Det stod snart klart att det var brandskum som använts vid Blekinge flygflottilj sedan 1980-talet som förgiftat dricksvattnet och människornas kroppar. Skyhöga halter av PFAS har uppmätts i blodet hos barn och vuxna som druckit vattnet. Flera har drabbats av cancer och andra sjukdomar.

– Omkring femtusen människor utsattes för det här vattnet, men eftersom det pågått sedan 80-talet kan det vara betydligt fler. Kommande generationer drabbas också eftersom kemikalierna förs vidare till foster, säger toxikologen Mattias Öberg som forskar på miljögifter vid Karolinska Institutet. Han trodde inte att det var sant när han såg de halter Kallingeborna har i blodet.

– Jag vet var halterna brukar ligga, och trodde först att man räknat fel, säger han.

Började gräva

Sedan gifterna avslöjades har de drabbade sökt upprättelse och skadestånd i domstol. Mattias Öberg har följt den rättsliga prövningen, bland annat som expertvittne i tingsrätten.

– Jag upplevde att det fanns ett stort fokus på vad vetenskapen säger om PFAS, men väldigt lite om hur det kunde hända, vem som bär ansvaret och vad vi kan göra för att det inte ska hända igen.

– Så jag bestämde mig för att börja gräva i det, säger han.

Ganska snart fick han nys om ett antal rättegångsdokument som visar att den amerikanska PFAS-producenten 3M var medveten om riskerna med PFAS redan i slutet på 1960-­talet, kunskap som ­företaget har dolt för att skydda sina affärs­intressen. Det var kanske inte så förvånande med tanke på hur både olje- och tobaks­industrin på liknande sätt mörklagt vad de tidigt visste om farorna med rökning och växthuseffekten.

– Historierna har likheter. Och det intressanta är att i de amerikanska dokumenten så pekar 3M ut svenska myndigheter och forskare som särskilt affärsstrategiskt viktiga, säger Mattias Öberg.

Svenska nyckelspelare

Redan på 80-talet hade företaget utifrån egna laboratorieförsök förstått att PFAS finns överallt i naturen, i människor och djur. Ett decennium senare varnade visselblåsare inifrån 3M den amerikanska miljömyndigheten EPA för riskerna. Då bytte industrin strategi, från mörkläggning till att fördröja lagstiftning så länge det går.

Varför var just Sverige särskilt intressant i sammanhanget?

– Det här var vid millennie­skiftet. Förhandlingarna om regelverket Stockholmskonventionen och arbetet med den europeiska kemikalielagstiftningen REACH pågick. Sverige och Kemikalieinspektionen var nyckelspelare.

Dokumenten visar att 3M hade en – fortfarande okänd – kontaktperson på inspektionen.

– Det framgår också att 3M granskat rapporter om PFAS från myndigheten och betalat svenska forskare för studier om kemikalierna.

Kontrollerar berättelsen

Ett effektivt sätt att styra lagstiftningen är att styra den forskning som lagstiftarna baserar sina beslut på. Många svenska forskare tog under den här tiden emot generösa forskningsanslag från 3M.

– Jag känner många av de här forskarna, de är mina kollegor, och hade jag blivit erbjuden två miljoner för att göra en studie för tio, femton år sedan så kanske jag också hade tackat ja, säger Mattias Öberg.

Forskarna själva hävdar att finansieringen inte påverkat resultaten och Mattias Öberg säger att han inte hittat något forskningsfusk.

– Men företaget får insyn i forskningen och möjlighet att sprida sin berättelse. Det står inte att 3M känt till problemen i 25 år, utan intrycket är att det är ett ansvarsfullt företag som så snart de fått kunskaper om risker har fasat ut det farliga ämnet.

Att det utfasade ämnet ­ersatts av ett annat besläktat men mindre studerat ämne, framgår inte heller.

– Sen uppmanas forskarna att studera det utfasade ämnet, medan det saknas information om det ämne som används istället.

Det låter som någon sorts fusk, tycker jag.

– Ja, nånstans. Den här ­historien handlar mycket om relationen mellan kunskap och makt. Som forskare vill jag gärna tänka att kunskap ger mig makt, men här blir det tydligt att det är den som kan styra kunskapen som har makten.

Arbetet med kartläggningen har förändrat Mattias Öbergs syn på forskningen.

– Jag anser numera att det krävs någon sorts vattentäta skott mellan industrin och forskningen. Idag går pengarna direkt från industrin till forskarna.

Den uppfattningen framförde den svenska kemisten och miljödebattören Hans ­Palmstierna redan i början på 70-talet.

– Under kartläggningen upptäckte jag också att han redan 1968 varnade för PFAS. Men ingen lyssnade.

Istället fick han forskar­världen emot sig.

Undviker ansvar

Idag är det invånarna i Kallinge och nordvästra Ronneby som betalar det högsta priset för PFAS-industrins makt över forskningen. Fortfarande har ingen tagit ansvar för miljö- och hälsoskandalen i Blekinge. ­Mattias Öberg anser att de drabbade borde få skadestånd, frågan är hur skadeståndet bör beräknas och vem som borde betala.

– I det här fallet är det produktägaren, alltså vattenbolag­et. Sen får de kräva ersättning av försvaret, och försvaret skicka kostnaden till företaget i USA som sålde brandskummet. Nånstans måste kedjan börja, säger Mattias Öberg.