– Jag upptäckte dem i några spänningsromaner och blev betagen. De sägs ha rott som djävlar och varit grova i mun. Men kanske var de bara fattiga och och tvungna att anamma tuff attityd och uppfattades därför som otrevliga, säger Toya Westberg, 54. 

Med hjälp av en lånad eka har hon nyligen väckt det gamla kvinnoyrket till liv – men projekt roddarmadam började med ett mörker.

År 2019 grundade Toya Westberg Researchers Desk, ett nätverk som idag samlar forskare inom olika ämnen, däribland geokemi, epidemiologi och filosofi. Tanken var att sammanföra dem med allmänheten för samtal om klimatfrågan. 

– Jag tänkte att det var världens grej. Här samlades ju hela världens kunskap och en massa forskare som var öppna för tålmodiga och pedagogiska samtal för ökad förståelse. Jag tänkte att alla människor skulle vilja träffa dem, komma på föreläsningar, kanske bjuda över dem på middag. Ta chansen att få veta hur det är. Men det gick inte. Folk ville inte lyssna. De ville inte höra. De ansåg sig inte ha tid.

Vad tror du att det beror på? 

– Människor vill kanske inte veta hur illa det är med klimat­et. Men sen tror jag att det i vårt samhälle är status att vara ”busy”, att ha prylar, och dem jobbar vi som tokar för att få. Då vill vi inte höra att allt vi gör är fel. Att vi inte ska hålla på och köpa grejer, inte flyga eller visa upp den framgång vi har nått genom att jobba så mycket. Jag tror att skälet till att vi är så rädda för omställning är för att vi har försatt oss i det här beroendet av prylar, status och jobb. Att det skulle vara fel helt plötsligt – det vill vi inte tänka på.

I klykan mellan forskarnas klimatlarm och allmänhetens ointresse drabbades Toya Westberg av klimatångest. Hon bestämde sig för att prova något nytt. Spänningsroman­ernas roddarmadamer dök upp i tankarna, med löften om tid i naturen och möjlighet till motion och möten.

”Enormt bra samtal”

En sjörövarflagga – där döskallen har en läppstiftsprydd mun och åror istället för benbitar – som vajar i vinden vid Norr Mälarstands solbryggor samtidigt som en vevgrammofon sänder ut brottstycken av farfars vinylsamling över Riddarfjärden får nyfikna att haja till på sin vandring längs strandpromenaden. Vissa låter sig också lockas med ut på sjön.

– Jag trodde jag skulle sitta här och ingen jäkel skulle fatta grejen med det. Men jag har haft enormt många bra samtal. Så fort någon kommer ut på sjön blir det opretentiöst och otidsenligt. Då blir det en slags förlåtande stämning och det tror jag är viktigt. Det behövs enorm förståelse både för kunskaps­läget men också för dem som inte vill eller orkar ta reda på mer. Man måste möta de människorna också. Alla behövs.

Hon säger att hon har haft alla möjliga slags gäster på båten: från klimatskeptiker till Uffe och Lotta, det enda paret som höll ihop efter senaste säsongen av ”Kärlek från första ögonkastet” samt dialogpoliser som funnits på plats vid samma klimataktioner som hon själv deltagit i.

Har du märkt att någon har blivit klimatintresserad efter att ha åkt med dig?

– Ja, alla. Alla egentligen, säger Toya Westberg och fortsätter: 

– Jag tror det viktigaste vi kan göra som människor är att läsa på om klimatfrågan och prata om den. Ju mer vi pratar om den, desto mer legitimt blir det.

”Kan blir fantastiskt”

Hon säger att en fin tanke vore om svenskarna börjar prata om klimatet så som de pratar om fotbolls-VM. 

– När Sverige kom trea i fotbolls-VM snackade alla fotboll. Sådana som var helt jäkla ointresserade kom med teorier om vem som är den bästa spelaren, och hur man borde ställa upp laget. Att prata om klimatet på alla sätt och vis, överallt, tror jag är skitviktigt. Visst, det kanske inte är så jäkla roligt med klimatet men det kan ju bli roligt! Om vi tar tag i det här tillsammans så kan det bli nytt, bra, jämlikt och hälsosamt! Det kan bli helt fantastiskt. Varför gör vi inte det? 

Hur får man till konstruktiva klimatsamtal? 

– Man låter folk prata till punkt. Det är en lyssnarteknik som kallas Thinking environ­ments, och som jag lärt mig av My Schüldt på Researchers Desk. Även om jag ibland känner för att avbryta för att en tanke väcks så ska jag inte säga någonting, utan lyssna färdigt. Och när jag tror att den andra är klar, då ska jag fråga: vad mer tänker du, eller vad känner du? Och då ­lyssnar jag igen. För första gången någon snackar, då går det på ren automatik, man säger det man alltid är van att säga eller tänka. Men sen när man börjar nysta i det, då kommer det fram lite till. 

– Gör man det här två, tre gånger, då kanske det dyker upp helt nya tankar som någon kanske för första gången sätter ord på, och de är sjukt spännande. Inte minst för den som talar! De ligger som en känsla i en, och när man fått ut det kan man börja nysta i det, man kan börja tänka och dra i trådar och titta på pusslet.

Ekan driver långsamt ned för Riddarfjärden, vattnet kluckar och glimmar.

– Känner ni? Det här är magiskt. Jag tänker alltid när jag sticker ut att det är så skönt att det går så långsamt. Jag tror verkligen att vi inte är skapta för den här hastigheten vi håller. Det finns så lite tid kvar till egen tanke. Det här är bara lustfyllt. Det var någon som frågade om det var en välgörenhetsprojekt. Nej, det är ett välgörande projekt: för mig och alla inblandande.