BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
För första gången får vi nu se de siffror som avtalet är beroende av, och av dem man kan bara dra en slutsats. Antingen kan regeringarna fullfölja sina internationella åtaganden, eller så kan de tillåta prospektering och utveckling av nya reserver av fossila bränslen. Inte både och.
Parisavtalet, som 200 länder ingick i december, lovade att hålla ”den globala medeltemperaturhöjningen långt under två grader över förindustriella nivåer”, och hade ambitionen att begränsa höjningen till 1,5 grader. Vad innebär det? Tack vare en rapport från Oil Change International kan vi nu svara på den frågan med viss precision.
Rapporten använder industrins egna siffror, och visar att den globala temperaturökningen troligen kommer att vara större än två grader om man bränner oljan, gasen och kolet i de fält och gruvor där tillverkning redan sker eller håller på att förberedas. Och även om all kolbrytning skulle stoppas i dag, så skulle oljan och gasen som i nuläget finns redo medföra en ökning på över 1,5 grader. Tanken att vi kan öppna nya reserver, antingen genom att utvinna gas med hjälp av fracking (hydraulisk spräckning) eller genom att gräva efter kol, utan att samtidigt svika våra åtaganden i Paris, är helt enkelt inte rimlig.
Det här är inte något extremt skräckexempel. Tvärtom, faktiskt. Rapporten använder den uppskattning som FN har antagit. Det betyder 66 procent chans att förhindra en uppvärmning med två grader, och 50 procent chans att hindra 1,5 graders uppvärmning. Det är ett risktagande som på varje annat område skulle anses huvudlöst.
Hur som helst: För att oddsen inte ska bli ännu värre innebär ett tvågradersmål att vi bara kan använda ungefär 85 procent av de fossila bränslen som i nuläget är klara för utvinning. Ett 1,5-gradersmål innebär att vi bara kan utvinna en dryg tredjedel (siffrorna förklaras av den amerikanske miljöaktivisten Bill McKibben i en artikel i New Republic). Varför ska vi då utveckla nya reserver, om Parisavtalet innebär att vi inte till fullo kan utnyttja de som redan är i produktion?
Det enda sättet att förena regeringarnas klimatåtaganden med öppnandet av nya kolgruvor, oljefält och frackinganläggningar är att fånga upp och förvara koldioxid – det vill säga att utvinna koldioxid från kraftverkens rökgaser och lagra den djupt under markytan. Men trots enorma ansträngningar att demonstrera den här tekniken har det inte bevisats att den fungerar i stor skala, och den verkar inte komma någon vart. Vår energipolitik vilar på tomt prat.
Vissa regeringar tror att de kan överskrida klimatmålen och längre fram i tiden suga koldioxid ur luften. Det här förutsätter scenarier som inte skulle vara mindre realistiska om de byggde på trolldom. Det mest populära förslaget är att kombinera uppfångnings- och förvaringshjärnspöket med biobränsleplanteringar över en yta mellan en och tre gånger så stor som Indiens.
Tanken är att skörda materialet från dem, bränna det i kraftverk och gräva ner utsläppen. Det skulle bara kräva några hundra miljoner hektar bördig åkermark, som dessutom ska räcka till alla andra problem som är tänkta att trollas bort med biobränsle, till exempel användning av bensin och diesel i bilar och fotogen i flygplan, för att inte nämna den lilla frågan om att skaffa föda åt världens människor.
Alla de här fånerierna håller man på med i stället för att göra något mycket enklare, nämligen sluta gräva. Det finns bara en enda form av uppfångning och förvaring av koldioxid som är vetenskapligt bevisad och kan tillämpas genast; att låta de fossila bränslena ligga kvar i marken.
Att låta reserverna av fossila bränslen vara är mycket enklare än att bryta upp dem och sedan behöva avveckla dem. Oil Change-rapporten påpekar att om man ska stänga fungerande gruvor och oljekällor, så måste man konfrontera och kompensera företag som har gjort stora investeringar i produktionen, samt ge människorna som förlorar sina arbeten ny utbildning och nya jobb. En del av detta kommer att behöva hända i vilket fall som helst, om regeringarna ska uppfylla sitt löfte från Paris. Men deras ansträngning borde gå ut på att minimera lidandet, inte förlänga det.
De har följande valmöjligheter. Den första: att gradvis och kontrollerat minska den befintliga produktionen, och ersätta den med förnybar energi och koldioxidsnål infrastruktur, vilket kan ge många arbetstillfällen. Den andra: att låta tillverkningen av fossila bränslen fortsätta på nuvarande nivå ett tag till, och därefter plötsligt och brutalt stänga ner branschen, med svåra konsekvenser för både jobb och näringsliv. Den tredje: att fortsätta framställa fossila bränslen på samma sätt som i dag, med ett klimatsammanbrott som följd.
På vilket sätt är det här ett svårt val?
Våra regeringar verkar fast beslutna att välja det tredje alternativet. Omkring 1 400 miljarder dollar håller på att skakas fram globalt för ny utvinning och transport av fossila bränslen under de närmaste 20 åren. Nog ingriper regeringarna alltid – för att krossa politiskt motstånd mot projekten, samtidigt som de använder offentliga pengar för att skydda dem från marknadskrafterna.
I Storbritannien får olje- och gasbolag i Nordsjön så generösa skatterabatter att staten under de kommande fem åren antagligen kommer att ge dem ungefär fem miljarder pund mer än den får in i skatt från dem. Liknande skattelättnader finns för frackingföretag – men givetvis inte för förnybar energi.
När det gäller vindkraftverk har de som bor i närheten en särskild vetorätt, men när det gäller fracking har regeringen gett sig själv särskilda befogenheter att köra över lokala beslut så att verksamheten kan fortskrida. Och om rå styrka inte räcker så backas den upp av mutor: Premiärminister Theresa May har erbjudit lokalinvånare kontantutbetalningar på upp till 10 000 pund per hushåll från de skatteintäkter som frackingverksamheten ska generera (om det nu blir några). Någon motsvarande rätt att ta del av intäkterna från vindkraften finns inte. Den vill vi ju inte uppmuntra.
Det finns en anledning till den här iögonenfallande asymmetrin. Företagen som sysslar med fossila bränslen är rika och mäktiga. Att hindra ett klimatsammanbrott innebär att försvara demokratin från plutokrater. Deras intressen står mot resten av mänskligheten.
Så när Theresa May förklarade att hon ratificerar Parisavtalet, så menade hon kanske att hon skulle återkalla sin regerings hela serie av energibeslut. Eller så kanske hon menade något annat. Hon menade kanske att hon inte tänker göra något mer än att skriva på ett papper. Har hon ens funderat över vad det här valet innebär? Det tvivlar jag på. Det är ju trots allt bara framtiden för livet på jorden som står på spel.
Fotnot: Denna artikel är tidigare publicerad i The Guardian. Tack vare ett samarbete kan du även läsa George Monbiots kolumner i Dagens ETC
Översättning: Maria Lundgren och David Szybek
