BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870
Då var det isande kallt, nu kvävande varmt. Då var det 100 000 människor som huttrade fram genom Köpenhamns gator, nu, en ovanligt varm decemberdag sex år senare, 10 000 i Paris. Då hade klimatrörelsen fortfarande en tro på att FN:s klimattoppmöte skulle leverera ett bra avtal för att sätta stopp för klimatförändringen, men nu vet den att det knappast kommer att ske.
År 2009 led klimatrörelsen sitt största nederlag någonsin: nu är det 2015 och den har aldrig varit starkare. Enda anledningen till att demonstrationerna innan och efter Cop21 inte blev större än de i Köpenhamn var terrorattackerna i Paris och den franska regeringens påföljande beslut att förbjuda alla demonstrationer. Men styrkan i dagens klimatrörelse kan bland annat avläsas i att den bidragit till att hundratals kolgruvor inte öppnats i Nordamerika, att frackning (upptag av ytlig gas) har förbjudits i Frankrike, att Tyskland storsatsar på förnybara energikällor, att Shell avblåst prospekteringen efter olja och gas i Arktis och att Barack Obama begravt planerna på den stora pipelinen Keystone XL från Kanadas tjärsandsfält tvärs igenom USA. Och då har vi inte nämnt kampanjerna för avinvestering som rullar fram som laviner.
Demonstrationsförbud krympte rörelsens närvaro i Paris, men utplånade den inte. Medan världsledare samlades förra lördagen för att presentera det dokument som nu går under namnet Parisavtalet strålade människor samman i demonstrationen D12 – en förkortning för klockan 12 den 12 december – på allén mellan Triumfbågen och affärsdistriktet La Défense. Med sig hade de hundratals meter röda banderoller och budskapet: Här går den röda linjen, här är vår gräns. En tydlig markör mot ett uselt avtal där utsläppsminskningar varken är tillräckliga eller snabba nog och där mänskliga rättigheter, jämställdhet och ursprungsbefolkningarnas rättigheter inte tas i beaktande. Ett avtal som i stället öppnar upp för nya möjligheter för utvidgandet av utsläppsmarknader och som förlitar sig på icke-beprövad teknik som på ett magiskt sätt ska kunna suga ut koldioxid ur atmosfären.
”Förväntar oss inte mycket”
Bakom en banderoll står masterstudenten Ingrid Altamirano, som tillsammans med sina klasskamrater rest från Lund till Paris för att delta i demonstrationer och alternativa möten.
– Det är viktigt att vara här i Paris just nu eftersom det är den största klimathändelsen i historien. Men vi förväntar oss inte så mycket som vi tidigare har gjort – kunskapsnivån i klimatrörelsen är mycket större nu för tiden, säger Ingrid Altamirano och fortsätter:
– Vi har fått oss itutat att det inte finns något annat sätt att göra saker på och att vi inte kan leva i ett annat system. Men förändringen kan ske och måste ske, annars finns ingen framtid.
Bakom oss ansluter sig ett gäng cyklister och längre ner på avenyn hörs blåsinstrument spela en gamla sydeuropeisk kampsång. Plötsligt tar aktivisterna ner de röda banderollerna och lägger blommor på dem på marken. Stämningen blir mer allvarsam när offren för klimatförändringar hedras med en tyst minut.
– Det var en trotsig men glad stämning på D12, trots det dåliga avtalet. Det beror framför allt på det kritiska budskapet som hade hamrats in i förväg om att vi inte skulle förvilla oss in i ett nytt Köpenhamnsläge. Alla visste att vi skulle behöva stanna på gatan för att fortsätta kämpa, säger Tadzio Müller, som är radikal klimataktivist sedan många år och arbetar på den tyska tankesmedjan Rosa Luxemburgstiftelsen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870
Ny motståndskraft
Allt grundar sig i just nederlaget efter Cop15 i Köpenhamn. Efter att rörelsen svetsat samman de skärvor som då återstod växte beslutet fram att distansera sig från Cop-processerna och utveckla andra, mer intelligenta strategier.
– Avinvestering, klimatläger, direkt aktion mot fossilindustrin, rättvis omställning... Allt detta plus nya aktörer och många strategiska ben att stå på, varav Cop-mötena bara är ett, gör att rörelsen har en helt annan motståndskraft efter Paris än efter Köpenhamn, säger Tadzio Müller, som borde veta vad han talar om: han var en nyckelperson i organiseringen kring Cop15.
Ett av de mest vitala benen är just avinvesteringsrörelsen (också kallad divesteringsrörelsen). Aktivisten Jo Ram från London arbetar med att undersöka var avinvesterade pengar kan läggas i stället, med målet att de dels investeras i fossilfri verksamhet, dels kommer till nytta i lokala projekt som leder till en rättvis omställning. Inte heller hon har haft förväntningar på Cop21.
– Jag har aldrig trott att de ska komma med ett bra avtal, det ligger helt enkelt inte i deras intressen, konstaterar Jo Ram.
Hennes hopp ligger i stället i det hon ser hända i Storbritannien, där olika grupper börjar arbeta tillsammans och andra politiska frågor som exempelvis solidaritet med flyktingar länkas ihop med klimaträttviserörelsen.
– Men vi behöver också bygga upp alternativ. Förnybar och fossilfri energi är så klart viktigt, men också att vi bygger demokratiska styrelseformer. Ett exempel är kampanjen ”Switch on London” som kräver att de sex stora energibolagen levererar energi endast från förnybara källor, och det till ett rättvist pris som alla har råd med. Det är så vi förändrar: genom att bygga konkreta alternativ till fossilberoende samhällen.
Redan dagen innan Parisavtalet deklarerade den världsomfattande klimatorganisationen 350.org att en hel vecka av koordinerade direkta aktioner mot fossilindustrin planeras under 2016. Under förra veckan följde man upp sitt löfte med att kalla aktivister till ”en global upptrappning mot fossilbränsleindustrin”. Mellan den 7 och 15 maj går kampanjen ”Bryt loss från fossila bränslen” av stapeln, och redan nu räknar man med deltagare från flera kontinenter, däribland aktivister i Nigeria som gör allt för att hålla oljan i marken och bybor i Filippinerna som försvarar sina hem mot hotet om byggen av kolgruvor.
– Det händer mycket nu. I slutet av januari anordnar Rosa Luxemburgstiftelsen tillsammans med Trans National Institute ett möte om energidemokrati i Bryssel. Och den 13–14 februari har det kallats till ett utvärderings- och strategimöte för den europeiska klimatrörelsen i Berlin. För är det verkligen bara under Cop-möten vi ska ses? frågar sig Tadzio Müller, som menar att FN:s klimatkonferenser delvis har spelat ut sin roll som den viktigaste punkten för mobilisering.
– Vi måste skapa nya rum och jag hoppas att Berlinmötet kan leda till att vi bryter oss loss från den skiljelinje som har uppstått i klimatrörelsen mellan de två läger som går under kodorden ”klimataktion” och ”klimaträttvisa”. För även om man skiljer sig i sin analys av kapitalismen så vill alla till syvende och sist se kraftiga utsläppsminskningar. Vi behöver helt enkelt olika arbetsformer kring de strategiska benen vi står på, säger Tadzio Müller och berättar vidare om den klimatkamp som för tillfället är störst i Tyskland: Ende Gelände. Kampanjen, vars namn ungefär kan översättas med ”Vägs ände”, riktar sig framför allt mot svenska Vattenfall och dess beslut att sälja kolgruvor och kolkraftverk i Lusatia i östra Tyskland till ett så högt pris som möjligt – i stället för att helt enkelt stänga ner dem. Aktivisternas strategi har varit att störa arbetet så mycket att inga investerare ska vilja köpa gruvorna. En strategi som kommer att trappas upp under den direkta aktionens år 2016.
– En stor kampanj i Sverige som sätter press på den svenska regeringen att förhindra Vattenfall från att sälja gruvorna skulle vara en stor insats. Den skulle hjälpa rörelsen i övriga Europa jättemycket – och då menar jag jättemycket.
Olivia Linander som arbetar på svenska divisionen av 350.org bekräftar att just Vattenfall kommer att stå i fokus under 2016, bland annat genom att svenska aktivister åker till Tyskland under aktionsveckan i maj.
En tuff utmaning
Klimatrörelsens självförtroende förefaller högt. Den andas tillförsikt och tro på att vanliga människor kan lösa det som politiker och byråkrater lämnar olöst: slagordet efter Paris från 350.org lyder ”Det är upp till oss”. Ändå inställer sig frågan om denna – när allt kommer omkring förhållandevis svaga – rörelse ensam kan stoppa utsläppen innan klimatet löper amok. Måste inte besluten om att hålla fossila bränslen i marken komma uppifrån, från stater snarare än gräsrötter?
– Jag tror lösningarna kommer att komma från oss, men de stannar inte med oss. Jag är rörelseromantiker – allt gott och vackert börjar med rörelsen, men det är svårt att alltid vara på gatan. Det är en tuff utmaning – för att inte säga omöjlig – att behöva stänga ner varenda kolgruva, varje kolkraftverk, varje ledning och all annan skit de bygger. Vid något tillfälle måste våra krav och vår kamp överföras till någon form av lag, resonerar Tadzio Müller.
