Myndighetens räknemiss blir ett dråpslag för markägare

Enligt Andreas Mattisson, biträdande avdelningschef för jordbruks- och analysavdelningen vid Jordbruksverket, beror det på att fler än väntat sökt miljöersättning för betesmarker och ekologiskt jordbruk. Det är dit våtmarkspengarna i stället kommer att gå.

”Det här är ett dråpslag”

För markägare som är i planeringsstadiet eller har påbörjat en anläggning kan det bli en dyr historia.

– Många markägare är intresserade av det statliga stödet som Jordbruksverket förmedlar. Utan statliga stöd vill få eller inga anlägga nya våtmarker. Det här är ett dråpslag både för markägare och entreprenörer i branschen – som grävare, projekterare och rådgivare, säger våtmarkskonsulten Sören Eriksson.

– Det urholkar förtroendet för Jordbruksverket. De markägare som fått positiva förhandsbesked om stöd får förmodligen inte tillbaka de pengar de redan lagt ut. Man ska veta att ett våtmarksprojekt är en process som tar ett par, tre år att genomföra. Därför måste politiska förutsättningar finnas och de måste vara långsiktiga. Nu är trovärdigheten borta och det är väldigt olyckligt, säger han.

– Vi håller just nu en dialog med länsstyrelsen om hur vi ska hantera situationen. Det finns 40 miljoner kvar i budgeten. Jag kan inte svara på om det räcker, men de pengarna kommer att gå till de som kommit längst i sina processer. De som fått positiva förhandsbesked kommer att prioriteras. Jag inser att det här innebär tråkiga konsekvenser för Jordbruksverket. Vi är rädda för att vår trovärdighet kan gå förlorad. Men jag hoppas och tror att vi kan tillföra ytterligare resurser i nästa års budget. Hur det blir kommer att synas i september, säger Andreas Mattisson.

Tio miljoner ton växthusgaser

Åsa Kasimir som är våtmarksforskare vid Göteborgs universitet ser på det indragna stödet som ett stort dilemma.

– Dikade våtmarker i Sverige släpper totalt ut cirka tio miljoner ton växthusgaser årligen. Det är lika mycket som Sveriges alla personbilar släpper ut. Utdikade våtmarker som används för jordbruk avger 30 ton per hektar och år, och

sådan skogsmark avger tio ton per hektar och år, enligt FN:s klimatpanel. Väldigt mycket alltså, säger Åsa Kasimir som anser att våtmarksprojekten borde prioriteras för att få ner utsläppen.

– Staten borde satsa betydligt mer på återvätning med tanke på den klimatnytta det skulle innebära.

Skulle man satsa på att återväta all utdikad torvmark skulle man kunna få ner utsläppen till i princip noll, eller kanske till och med så mycket att marken börjar lagra in koldioxid, säger hon.

För att en så storskalig omställning till ett blötare landskap ska komma till stånd tror Åsa Kasimir att ytterligare styrmedel kommer att krävas, exempelvis i form av stöd för återvätning, förbud mot dikesrensning eller en avgift på dikad mark kopplad till koldioxidutsläpp.

– Jag är naturvetare så styrmedel är jag inte expert på. Men det finns lagar och det finns ekonomiska styrmedel, avgifter, skatter och bidrag, säger Åsa Kasimir, som föreslår en utredning för att ta fram ett fungerande system.