Principen bakom en våtmark är att vatten som rinner in från jordbruket för med sig kväve och fosfor. Fosforn är partikelbunden och finns i jorden. När vattnet hamnar i en större bassäng lugnar det ner sig, jordpartiklarna faller mot botten och sedimenteras. Vattenväxter som kaveldun fångar upp näringen genom rötterna. Efter en tid blir dock våtmarken mättad och måste tömmas.
På Skilleby har botten sedan grävts ur, lagts i strängar och fått torka innan de malts ner för att sedan spridas på åkern.
– Det här blir ytterligare ett kretslopp i kretsloppsjordbruket, säger Wijnand Koker nöjt när han granskar den fina myllan i näven som han grabbat ur jordsträngen.
Wijnand Koker är praktiskt ansvarig för våtmarksförsöket som pågått i femton år. Han är också rådgivare på Greppa näringen, ett projekt som bland annat arbetar för att minska övergödningen.
– Det här är ett pilotprojekt som visar hur man kan hantera bottensedimenten som man tidigare inte vetat vad man ska göra med. Det har setts som miljöfarligt avfall, men nu kan vi se att det med rätt bearbetning kan bli till näring och spridas på åkrarna. Förutsättningen är att vi har en sluten miljö så vi vet att det inte använts några gifter och vi har också analyserat jorden, säger han.
Stor fördel
På fältet ligger två jordsträngar. Den ena är enbart bottensediment och i den andra har det tillförts gödsel för att snabba på nedbrytningsprocessen. I den senare har svinmålla börjat gro medan den första är ogräsfri.
– Genom att botten på våtmarken varit en syrefri miljö så har vi nu fått ett sterilt jordförbättringsmaterial, det finns inget ogräsfrö i den. Det är en stor fördel när det ska spridas på åkrarna, säger Wijnand Koker.
Öppna diken
Våtmarken har tagit emot dräneringsvatten från ungefär en tiondel av gårdens 250 hektar, genom öppna diken och täckdikningsrör. Under åren har många forskare, bland annat från SLU, besökt Skilleby våtmark. Man har mätt hur mycket kväve och fosfor som följer med dräneringsvattnet in till våtmarken och hur mycket som lämnar den och hamnar i Östersjön. I dagarna har Artur Granstedt, docent i växtnäringslära och ekologiskt jordbruk som är ansvarig för projektet avslutat forskningsrapporten.
– Grunden för försöket är ett giftfritt jordbruk. Vi startade detta för att vi vill ha koll på hur mycket ett biodynamiskt jordbruk tillför till övergödningen. Försöket har pågått under femton år så effekten har varierat lite mellan åren, men våtmarken har fångat upp cirka en tredjedel av fosforn. När vi jämfört med andra dammar kan vi se att man kan få bort ännu mer om man har ett kalkfilter, kanske till och med dubbla effekten. Vår forskning visar att kväveförlusterna från jordbruket skulle kunna halveras genom omläggning till ekologiskt kretsloppsjordbruk med balans mellan växtodling och djurhållning, säger Artur Granstedt.
Placering viktig
Våtmarken på Skilleby har visat hur dessa förluster kan minska ytterligare. Det sker då huvudsakligen genom så kallad denitrifikation då kvävet avgår till luften.
Våtmarker kan alltså vara mycket effektiva som naturliga reningsverk och lantbrukare kan få generösa bidrag för att anlägga dem. Upp till hela kostnaden, om vattendragen i närheten är övergödda. Men det gäller att våtmarken placeras på rätt ställe, annars är det som att bokstavligt kasta pengarna i sjön.
– Det är inte effektivt att anlägga en våtmark i slutet av en å till exempel. Vid ett skyfall blir det översvämning och då kommer all näring rinna ut i havet. Det är bättre att ha fler mindre våtmarker uppströms, säger Wijnand Koker.
Övergödning
Även om våtmarker ger god effekt så kvarstår det stora problemet för övergödningen av Östersjön, poängterar både Artur Granstedt och Wijnand Koker; specialiseringen inom jordbruket som gjort att många gårdar saknar ett eget kretslopp.
– Hela Mälardalen är nästan fritt från djur. Djurbältet ligger utmed kusterna nära Östersjön, till exempel mjölkgårdarna i Halland och Blekinge. Där är koncentrationen av djur alldeles för hög för att gårdarnas jord ska kunna förbruka all gödsel, säger Wijnand Koker.
