Citatet tillhör FN:s generalsekreterare António Guterres som i september i år uppmärksammade 30-årsjubiléet av Montrealprotokollet, då världens länder gemensamt beslöt sig för att fasa ut de freoner som hotade jordens ozonskikt och därmed förmodligen räddade mänskligheten från att långsamt stekas till döds.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Då var det republikanen Ronald Reagan och hans kanadensiska konservativa kollega Brian Mulroney som drev på världen att skriva under. Ännu en konservativ som tidigt hoppade på tåget bort från freonerna var Storbritanniens järnlady Margaret Thatcher. Med sin examen i kemi insåg hon snabbt allvaret i situationen.
”Kinesiskt påhitt!”
Dagens republikaner och konservativa har dock knappast gjort sig kända som miljöns fanbärare. Donald Trump påstår att klimathotet är ett kinesiskt påhitt för att sänka amerikansk industri.
Hans förslag till klimatrådgivare, Kathleen Hartnett White, visade i ett senatsförhör nyligen upp elementära brister i inte ens kontroversiella delar av klimatvetenskapen och har dessutom tidigare sagt ”att bränna fossila bränslen är inte farligt så länge du inte suger på ett avgasrör”. Och republikaner moonwalkar sig återkommande ur frågan om sin inställning till klimathotet med mantrat ”jag är ingen forskare”.
– Mycket var annorlunda då på 80-talet. Bara det att amerikanerna var först ut i rymden gjorde att de fick en annan relation till planeten, både högern och vänstern. Just bilderna från rymden betydde mycket för den amerikanska miljörörelsen, säger Mattias Svensson, nyliberal debattör, författare och en av högerns gröna röster.
Ideologi och pengar
Orsaken till republikanernas vändning efter Reagan stavas både ideologi och pengar. Med växande farhågor kring klimatets riktning började demokrater på 90-talet ropa högre efter utökade federala befogenheter, för att tackla problemet från högre ort.
– Det blev en bekväm höger-vänsterfråga. Hos republikanerna tog det sig uttryck i skepsis mot vad som betraktades som vacklande empiri. Man letade anledningar att slippa diskussioner om eventuella politiska restriktioner grundade i miljöhänsyn, förklarar Mattias Svensson.
Han nämner också kostnaderna – demokratiska och marknadsekonomiska – för miljöanpassningar som en stötesten för de konservativa.
”Ingen klimatskatt”
En ekonomisk sida finns förvisso, men enligt New York Times handlar den i första hand om republikanska förutsättningar för politisk överlevnad.
Trots att polariseringen började på 90-talet var det först 2008 som pendeln helt vände till fossillobbyisternas fördel. Då började en grupp kallad Amerikaner för välstånd skicka runt uppropet ”Ingen klimatskatt”.
Uppropet bestod av en enda mening: ”Jag motsätter mig alla regleringar kopplade till klimatet som innebär en nettoökning av statens inkomster”.
Gruppen grundades och finansierades av fossilmiljardärerna Charles och David Koch, vars raffinaderier processar 600 000 fat olja om dagen. Klimatlagar ”gör människors liv sämre, inte bättre” och kommer att ”göra väldigt liten skillnad på framtidens temperatur”, hävdade storebror Charles i en intervju med Fortune.
Finansierade attacker
Året efter misslyckades president Barack Obama med att föra ett lagförslag om utsläppshandel genom senaten. Trots att idén kom från Ronald Reagans ekonomer, införts i en tidig version av president George Bush den äldre och fram till dess stöttats av ledande republikaner.
Kort före senatsomröstningen hade hackare offentliggjort dokument som påstods bevisa en vetenskaplig konspiration för att lura in världen i klimatalarmism.
Att de påstått falska rönen senare visade sig vara korrekta glömdes snart bort. Klimatskeptikerna vann och senaten röstade ned utsläppshandeln.
Bröderna Kochs arbete var inte klart där. En fullskalig attack, understödd av avlönade akademiker och konservativa tankesmedjor, riktades mot demokrater som röstat för utsläppsrätterna samtidigt som fossilvänliga republikaner lyftes fram i deras ställe. Målet var att tillsätta politiker som aldrig skulle få för sig att reglera och beskatta utsläpp.
Köper övertygelse
Polariseringen av det politiska samtalet har gjort klimatfrågan till ett ”lackmustest för vem som är en god republikan”, som den republikanske kampanjstrategen Whit Ayres uttrycker det, enligt New York Times.
I bröderna Kochs kikarsikten fanns inte bara demokrater, utan också de kvarvarande republikaner – John McCain, som försökte bli president 2008, hade till exempel en tuffare klimatagenda än Barack Obama – som dittills arbetat för hårdare klimatlagar.
Attacken på de sistnämnda blev en signal till hela partiet. Den som vill ha ekonomiskt stöd i en politisk kampanj gör helt enkelt bäst i att följa en klimatskeptisk kanon.
Och ställda inför hotet om indragna kampanjbidrag föll republikanerna till föga. En efter en omvärderade de sina klimatbekymrade ståndpunkter, åtminstone offentligt.
Nostalgi viktigt
Enligt Mattias Svensson finns det fler faktorer som förklarar de konservativas nuvarande klimatskeptiska hållning. Som också omfamnas av delar av befolkningen, det vill säga väljarna, som av olika anledningar kan vara extra mottagliga för budskap från dem som ifrågasätter tingens ordning.
– Att minska utsläpp av fossila bränslen påverkar hela produktionsapparaten och de flesta transporter. Restriktioner och utsläppspriser kan därför framställas som ett hot mot ens sätt att leva i välbärgade västländer. Samtidigt ligger problemen i framtiden och är svåra att greppa. Klart att folk då lockas av skepsis och helst inte tänker på hur illa det kan gå, säger han.
Klimatmotståndet kan dessutom ses som en sista nostalgisk dödsryckning, en saknad efter en förlorad värld.
– Ekonomin har ännu inte återhämtat sig. Färre amerikaner tycker att det blir bättre. Det gör att man söker sig till det som var. Jag noterar också att Trumps valmanifest var ett slags omvänd identitetspolitik. Där riktade han sig till alla som jobbade i fossilsektorn, kallade dem hjältar, vilket är något de förmodligen inte hört på flera år.
