott och korruption i dess spår. Det har blivit speciellt tydligt i Ghanas vatten, där den kinesiska fiskeindustrin har tvingats välja en annan strategi än på andra håll. Ghanansk lag tillåter inte fiskelicenser till utländskt ägda fartyg, men bland 74 bottentrålare med licens i Ghana är över 90 procent i själva verket i kinesisk ägo, via ghananska frontföretag. Detta avslöjades 2018 av organisationen Environmental Justice Foundation (EJF), som i en rad mycket detaljerade rapporter har granskat den kinesiska fiskeflottan. De kinesiska företagen har dock knappt brytt sig om att gömma spåren. Trålarna – alla listade på Ghanas fiskerimyndighets webbplats – har kinesiska namn som Meng Xin eller Jin Hai. När Dagens ETC googlar en av trålarna, Zhong Lu Yu 1003, får vi en träff på det kinesiska fiskeriföretaget Zhonglu Oceanic Fisheries webbplats. Enligt ghananska fiskerimyndigheten ägs trålaren av ett företag i Ghana, men här anges den som en del av det kinesiska företagets flotta.

Illegalt fiske vanligt

Inte nog med att antalet ghananska trålar­licenser enligt EJF och forskare är långt ifrån hållbart – trålarna är dessutom notoriska i att bedriva illegalt fiske utöver sina ordinarie kvoter. Ett stort problem är det som i Ghana kallas saiko. Det började relativt oskyldigt med att ghananska fiskare seglade ut till trålarna för att byta till sig deras oönskade bifångster mot förnödenheter och pengar. Men i takt med att trålarnas fångst av värdefull exportfisk minskat har trålarna medvetet börjat sikta in sig på mindre fisk för saiko-handel med ghananer. De använder illegala nät med mindre maskor och fångar alltmer ungfisk som ännu inte reproducerat sig. Saiko bedöms ha fått katastrofala följder. I en EJF-undersökning 2017 framkom att mer än 50 procent av det trålarna tog upp var för saiko och låg därigenom utanför den officiella statistiken.

2021 slog ghananska myndigheter ner på saiko-handeln till havs. Men det har inte fått stopp på den. Istället flyttade handeln till hamnen där lådor med saiko-fisk nu säljs till ghananska fiskhandlare – enligt EJF mitt framför ögonen på hamnmyndigheterna.

Inspektörer lever farligt

Korruptionen genomsyrar nämligen, enligt EJF, hela fiskerinäringen i Ghana. I en studie baserad på 36 intervjuer med ghananska besättningsmän som jobbat på trålare framkom att 86 procent bevittnat korruption bland fiskeriinspektörer och hamnmyndigheter. Den huvudsakliga valutan var lådor med värdefull exportfisk som levererades till myndighetspersoner mot att illegala fiskeriaktiviteter inte rapporterades.

Hur långt är kinesiska kaptener ­beredda att gå för att stoppa de som ändå vågar ­rapportera? Mycket långt tror vissa, ­inklusive frisören Bernard Essien och hans bror chauffören James Essien, bägge boende i Accrastadsdelen Nima en dryg halvmil från fiskeläget Jamestown. Den 5 juli 2019 fick James Essien ett telefonsamtal. Emmanuel, den tredje brodern i syskonskaran, var ­försvunnen. Han var anställd som fiskeri­inspektör på en kinesisk trålare, inom ramen för ett projekt finansierat av Världsbanken.

– Besättningen hade ätit middag tillsammans och Emmanuel hade gått tillbaka till sin hytt. Nästa dag var han inte där längre. Polisen hittade hans mobil och pass i hytten, säger James Essien.

Bara två veckor tidigare hade Emmanuel Essien gjort något som är ovanligt bland inspektörerna.

– Han hade lämnat en rapport och videomaterial till polisen om illegala fiskeaktiviteter ombord på en annan av trålarna, säger James Essien.

Bernard Essien tar fram den handskrivna rapporten på sin mobil. I den beskriver Emmanuel hur den kinesiske kaptenen beordrade att stora mängder fisk skulle dumpas överbord, något som är olagligt. Trots det förekommer det allt oftare, speciellt efter att Ghana bestämde sig för att ta i med hårdhandskarna mot saiko-handeln till havs. Fisken som dumpas är död och tillhör ofta de arter som annars hade tagits upp av de småskaliga kanotfiskarna. Den dumpas för att ge plats åt annan fisk av högre värde.

Emmanuel Essiens rapport hade kunnat leda till miljonböter och därför misstänker familjen att Emmanuel blev mördad, något som den kinesiska kaptenen tillbakavisat.

– Man faller inte bara överbord hur som helst, relingen är hög. De måste ha gjort något med honom. Han var ensam där som inspektör, säger James Essien.

Fiskeriinspektör är samtidigt ett dokumenterat farligt jobb och det finns många fall runtom i världen med inspektörer som spårlöst försvunnit. Orsakerna kan man bara spekulera i.

För familjen är händelsen ett djupt trauma. Efter snart fyra år har de fortfarande inte kunnat begrava Emmanuel och de väntar ännu på att polisutredningen ska bli färdig.

– Vi är väldigt stolta över vad han gjorde, men vi vill ha rättvisa.

Samtidigt som de kinesiska trålarna fortsätter med sina aktiviteter menar Ghanas fiskerikommission att kollapsen i bestånden inte främst kan skyllas på dessa. Det tyngsta ansvaret ligger snarare på de småskaliga fiskarna, menar man. De använder i allt större utsträckning själva illegala hjälpmedel i fisket, såsom ljus som drar till sig fisk, dynamit och DDT. Bland småskaliga fiskare är det dock en vanlig uppfattning att man har tvingats att ta till illegala metoder för att kunna tävla med trålarna och saiko-handeln.

Alfred Ofore Kae, fiskaren i Jamestown, säger att han vet många som använder bland annat dynamit för att döda fisk.

– Myndigheterna borde sätta stopp för sånt, annars har vi snart ingen fisk kvar.

Istället för att gå över till illegala metoder för att öka intäkterna vill Alfred Ofore Kae köpa en egen båt. Idag jobbar han bara på andras båtar, men med en egen hoppas han kunna tjäna mer pengar.

– Jag behöver se till att mina barn får en bra uppväxt och kan gå i skola. Annars kommer de inte kunna försörja mig sen när jag är gammal. Det är inte lätt när fisket blir allt sämre. Men Gud har en plan för oss.