– Gruvverksamheten är väldigt hårt knuten till den suveräna staten Australien, och Australien är väldigt positiv till och stödjer kolutvinningen. Det finns en kraftig subventionering av kolindustrin, säger Ulf G. Erlandsson.
På Riksbanken säger chefen för marknader, Heidi Elmér, att man i första hand måste följa sitt uppdrag.
– De investeringar vi gör i vår guld- och valutareserv ska ha finansiell stabilitet och snabb beredskap, vi ska kunna omsätta våra tillgångar till rena pengar med kort varsel. Anledningen till att vi har australiska obligationer är att de historiskt har bidragit till att ge ökad avkastning och minskat vår marknadsrisk, säger hon.
”Ingen miljöhänsyn”
Men Ulf G. Erlandsson tycker att det är en dålig förklaring.
– Jag upplever att Riksbanken inte tar någon som helst hänsyn till miljödimensionen när de investerar våra pengar. De håller en valutareserv på 400 miljarder kronor och de har ingen hållbarhetspolicy. Det är ignorant, säger han.
Varför har Riksbanken ingen hållbarhetspolicy?
– Även om vi inte har haft en uttalad policy så finns det ett stort inslag av hållbarhet i våra tillgångar. Men vi jobbar nu på att ta fram ett mer strukturerat tänk. Vi får vara ödmjuka och säga att det kanske är något som vi borde ha gjort långt tidigare, men det är i alla fall ett arbete som pågår. Men man måste också komma ihåg att vi som centralbank inte ska bedriva miljöpolitik gentemot andra länder, säger Heidi Elmér.
Kan man verkligen svära sig fri på det sättet?
– Nej absolut, det är ju klart att det har varit en gråzon kring hur man tänker kring hållbarhet, men om man ser att vi investerar 80–90 procent av våra tillgångar i andra stater som beter sig mer eller mindre korrekt inom olika områden så ser man att en centralbanks grundmotiv inte är att påverka politiken som förs. Vårt uppdrag är att bidra till ett stabilt finansiellt system.
”Svår och komplicerad fråga”
Riksbanken har ett fullmäktige bestående av riksdagsledamöter. Inte heller där har några krav på att skapa hållbarhetsdirektiv lyfts, vilket Ulf G. Erlandsson anser är ”förvånande”. För första gången på åtta år har Vänsterpartiet nu en representant i fullmäktige i form av ekonomen Ali Esbati, men han vill inte svara på några frågor om partiets och sina egna mål med arbetet. I stället hänvisar han till ekonomiskpolitiska talespersonen Ulla Andersson.
– Det är självklart att alla som gör den här typen av investeringar ska ansvara för hållbarhet, både miljö och socialt, slår Ulla Andersson fast.
Vad tycker du då om att Riksbanken köper australiska statsobligationer som möjliggör kolutvinning i stor skala?
– Jag tycker att det är en svår fråga. Man måste ju placera sin valutareserv och då gör man det i olika former av statsobligationer. Australien är en demokrati och sedan finns det beslut som landet fattar som man kan ifrågasätta hur kloka de är. Det blir en väldigt svår och komplicerad frågeställning.
Hur kan Vänsterpartiet påverka Riksbanken i den här frågan?
– Vi har ett första möte i november och där tänker vi börja ställa frågor om hållbarhetsdirektiv. Vad jag förstår håller Riksbanken på att ta fram ett sådant. Jag tänker i alla fall göra vad jag kan för att trycka på för att Riksbanken tar fram ett sådant direktiv.
Totalt utgör så kallade gröna obligationer runt en halv procent av den totala obligationsmarknaden, men trots det är intresset stort, menar Magnus Emfel, seniorrådgivare inom finans på Världsnaturfonden, WWF.
”Många vill visa att de är en del av lösningen”, säger han.
Gröna obligationer är ett värdepapper som man kan köpa där säljaren har öronmärkt pengarna för hållbara investeringar. Sedan den typen av obligationer skapades för tio år sedan har marknaden stadigt växt. Men trots att allt fler stater och företag väljer att investera i gröna obligationer är den typen av värdepapper att betrakta som klart marginaliserade.
– Många använder gröna obligationer för att visa att de är en del av lösningen. Gröna obligationer har den egenskapen att de på förhand säger vad pengarna ska användas till och det ger en möjlighet för köparen att manifestera sitt engagemang, säger Magnus Emfel.
Finns det risk att företag och stater använder gröna obligationer till greenwashing?
– Det är en spännande utveckling eftersom de som investerar i gröna obligationer gärna vill visa upp det, samtidigt är det ingen som vill redovisa hela sin obligationsportfölj. På det sättet finns det ju en risk att man använder dem bara för att visa det goda man gör, medan 99 procent är oredovisat. Jag kan tycka att diskussionen om vad som orsakar problemen, nämligen de icke gröna obligationerna, saknas.
Hur stor tror du att den gröna obligationsmarknaden är om tio år?
– OECD har släppt en rapport som visar att gröna obligationer skulle stå för fyra procent av den totala marknaden 2035. Det hade varit jättefantastiskt om det tog över och allt blev grönt men jag har lite svårt att tro på det. Vi behöver ju ställa om allt kapital och inse att alla investeringar har en påverkan, inte bara den gröna marknaden.