Resurser saknas när invasiva arter ska bekämpas

Här lever sällsynta arter som kärrknipprot, nästrot, ängsnycklar, tvåblad och hedblomster.

Bland joggare och ungdomsgäng på väg till stranden sticker en kvinna i grå arbetsbyxor från länsstyrelsen ut. Hon heter Cajza Eriksson och synar växtligheten intill stigen noga innan hon kliver in bland blad och grenar och tar bilder. Öresundsbron syns på håll, näktergalen sjunger i buskagen.

Cajza Eriksson är naturvårdsbiolog och samordnar länsstyrelsens arbete mot invasiva växter.

– I vanliga fall blir ju biologer glada när de hittar de speciella arter de letar efter. I mitt fall är det tvärtom. Jag blir glad när jag inte hittar det jag letar efter, säger hon.

Kan orsaka allvarlig skada

Listan över växter hon helst vill slippa att se är lång. Enligt Artdatabankens riskklassicifering riskerar 120 olika växtarter att orsaka allvarlig skada på den biologiska mångfalden i Sverige inom 50 år.

– Det är de arterna man brukar prata om som invasiva. 117 av dem finns i någon omfattning i Skåne. 60 av dem är ganska väl spridda och finns på över 50 lokaler, säger Cajza Eriksson och stiger ut ur snåret.

Enligt Cajza Eriksson är de sydliga länen Skåne, Halland, Blekinge och Västra Götaland hårdast drabbade av invasiv växtlighet.

– Vi har ett mildare klimat och länen är tätbefolkade. Det gör det lättare för trädgårdsväxterna att rymma.

Problemet i Skåne är att det finns en mycket stor artrikedom och många rödlistade arter – arter som trängs undan när de invasiva arterna sprider sig från villaträdgårdarna och ut i naturen.

Mindre pengar från regeringen

Trots det allvarliga läget fick länsstyrelsen i Skåne under 2023 mindre pengar av regeringen till insatser. Eller rättare sagt, inga pengar alls. Det enda som kom var samordningsmedel, som finansierar Cajza Erikssons tjänst plus några enstaka insatser.

– I år har vi i alla fall fått lite pengar till åtgärder i skyddade områden: 660 000 kronor. Men 2022 fick vi 2,5 miljoner kronor. Det är ganska stor skillnad. Särskilt som jag bedömer att Skåne är i ett läge där vi behöver växla upp arbetet, inte gå på sparlåga.

Att utrota en invasiv växt i ett område kräver ofta flera år av insatser.

– De åtgärder vi startade upp under 2021 och 2022 måste vi hålla i och prioritera så vi inte kastar bort det arbete som är nedlagt. Det betyder att det mesta av resurserna går till det. Vi har väldigt lite pengar till nya insatser.

Cajza Eriksson promenerar vidare längs stigen som följer kustlinjen. Hon upptäcker ett exemplar av spärroxbär, en typisk trädgårdsväxt, som inte ska vara här.

Hade hon haft en spade med sig hade hon kunnat gräva upp den direkt. Ofta har hon det, men inte idag. Detta är dessutom mark som inte sköts av länsstyrelsen. Innan Cajza Eriksson gör något måste hon få godkännande av markägaren.

Snart upptäcker hon en planta till. Och en till. Hon konstaterar att här krävs en mycket större insats än en enstaka spade.

– Oxbär är vackra växter och man tänkte självklart inte på att de skulle bli problematiska när man tog in dem från trädgårdshandelns sida. Men när främmande arter trivs och börjar sprida sig utanför trädgårdarna är det inte längre någon som håller efter dem. Först tar de sig ut på det vi kallar skräpytor och därifrån till mer värdefull natur, som det här reservatet.

Mänsklig påverkan bakom

Att det är människan som sprider de främmande arterna vidare är uppenbart.

– Vi har mer invasiva arter i reservat som ligger nära bebyggelse och i de reservat som är mycket besökta. Folk får med sig frön i skor och byxben.

Men det är inte bara växter som länsstyrelsen bekämpar, utan även invasiva djurarter. Förra året gjordes en stor insats för att få bort vandrarmusslan från de båda Saxtorpssjöarna utanför Kävlinge. Musslan upptäcktes i augusti 2022. Insatsen utfördes kort därefter, i mars 2023. – Vi spred ut 150 ton kaliumklorid i sjöarna med hjälp av kalkningsbåtar. Det fungerade bra, musslan är borta. Det var själva kaliumet i saltet som tog död på dem. De dog av en kaliumöverdos.

Vid insatser i naturreservat på land måste Cajza Eriksson och hennes kollegor oftast gå försiktigare fram. – Det blir mycket handkraft, att gräva med spade. Vi kan inte använda grävmaskin. På en del ställen klipper vi bara ner fröställningarna, just för att det är för svårgrävt. Vi kan ibland lägga ut markduk, som kväver växten, och få ett bra resultat av det.

En annan större insats var utrotningen av vattenväxten kabomba i en stenbrottsdamm utanför Simrishamn.

De första varningarna kom redan 1997. Troligtvis hade någon tömt ett eller flera akvarier i dammen eftersom man även hittade guldfiskar i den.

”Första lyckade utrotningen”

År 2010 hade kabomban spridit sig som en matta i dammen. Men insatserna kom av olika anledningar inte igång, bland annat för att det var oklart vem som skulle finansiera dem.

Våren 2020 var läget akut. Hela botten var täckt av kabomba och risken för spridning till omkringliggande dammar överhängande.

Länsstyrelsen valde då att tömma hela dammen på vatten, gräva ut den och täcka botten med markduk, som säkrades med ett 20 centimeter tjockt lager med grus. Allt för att kväva kabomban. Arbetet tog en vecka.

– Vad vi vet är det den första lyckade utrotningen av kabomba i världen. Så den är vi lite stolta över, säger Cajza Eriksson.

Men det är också ett exempel på hur stora insatser som till slut krävs när man väntar med åtgärder. – Det säger sig självt att det är både billigare och lättare att plocka bort en planta av exempelvis vresros än att rensa bort 300 kvadratmeter. Risken är också mindre att den etablerat sig med rötter som sticker ut långt åt sidorna.

Hon tycker att uppmärksamheten kring invasiva arter har ökat. Men samtidigt tror hon att de flesta bara kan räkna upp en eller ett par exempel på invasiva växter. – Den stora utmaningen är de arter som vi fortfarande tänker på som vackra, men som om 30-40 år kommer att vara väldigt problematiska för den biologiska mångfalden. Jag syftar på typiska trädgårdsväxter som påsklilja, vårkrokus och blomsterlupiner. Det kommer att bli svårt att få folk att sluta plantera dem, säger Cajza Eriksson.