2021 pratar KD om samma statliga kärnkraftsutbyggnad som partiet bekämpade 1979.
2021 förklarar M att kärnkraften måste skyddas från marknadens elaka logik – samma marknad som man tillsammans med S släppte lös på 90-talet.
Vissa artiklar kan man skriva i sömnen. Inget har nämligen hänt. Exakt samma fakta gäller och samma felaktiga påståenden sprids av samma krafter som förr.
Som nu med kärnkraften.
Kärnkraftens problem är desamma idag som 1979:
1) Går det illa vid en olycka är konsekvenserna större än någon annan olycka vi känner till bortsett från krig. Ingen sansad människa vill ha ett nytt Fukushima eller Tjernobyl. Ingen vill riskera ett haveri med enda argumentet att ännu har det inte skett just här.
2) Ingen vet vad man ska göra med avfallet. Idag har vi radioaktiva stavar liggande i fyllda vattenbassänger – ett problem som knappast kan lösas på liknande sätt som när skurkföretag tömmer sopor i svenska småstäder och förgiftar mark och luft.
Atomsopor är något som aldrig försvinner, såvida man inte har en tidshorisont på hundratusentals år. Hur djupt man än gräver finns de kvar.
3) Ingen, utom staten, kan betala olyckor eller nedläggningar. Kostnaden för att bli av med verken är så stora att de inte ryms i någon vettig kalkyl och därför ignoreras de.
Ingen vill betala de 2 400 miljarder kronor nedsläckningen av Fukushima skapat för Japans skattebetalare.
Det är inte konstigt att kärnkraften idag diskuteras utan att dessa tre grundproblem tas på allvar. Länge trodde miljörörelser och kärnkraftsmotståndare nämligen att de här hoten skulle räcka som motargument. Men de fick fel när S och M byggde ut kärnkraften. De fick fel när samma politiska krafter sedan vägrade nedmontera enligt folkomröstningen. De fick ännu mer fel när inte ens det faktum att vindkraft, solkraft och vattenkraft började spöa kärnkraften i alla ekonomiska kalkyler räckte för att tysta kärnkraftsvurmarna.
Föreställningen om att kärnkraften försvinner för att den är olönsam är helt enkelt falsk. Kraftslaget har alltid varit olönsamt och subventionerat och kommer aldrig kunna konkurrera på en riktig elmarknad. Bolagsägarna har de senaste tio åren gjort sina vinster på vattenkraft och elnät. Ingen vill bygga kärnkraftsreaktorer såvida inte någon annan betalar och just därför rycker de borgerliga ledarna ut och kräver att staten satsar på ny kärnkraft.
Det är en slags omvänd statskapitalism vi ser. Svensk Näringsliv argumenterar nu för att begränsa svensk elhandel med Europa (en handel som gör att fossil el slås ut bit för bit) bara för att rädda svensk kärnkraft. De vill göra kärnkraften möjlig, det vill säga ge oss dyrare el (men med bevarad rabatt för industrin), trots att sol och vind är så mycket billigare.
Det är faktiskt svårt att förstå hur billig den förnybara energin är. En stor solcellsanläggning på exempelvis ett e-handelslager ger el för 15 öre per kWh att jämföra med köpt el för totalt 150 öre. Just därför har regeringen infört en begränsning så att ingen kan sätta upp mer än 500 kW (vilket betyder el till max två stora hyreshus, sen blir det straffavgift). Industriföretag, stora fastighetsägare, butikskedjor – alla hindras att investera i egen solel. Det här – att vi bromsar storskalig billig solenergi för att skydda kärnkraften – är unikt för Sverige. Men så är också nationen näst sämst av alla på solel. (Jo, Norge är sämre).
Kärnkraften styr fortfarande svensk energipolitik. Det är därför varje försök att bygga lokal självförsörjning med stora batterilager, storskalig geoenergi eller för den delen vätgaslager bromsas av regler där aktörerna förbjuds att lösa problemet som svinkalla vinternätter eller stekheta sommardagar (då kärnkraften inte fungerar på grund av dålig kylning) skapar.
Förstå detta enkla: de svenska energibolagen tjänar mer pengar på att inte lagra än på stigande priser vid hög konsumtion.
Och de som har ansvaret för att elnäten fungerar även kyliga dagar (elnätsbolagen) är förbjudna att bygga till exempel batterilager.
Hela elsystemet är centraliserat runt kärnkraft – i början för att ge billig el till industrin, idag för att ge dyrare el till alla. Detta trots att el, väldigt enkelt, kan vara både lokal och hållbar.
Vad innebär då ellagring?
Nationellt är vattenkraft ett fantastiskt lager. Vatten samlas i dammar och flödet får öka när behoven är som störst.
Lokalt är storskaliga värmelager (kanske i salt eller aluminium) fantastiska för att lagra energi mellan säsongerna.
Privat är batterier otroligt enkla och effektiva. Det räcker med ett kylskåpsstort ellager i garderoben för att se till att en lägenhet aldrig får brist på eller behöver köpa el när den behövs av andra vid effektproblem.
Elbilarna har redan bevisat att det går att både lagra och ta ut el gång på gång i tusentals cykler, och batterilager i bostäder behöver inte alls ha lika ”bråttom” som elbilarna.
Villaägarna kan alltså använda sin elbil som ett batterilager vilket räcker under flera dygn.
Kostnad? Ett batterilager till en lägenhet kostar mindre än vitvarorna till dess kök. Tänk dig nu en miljon lägenheter som klarar sig själva vid elproblem och som dessutom sänker sina kostnader genom att göra egen el från taket och lagra till natten. Eller genom att köpa billig el på natten och lagra till dagen. Vilken balans vi skulle få. Och vilket problem för energibolagens bokslut.
Kommer kärnkraften läggas ner innan vi får en nationell radioaktiv olycka?
Jag tror inte det. Sex nedlagda kärnkraftverk har hittills mest betytt att de sex som är kvar har uppgraderats.
Svenska energibolag har toksatsat på kol, gas, kärnkraft, sopbränning och hånat alternativen och allt som inte är beroende av det centrala system som föder dem – i Sverige och i EU.
De vet av erfarenhet att svenska staten räddar affären om det verkligen kniper.
Flera hundra miljarder har satsats fel på skattebetalarnas bekostnad.
Varför skulle en sådan bransch bry sig om att det är billigare och bättre med vind, sol och lagring?
Varför skulle branschens politiker säga emot?
Kärnkraften har vi kvar tills vi dör.
Det enda vi kan hoppas på är att vi inte dör av den.