Arten var tidigare utbredd i delstaten South Australia, men på 1920-talet försvann den och det dröjde över 80 år innan den återinfördes till Innes National Park.
Nationalparken, som nyligen fyllde 50 år, ligger på södra spetsen av Yorkehalvön och täcker omkring 100 kvadratkilometer busklandskap, dramatiska klippväggar och långa vita sandstränder – som lockar tusentals turister. Men så har det inte alltid varit. För bara några decennier sedan pågick här en utbredd gruvdrift då krita utvanns ur den vita steniga jorden och lämnade ett förstört landskap efter sig. Sedan gruvnäringen lämnade halvön återhämtade sig naturen dock snabbt igen.
27 däggdjursarter är utrotade
Den lilla oasen av vildmark är omgiven av hav och i norr breder jordbruksmarken ut sig. På sistone har ytan av naturlig vegetation ökat väsentligt, och för ögat ser det ut som att naturen tagit tillbaka vad som tillhör den. Faktum är dock att vildmarken inte har haft sina karaktäristiska djurarter så länge nationalparken funnits här, och det beror inte enbart på gruvdriften och att åkermark tog över vildmarken – utan framför allt på introducerade ”ferals”.
Rävar, katter och råttor har gått amok på Australiens endemiska djurliv och på Yorkehalvön har även de nya opportunistiska jägarna, tillsammans med omvandlingen av landskapet, bidragit till att minst 27 däggdjursarter är lokalt utrotade sedan ett århundrade tillbaka. Även många växtarter är på kraftig nedgång.
Med Australiens största rewilding-projekt ”Marna Banggara”, som tog avstamp för två år sedan, är målet att sätta stopp för den negativa utvecklingen.
Marna Banggara betyder välmående land på det lokala Narungga-språket och det WWF-ledda projektet ska återinföra de 27 djurarterna till nationalparken och omkringliggande områden – sammanlagt 170 kvadratkilometer – till att börja med under en femårsperiod. Ett 25 kilometer långt stängsel, som är 1,8 meter högt, skär genom halvön norr om nationalparken och hindrar katter och rävar från att komma igenom. Barriären är dock öppen där vägarna passerar, så därför sätter parkvakterna ut fällor vid öppningarna.
Max Barr, som är delstatsregeringens projektledare, letar efter ett lämpligt ställe bland buskarna att sätta ut buren med torkat kött, korv- och fiskbitar behandlade med Compound 1080, eller natriumfluoracetat. Om en leguan eller någon annan inhemsk art skulle få i sig giftet är det ingen fara, förklarar han.
– De är immuna mot det.
De svåraste skadedjuren att bli av med är katter eftersom de är skickliga jägare, berättar Max Barr, så de måste man överlista genom att till exempel sätta ut emufjädrar som rör sig i vinden vid fällorna.
– Rävar är lätta att fånga jämfört med katter, säger han.
Att stänga av särskilda områden i Australien med hjälp av stängsel är inget nytt påfund – det har skett under en lång tid. Ofta handlar det om öar som South Australia’s Kangaroo Island (söder om Yorkehalvön) där skadedjuren är lättare att kontrollera. Men även på Yorkehalvön har stängsel kombinerat med fällor lett till att antalet rävar och katter minskat dramatiskt. Det har blivit en räddning för det lokala djurlivet, och snart kan projektet spridas norrut samtidigt som liknade åtgärder sätts in på andra håll i landet.
– Om vi inte hade fångat rävar så hade alla damavallabier försvunnit från Yorkehalvön på 18 månader, klargör Max Barr.
Övertyga lokalinvånarna
Nästa utmaning blir att övertyga markägarna om att rewilding – det vill säga återförvildning – är här för att stanna. Misstänksamheten är utbredd, framför allt bland den äldre generationen, som ofta tror att miljövård kan komma att påverka deras sätt att bruka jorden.
Max Barr och hans kollegor är då och då på besök i traktens skolor och ”pratar med nästa generation”.
– De är mer fokuserade på att skydda miljön. Äldres sätt att tänka är svårare att ändra på, de säger alltid: ”men min pappa gjorde så här”.
När det gäller vilka arter som ska återinföras är det okontroversiella djur som hamnar först på listan, medan andra fortfarande är svartlistade hos markägarna.
– Dingoer är ett stort nej, säger Max Barr, medan tasmansk djävul har lagts fram som förslag – men då längre fram i tiden.
Först ut blir i stället den kritiskt utrotningshotade borstsvansade opossumråttan, även kallad woylie. Det känguruliknande pungdjuret har inte hunnit utveckla ett beteende för att undvika rävar och katter, vilket har lett till att arten är lokalt utrotad på Yorkehalvön och har minskat kraftigt över sitt utbredningsområde. Förra månaden släpptes 20 woylies från Western Australia och lika många från South Australia ut i Innes nationalpark.
Naturliga landskapsarkitekter
Woylies är kända som ”naturliga markingenjörer”. Varje individ gräver upp fler ton jord om året när de letar efter frön och rötter, vilket hjälper inhemska växter att sprida sina frön.
Faktum är att Yorkehalvön ser välmående ut på ytan, men enligt Aaron Smith, en parkvakt från det lokala Narrunga-folket, har många växtarter försvunnit eftersom woylies och andra naturliga landskapsarkitekter saknas.
Han går vant på stigarna längs kusten och berättar att i samband med återinplanteringen av woylies kommer även kortnästa punggrävlingar (Southern brown bandicoot) och det lilla rovpungdjuret Red-tailed phascogale att släppas ut.
Även andra arter – som kaninpunggrävling och myrpungdjur – står på tur, men de olika arternas återinförande är beroende av hur det går för woylies och nästkommande arter.
Längre fram kommer även pungmården Western quoll att återinplanteras. Rovpungdjuret som är en ”native cat”, i storleksordningen av en huskatt, jagar bland annat woylies, men försvann från South Australia då jordbrukare ansåg att arten var ett skadedjur samtidigt som konkurrensen från rävar och katter blev för stor.
– Vi vill återskapa en balans mellan rovdjur och bytesdjur, förklarar Aaron Smith.
Lite längre bort visar han upp en ”possum box”, uppsatt i ett träd, som hjälper områdets dvärgpungsovare att bosätta sig.
– Eftersom de stora träden har huggits ner bygger vi bolådor till dvärgpungsovarna som påminner om hål i träden, berättar Aaron.
Han sätter även upp stora träholkar till tornugglor – som har lett till att rovfåglarna ökar i antal och därmed håller antal möss i schack – till glädje för lantbrukarna.
Några emuer springer genom busklandskapet och slänger nyfikna blickar mot oss. Emuer och kängurur har hittat en fristad i nationalparken, eftersom de ofta skjuts när de beger sig utanför parken för att beta på jordbruksmarker.
Samtidigt är de båda arterna uppskattade av nationalparkens besökare.
– Turisterna älskar dem, vi har de mest plåtade emuerna och kängururna i South Australia, berättar Max Barr.
Positiva tongångar
Rewilding innebär ett samarbete med lokalbefolkningen och trots att en del invånare fortfarande motsätter sig nya naturvårdsplaner är de flesta positivt inställda. Stephanie Ball äger 1800 hektar jordbruksmark och betesmark i utkanten av nationalparken. Hon tycker det är bra att den ursprungliga faunan kommer tillbaka.
– Jag är ingen ”greenie”, men tror på en balans i naturen, säger hon.
Sedan projektet startade ser hon allt fler vilda djur som leguaner, malleehöns och myrpiggsvin.
– Det är bra att de plockar bort rävarna, även om det inte går att helt bli av med dem.
Förutom en stor landareal äger Stephanie Ball en souvenirbutik och enligt henne kan rewilding även innebära fler turister.
– Yorkehalvön är unik och har aldrig riktigt upptäckts.
