– Det var som om jag berättade att jag inte använder deodorant. Det är verkligen en stämningsdödare att prata om klimatet, säger Chris Stemp i ett av de första avsnitten av ”The Week on Earth”, podden om den globala upphettningen som han trots allt startade. Avsnittet handlar om just detta: Hur ska vi prata om klimatförändringen på ett sätt som startar konversationer, snarare än stänger ner dem?

Forskning visar att generellt samtalar vi inte om vår största utmaning. Och många som är engagerade i klimatfrågan, eller som vid något tillfälle känt klimatångest och haft behov att prata om det, känner nog igen sig i att det är svårt att prata om det. Experterna som intervjuas i ”The Week on Earth” menar att det beror på att de sociala normerna inte belönar det. Vissa upplever till och med att det kan sätta ens relationer i fara. Dessutom är det ett komplicerat ämne som de flesta inte är särskilt insatta i. Om vi vill passa in och låta smarta kan det alltså vara klokt att prata om andra saker.

– Det handlar om ett existentiellt hot mot våra civilisationer, och det innebär ett riktigt djupt samtal. Många är inte redo för sådana samtal, tillägger David Saddington, en självutnämnd ”klimatförändringskommunikatör” som har bred erfarenhet av att agera för – och prata om – klimatet.

Hans nyckel till att nå människor är att göra det mindre vetenskapligt och mindre ”om något som händer långt borta”, och istället mer personligt. Hur kommer din arbetsplats, din vardag, ditt liv, förändras?

– Vi måste få in känslorna i berättelsen, säger han.

– Fler behöver förstå att klimatförändringen är en fråga som påverkar dem personligen, och sedan behöver de bli arga på det efter att de får reda på det. Därefter kan de bli en bli en stark röst för politisk förändring.

Kata Nylén, pyskolog och av tre författare till boken ”Klimatpsykologi – hur vi skapar hållbar förändring”, påpekar också att klimatprat väcker känslor.

– Det är oftast lättare att få till ett bra samtal om du läser av lite var den du pratar med befinner dig känslomässigt, säger hon till Naturskyddsföreningen.

– En del kanske inte kommer lyssna om du bara pratar om att du är pepp på omställningen, för det matchar inte deras pessimism. 

Samtidigt kan samtal hjälpa mäniskor att komma ur föreställningen om att det inte spelar någon roll vad de gör. Denna slutsats kommer Maria Wolrath-Söderberg fram till i sin rapport Tankestrukturer som hindrar omställning – och hur vi kan överkomma dem, som hon skrev förra året på beställning av Miljömålsberedningen. 

Alla kan göra något, som att rösta, sätta upp solpaneler, gå med i en bilpool eller dela på andra saker. Dessutom ”behövs sociala sammanhang där man kan se resultaten av gemensamma ansträngningar,” skriver hon. För att nå dit behöver vi förflytta normen, och det behövs alls ingen majoritet för att göra det, skriver Wolrath-Söderberg. ”I själva verket behövs inte så många individer för att det ska blir fråga om en rörelse eller normförskjutning. Det avgörande är att det är individer som samtalar med varandra, bildar grupper, etablerar nya vanor och berättar om dem för varandra.”

Vi måste berätta om det för varandra.